Även om jag inte kände Patrik och Kika, hörde jag till dem som ibland läste deras blogg under Joels sjukdomstid. Jag hörde också till dem som ibland bad för den kämpande familjen, och bland medarbetarna i församlingen bad vi någon gång för dem.

Min connection till dem var framförallt att Patriks pappa hade varit min lärare, en av de finaste, för att han såg mig och anade något av min väg även om jag visade föga intresse för hans eget ämne.

Det Patrik gått igenom är inga småsaker. Berättelsen om Joels sjukdom och död är rörande och berörande och att hustrun Kika drabbas som hon gör och att Patrik drabbas av ännu en stor sorg är bara för mycket.

Tänk att han kan skriva så vackert om det. Att han kan klä det svåra i så vackra ord och låta tacksamheten, glädjen och ljuset skymta fram. Att han kan förhålla sig samtidigt så både privat och personlig och allmängiltigt till det som de allra flesta av oss ska möta i våra liv.

Redan före Patrik blev min svärson har jag vetat att boken är på kommande. Jag känner en stor vördnad för det han tvingats gå igenom och att han delar med sig av det svåra, men samtidigt hjälper oss att sätta sorgen i ett sammanhang. Dessutom innehåller boken en hel del annat värdefullt. Jag ska läsa den igen om en tid.

Om du inte läst den, gör det!