Inte visste jag riktigt vad jag skulle vänta mig, och det vet jag förstås inte alls ännu heller. Jag tänker att mycket i sjukhusprästens jobb är bekant från åren som församlingspräst och att en hel del är nytt, men jag har ju känt att jag ännu skulle vilja lära mig något nytt, så det är bra.

Samtidigt är det säkert en fördel också att jag sett en del av vården från sidan förr, som lärare på dåvarande ”Sjukis” ( flera gamla elever bland vårdarna harhunnit ge sig till känna) i fem år på 90-talet, som förtroendevald inom dåvarande sjukvårdsdistriktet, åtta år i socialnämnden i Vasa och en kort tid, några timmar i veckan, som sekreterare åt professorn i vårdvetenskap Katie Eriksson.

Under mina första två dagar har jag blivit väl emottagen, av börjandes med min kollega och förperson Cati, men också av alla andra. Cati hade förberett så bra och ordnat med ett el-skrivbord, allt för ergonomin. Tack för det!

Första dagen innebar mest att orientera sig och träffa avdelningsskötarna och den personal som var på plats, få nycklar, telefon osv. Vara med vid avdelningsandakt och en del annat. Jag kände att jag inte gjort något men var helt slut efter arbetsdagen och slöt mig till att det hade att göra med att det blev så många intryck.

Idag har jag sysslat med en hel del världsliga ting. Och sådant jag ibland slarvigt brukar kalla ”praktisk teologi”. Idag blev det närmast ”teknisk teologi”. Envis, förlåt målmedveten, som jag är försökte väl länge på egen hand. Jag kom in på kyrknätet med mina nya inloggningsuppgifter men inte på e-posten. Det visade sig, sedan jag kontaktade it-helpdesken att jag inte ”skrivits ut” från min förra arbetsplats utan fortfarande var fast i e-postsystemet där. Så i morgon har jag förhoppningsvis e-postmöjligheter igen.

Det blir fyra dagar denna första arbetsvecka. Det känns gott. Det känns bättre än jag hade väntat mig. Jag tror att jag hade svårt att riktigt föreställa mig hur det skulle vara. Nu kan jag föreställa mig vad som väntar, och det känns gott.

Predikaren. Korsstygn i Gamla sjukhuset.

Vi valde att avsluta vår minisemester med ett besök hos familjen i Umeå. Vi tog vår säng (husbil) och körde från Stockholm igår, och efter fredagsmys och en lika mysig frukost hos de kära i Umeå skildes våra vägar igen och vi tog båten över Kvarken.

Men där i det hemtrevliga huset bland älskade människor insåg jag hur länge jag varit ledig. Efter de känslosamma avskedsfestligheterna i Närpes 12.2. for jag ett par dagar senare till dem i Umeå och var där några dagar. Nu, då jag var där igen, och vinter bytts i vår och mörker i ljus kände jag att jag fått just den vila och ledighet jag tyckte mig behöva, efter jobbet i Närpes, innan något nytt tar vid. Det är väl som med all annan återhämtning, den tar längre då en blivit 60+.

Nu tror jag mig vara redo, att ta mig an nya utmaningar. I detta skede ändå inte mera än halvtid, som sjukhuspräst i Jakobstad. Jag har av domkapitlet förordnats till Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet till årets slut.

Under min semester har jag flera gånger stött på att någon trott att jag gått i pension, så är det inte. Men jag har en delpension som gör det möjligt för mig att jobba mindre.

Hur det blir framöver vet jag inte. Gårdagen är förbi. Morgondagen har vi inte sett. Idag hjäler Herren. Tack och lov.

Nu håller jag mina allra sista semesterdagar som kaplan i Närpes. Från 1.5. är jag sjukhuspräst och jag får jobba med som är delvis bekant och delvis nytt, och jag tycker att det ska bli intressant att få lära mig något nytt.

Bild: St:a Maria (Närpes kyrka) en julafton.

Ikväll har jag fått avsluta mina åtaganden i Närpes församling. Under semestern, som löper ut 30.4, har jag träffat samtalsgruppen ett par gånger och ikväll möttes vi för sista gången. Vi har tagit oss an existentiella frågor Om Liv&Död (med Ann-Mar och Kerstin) och allt där emellan.

Samtalsgruppen har varit nåd och åter nåd. Förtroendefulla och respektfulla samtal om svåra saker. Gruppen har för mig personligen varit en oas under tiden i Närpes, en märklig tid på många sätt. Dels avser jag pandemi och ständiga undantagsförhållanden, dels vissa hälsoproblem och andra utmaningar.

