Morsdagens beredelsedag innehöll bland annat ett besök på Variska där vi fick vara med då barnbarnet Hilde uppträdde med sin jympagrupp från Kvevlax på Wasa Uniques våruppvisning. Sedan blev det ett besök på gravgården. Jag har de flesta morsdagar fått söka mig dit, det är över 40 år sedan min mamma Birgit dog.

Många år, sedan de blev vuxna, har alla döttrarna bott för långt borta för ett besök hos mig på morsdagen och lika många år har jag själv jobbat då. Därför är det extra roligt att i år få vänta en älskad dotter med älskad familj på morsdagslunch.

Morsdagen är en känslosam dag. Vi älskar, tackar och saknar. Samtidigt vet vi att det inte är så enkelt för envar. Vi firar vår egen mor och våra modersfigurer, men också det institutionella moderskapet.

Jag citerar Z.Topelius dikt Min moder som han skrev 1868 då modern Catharina f. Calamnius dog. En dikt som jag ibland använt delar av i jordfästningstal.

Min moder 

Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.

Allt band är själfviskt, som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det förglömt.

När minnes hon i de långa åren
den tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vare en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloder,
det är en hugnad för alla tider,
att i det själfviska lifvets strider
få rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!

Så löna, Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer …