Foto: Matilda Audas Björkholm

Denna speciella vår har vi lärt oss en hel del nytt. Vi har förändrat vårt arbetsliv och vårt mötesbeteende och vår möteskultur. Till en del kommer vi att fortsätta med det vi anammat också efter pandemitiden. Vi har också förändrat vårt församlings- och gudstjänstliv. Församlingarna har gjort så gått de kunnat och försökt ge församlingsborna möjlighet att delta virtuellt. Många har jobbat mycket hårt med sina gudstjänster och goda exempel finns på hur man snabbt utvecklade sitt gudstjänstliv för att bättre svara mot de särskilda krav som ställdes då man skulle möta folk hemma i soffan istället för i kyrkorummet. 

Som församlingspräst gör jag också normalt en stor del av mitt jobb på distans. Jag förbereder alla mina predikningar och tal hemma. Jag har mina böcker hemma, de är mina egna och inte jobbets. Ja, så har jag ju Mac hemma och har litet svårt ibland att få det att flyta på en pc. Vissa skapande processer flyter också på bättre i mjukisbyxorna än i svart kostym. Ibland söker jag mig hem för ett telefonsamtal som jag vill vara riktigt ensam om. Det normala distansjobbandet innebär också en del hembesök och att man träffar folk för samtal på neutrala platser. Därför var förändringen inte så väldigt stor i mitt fall. Så för min egen del, visavi jobbet, har förändringen i pandemivardagen hittills inte varit så stor. 

Jag har också haft förrättningar, d.v.s. jordfästningar, dop och vigslar där man mötts på traditionellt sätt och ändå under väldigt speciella förhållanden. Oftast har jag, på förhand, träffat de anhöriga över telefon el videosamtal, inte öga mot öga. Om vi träffats fysiskt har det skett i kyrkorummet eller utomhus med beaktande av säkerhetsavstånd, så visst har det varit annorlunda. 

Gudstjänster, d.v.s. högmässor utan nattvard, har hållits i kyrkorummet med några medverkande och ibland någon församlingsmedlem utöver oss. Så jag har fått gå i kyrkan. Ändå är det högmässan jag saknat allra mest under den här tiden, jag har saknat den gudstjänstfirande församlingen. Att delta virtuellt är inte det samma som att delta fysiskt. Inte i möten, inte på middagar eller familjekalas och inte heller i kyrkan. 

Det här har jag återkommit till under den tid då jag haft flera skärmtimmar än någonsin och då jag ”konsumerat” flera gudstjänster på nätet än någonsin. Då jag tvingats konstatera att man kan missbruka allt, t.o.m. gudstjänster, åtminstone på nätet. I mitt fall, först genom att se och, tyckte jag, faktiskt fira gudstjänst med tre eller fyra församlingar varje söndag, för att senare märka ett annat beteende, som jag ingalunda är ensam om, att titta in, lyssna, pausa, välja bort och skrolla vidare, att ytligt konsumera gudstjänster enligt vad som verkade intressant. Att krafsa på ytan och skynda vidare, något som knappast passar för det som ska tjäna för att samla mig och mina tankar, skapa mötesplats och stillhet, lugn, tystnad – en oas där jag får fly undan världens larm och brus och allt skrollande på nätet. 

Även om utvecklingen av andliga tjänster på nätet naturligtvis skall fortsätta utvecklas för att nå dem som finns där och för att nå dem som är avsidesagna och inte har möjlighet att komma till den högmässa som de kanske t.o.m. har en livslång vana att delta i, hoppas jag att detta i huvudsak var ett undantagsförfarande, något vi tog till för att ge det bästa möjliga under en tid då vi inte kunde samlas till gudstjänst. För det är just detta att samlas som är viktigt.  

Jag hör till dem som nästan hela mitt liv gått i kyrkan. Obs! Jag tycker på inget sätt att jag är en bättre människa än någon annan för det. Men högmässan är en viktigt del av mitt liv och en del av mitt sätt att leva. Högmässan är viktig för mig. Den är en del av min veckorytm. Jag vill börja veckan i Guds hus, låta mig rustas för den vecka som börjar. Komma med mina tankar och funderingar, med min glädje, min sorg och mina bekymmer. Komma med mitt tack och med min bön om hjälp och förlåtelse. Det är jag van att göra, från tidiga barnaår. Nu har jag varit ledig i maj, både semestrat och haft sjukledigt och inte varit i kyrkan på hela månaden. Så långt gudstjänstuppehåll har jag inte haft sedan år 1996. Men på söndag ska jag få sitta i kyrkbänken och vara en i den högmässofirande församlingen. Det finns många människor i vår värld och vårt land som troget kommer till kyrkan varje söndag, för att det är en vana och en naturlig del av livet. 

Och det är något mycket speciellt att få dela gudstjänstgemenskapen. Periodvis kan man få uppleva en så fin gudstjänstgemenskap med de andra som möter upp. För att vi gudstjänstfirare möts i gudstjänsten hur olika vi än är. För att vi alla är lika välkomna, lika värda, lika inför Gud. För att vi tillsammans utgör Kristi kropp, för att vi tillsammans bildar Kristi kyrka på jorden och den lokala gudstjänstfirande församlingen. För att vi tillsammans ber för orten och livet där, för också alla dem som inte är i kyrkan. De som inte kunde komma. De som är sjuka och döende, de som kanske inte upptäckt vad de kunde få ut av att regelbundet komma inför den som gett oss livet. Den som är större än vi, smartare än vi, den som älskar oss och vill oss väl även om han känner inte bara våra styrkor utan också våra svagheter. Eller den som inte erfarit gudstjänstgemenskapens betydese, att vi inte kommer till kyrkan bara för vår egene skull, utan också för att finnas där för varandra och för att det skall finnas en gudstjänstfiraande församling på orten, en kyrka och högmässa att gå till den dag man märker att det kunde vara bra. 

Vi behöver få mötas på riktigt. Sida vid sida. Se varandra i ögonen. Bry oss om varandra. Inse, att vi som församling inte mår bättre än de andra som är där. Där får vi mötas hög och låg, rik och fattig, ung och gammal, sjundegenerationens väckelsefrom och nyomvänd eller nyfiken på kristen tro, bergsäker och tvivlande, högutbildad eller bara bildad, ren och smutsig, brukare och missbrukare, glad och ledsen, frisk och sjuk. 

Där får vi ta hand om varandra. I gudstjänsten får vi mötas. Känna igen varandra, hälsa på varandra, fråga efter hur den andra mår, hur det gick med läkarbesöket i veckan, eller med barnbarnets examen eller försäkringsärendet, hur vi mår på riktigt, om vi vill samtala om det som tynger en. 

Vi är kallade att tro och ha gemenskap, att älska varandra och bära varandras bördor. Inte bara dem vi tycker om eller naturligt hör ihop med, utan med alla kristna. Här kan högmässan och kyrkobyggnaden och gudstjänstgemenskapen hjälpa oss att se varandra, se varandras behov och se hur vi kan finnas där för varandra. 

Gudstjänsten kan också hjälpa oss att tro. Att leva som kristna. Att dela gemenskap och dela med oss. Så uppmanade Jesus oss att göra. Och han lovade vara med själv. I sitt Ord, Bibeln, i bönen, men också i nattvardens bröd och vin. Så sa han att vi skall göra då vi samlas i hans namn, ta emot honom själv i våra liv, i våra kroppar, bli ett med honom genom att ta emot honom i nattvardens gåva. 

Jag tror att alla församlingar och alla vi kyrkans kvinnor och män har orsak att fundera på hur vi kan utveckla vår gemenskap kring högmässan, så att vi inte efter pandemitiden tappar bort det som är det mest fysiska som finns, nämligen den andliga gemenskap som församlingen och dess högmässa innebär. Mötet med Kristus själv och med hans församling. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s