Men tiden i Närpes har inneburit mycket positivt och mycket jag är tacksam över. Många vänner. Fina människomöten. Värdefulla minnen, meningsfulla uppgifter och (nästan) ständig uppmuntran i värvet. Det kunde ha blivit längre än fyra år, men det verkar inte ha varit meningen. Allt har sin tid.

Och jag vet att jag är välkommen att hälsa på.

Men nyckeln till jobbet lämnade jag tillbaka idag.

Vuxenpoängen rasslade in i förmiddags då jag hällde upp påskgodis i en skål och ställde nära ytterdörren för att bara vänta in påskhäxorna. 😊🫣

Det blev bara två påskharar som ringde på, men vackert så. Något slags början på en ny tradition för mig som sällan suttit hemma och väntat på påskhäxorna.

Jag drog mig till minnes en påsklördag för drygt 20 år sedan då en liten påskhäxa med sin mamma i sällskap ringde på i vårt egnahemshus i Lövö, Pedersöre. Jag såg dem från daglyktan i andra våningen, men jag var ensam hemma med minstingen som satt i badkaret (på andra våningen) och jag kunde inte lämna henne och springa ner för att öppna. En liten häxa gick besviken bort och jag fick höra på omvägar att jag inte lär ha öppnat då barnet ringde på. Inte så konstigt att det inte blev så många häxbesök på den adressen.

Nåja. Nu har jag kanske inför en ny vana och börjat hålla mig hemma åtminstone en del av påsklördagen.

Men, gott folk, så dyrt godiset blivit. Jag kom att stå vid en hylla med påskgodis och eftersom kilopriset föredömligt angavs blev jag medveten om den stora prisstegringen, på godis som vid storhelger i barnfamiljer närmast är att betrakta som basprodukter.

Det är konstigt att vara ledig en fastetid och en påskhelg efter att ha jobbat 11 påskhelger efter varandra. Då man jobbar som präst lever man med kyrkoåret på ett litet annat sätt än vad man gör då man är helt ledig, som jag varit inför den här påsken. Skillnaden består inte bara i huruvida man förrättar mässan eller sitter i bänken, utan det har med förberedelserna att göra, med livet genom kyrkoåret. Att planera flera dagar och gudstjänster parallellt. De förberedelserna ger en speciell helhet.

Jag gruvade mig på förhand, undrade hur det skulle bli. Ett tag lutade jag åt att resa bort, eftersom kyrkan renoveras i Nykarleby och vi nu inte har tillgång till ”vår” kyrka.

Nu känns det ändå gott att fira påsk hemma med Maken. En del besök av barn och barnbarn hoppas vi på, men i övrigt ett rätt lugnt påskfirande. Och för att få vara i en riktig kyrka firar vi en del av mässorna och gudstjänsterna i en av våra tidigare hemförsamlingars kyrka.

Idag firar vi skärtorsdag och kristna över hela världen möts kring nattvardsbordet.

Så här sammanfattar kyrkans hemsida skärtorsdagen och mysteriet kring den.

https://evl.fi/ikyrkan/helgdagar/pask/skartorsdagen

Jag önskar alla vänner en fin helg!

Vi har firat Marie bebådelsedag, Vårfrudagen och våffeldagen.

Kärt barn har många namn. Sedan 25.3 inte längre är en helgdag firas Marie bebådelsedag den söndag som inträffar under tiden 22-28 mars. Vi firar att jungfru Maria fick veta att hon skulle föda Jesus, världens frälsare. Vi firar det hopp som därmed kom in i vår värld, vi riktar blicken framåt, anar ljuset som övervinner allt.

Bild: Vårvinter. Hoppet om vår och sommar får för min del illustreras med en balkong där snön smält även om vi har snö i överflöd och där vi hade 20 minusgrader ännu i morse.

Vi firade högmässan på Kredu där man firade elevförbundsfest. Att också högmässan hölls där beror på att Sancta Birgitta i Nykarleby renoveras. (Oj så jag saknar kyrkan! Vet inte ännu hur jag ska begå min påskhelg, vill ju fira påsken i ett ”riktigt” kyrkorum.)

På eftermiddagen var vi ute i Vexala och anade våren och sommaren.

Söndagen efter vårdagjämning lär också tidigare ha varit en start för vårsäsongen och småningom vårbruket, men det känns långt borta åtminstone på våra breddgrader.

Vårfrudagen nämns också inen av våra psalmer, Psalm 388, Gruntvigs underbara psalm om det kristna hoppet.

Vers 2:

”O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.”

En av mina absoluta favoriter i psalmboken. Jag kopierar in hela psalmen:

1.
O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.

2.
O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.

3.
O ljuvliga land,
där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här.

4.
O väldiga tro,
som slår över djupen din svindlande bro
och leder vår färd utmed avgrundens rand
från dödskuggans värld till de levandes land,
dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst,
du högborne gäst.

5.
Du levande hopp,
som stiger förnyat ut dopkällan opp,
o giv mig de vingar som Anden dig gav,
att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,
dit bort där Guds sol lyser evig och stark
på paradismark.

6.
O kärlek, som har
en sprudlande källa av liv för envar,
du fyller, i kraft av vår Frälsares ord,
välsignelsens kalk på hans heliga bord.
Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv
vårt eviga liv.

7.
O kärlek, som är
det eviga livet i växlingen här,
smält om våra hjärtan i altarets glöd
och rena vårt stoft från all krankhet och död,
att glada vi känner, som eld i vårt blod,
de levandes mod.

Nikolai Frederik Severin Grundtvig 1824. Övers.

Jag jobbar med att försöka få mitt arbetsrum här hemma beboeligt, överskådligt och ”slimmat”. Jag slänger en hel del, men sparar det jag tror mig behöva och det jag vill ha kvar. Då jag kom till lådan med material för skriftskolan packade jag om, slängde en del men tyckte mig behöva spara en del ifall-om -att. 😊

Här om natten drömde jag att jag höll skriftskola och det var så rasandes roligt! I själva verket har jag inte hållit skriftskola på fem år, och har träffat konfirmander bara i kyrkan efter det. Men, tänk om. Då skulle jag sakna mitt konfirmandpedagogiska material. Så boxen ställs i källaren i fall om att.

Att undervisa är något av det roligaste som finns! Jag trivdes under mina lärarår och jag trivdes medan jag höll skriftskola. Men det kan ju hända att det passar bättre att litet yngre präster håller skriftskola. Vad vet jag?

Vi hade inte talat med varandra på nio månader, endast setts två gånger i officiella sammanhang, då han ringde.

– Kommer du med mig till Provence?

Så lydde hans frieri.

Vi for till Provence, åt croissanter på en liten balkong, och på den resan är vi. Det är 27 år sedan, mycket är förändrat men det väsentliga består.

Kultur i många olika former intresserar mig. Jag som länge led av ett komplex och trodde att jag inte hade rätt att tycka om konst, för att jag själv saknar alla anlag då det gäller att teckna och måla, har kommit längre på den vägen. Med åren har jag anammat tanken att jag har rätt till mötet med konsten och konstnären och rätt till den upplevelse konsten ger mig. Tack till dem som hjälpt mig mogna till den insikten!

Det är en stor tillgång att få ta del av konst, inte minst för prästen som hela tiden ska formulera och ge ut och förhoppningsvis beröra. Vi behöver också få ta emot och företrädesvis också i annan form än vi själva kommunicerar.

Jag brukar försöka planera in något slag av kulturupplevelse varje vecka. Idag, sista utställningsdsgen i Jakobstad, såg vi Roger Broos nutidskonst. Tack för det! Två av konstnärernas verk återfinns också i vårt hem. Dock är inte Mirimari Väyrynen, vars verk Stängda dörrar (2001) illustrerade infon om utställningen, en av dem.

Så kultur är också en del av det som jag fyller min långa semester med.

(60 av 77 semesterdagar kvar)

Det är de små stegen som tillsammans gör vägen. Jag jobbar just nu med att skapa ett överskådligt hem där varje grej ska ha sin egen plats och där jag (och vi) ska veta var den platsen är. Vägen är lång. Vi (enligt Maken främst jag) har så mycket som behöver gås igenom.

Detta projekt, som endel kallar döstädning, är en mental – för att inte säga andlig– process. Att medvetandegöra, värdera, avstå. Det var ju det där med vad som är herre och vad som är tjänare. Antingen äger jag tingen eller så äger de mig.

Idag jobbar jag med kryddorna. Sorterar en uppsättning till cityflatten, en till Willmanstrand, en mindre till husbilen och den allra minsta till Kusinklubbens sommarresa. Och sedan ett lager med oöppnade påfyllnadspåsar, de skall väl vara i alfabetisk ordning. 😎

Var och en med sitt och jag med mitt.

(61 kvar/77 lediga dagar)