Längtan till högmässan – eller varför det är fint att kunna mötas irl

Foto: Matilda Audas Björkholm

Denna speciella vår har vi lärt oss en hel del nytt. Vi har förändrat vårt arbetsliv och vårt mötesbeteende och vår möteskultur. Till en del kommer vi att fortsätta med det vi anammat också efter pandemitiden. Vi har också förändrat vårt församlings- och gudstjänstliv. Församlingarna har gjort så gått de kunnat och försökt ge församlingsborna möjlighet att delta virtuellt. Många har jobbat mycket hårt med sina gudstjänster och goda exempel finns på hur man snabbt utvecklade sitt gudstjänstliv för att bättre svara mot de särskilda krav som ställdes då man skulle möta folk hemma i soffan istället för i kyrkorummet. 

Som församlingspräst gör jag också normalt en stor del av mitt jobb på distans. Jag förbereder alla mina predikningar och tal hemma. Jag har mina böcker hemma, de är mina egna och inte jobbets. Ja, så har jag ju Mac hemma och har litet svårt ibland att få det att flyta på en pc. Vissa skapande processer flyter också på bättre i mjukisbyxorna än i svart kostym. Ibland söker jag mig hem för ett telefonsamtal som jag vill vara riktigt ensam om. Det normala distansjobbandet innebär också en del hembesök och att man träffar folk för samtal på neutrala platser. Därför var förändringen inte så väldigt stor i mitt fall. Så för min egen del, visavi jobbet, har förändringen i pandemivardagen hittills inte varit så stor. 

Jag har också haft förrättningar, d.v.s. jordfästningar, dop och vigslar där man mötts på traditionellt sätt och ändå under väldigt speciella förhållanden. Oftast har jag, på förhand, träffat de anhöriga över telefon el videosamtal, inte öga mot öga. Om vi träffats fysiskt har det skett i kyrkorummet eller utomhus med beaktande av säkerhetsavstånd, så visst har det varit annorlunda. 

Gudstjänster, d.v.s. högmässor utan nattvard, har hållits i kyrkorummet med några medverkande och ibland någon församlingsmedlem utöver oss. Så jag har fått gå i kyrkan. Ändå är det högmässan jag saknat allra mest under den här tiden, jag har saknat den gudstjänstfirande församlingen. Att delta virtuellt är inte det samma som att delta fysiskt. Inte i möten, inte på middagar eller familjekalas och inte heller i kyrkan. 

Det här har jag återkommit till under den tid då jag haft flera skärmtimmar än någonsin och då jag ”konsumerat” flera gudstjänster på nätet än någonsin. Då jag tvingats konstatera att man kan missbruka allt, t.o.m. gudstjänster, åtminstone på nätet. I mitt fall, först genom att se och, tyckte jag, faktiskt fira gudstjänst med tre eller fyra församlingar varje söndag, för att senare märka ett annat beteende, som jag ingalunda är ensam om, att titta in, lyssna, pausa, välja bort och skrolla vidare, att ytligt konsumera gudstjänster enligt vad som verkade intressant. Att krafsa på ytan och skynda vidare, något som knappast passar för det som ska tjäna för att samla mig och mina tankar, skapa mötesplats och stillhet, lugn, tystnad – en oas där jag får fly undan världens larm och brus och allt skrollande på nätet. 

Även om utvecklingen av andliga tjänster på nätet naturligtvis skall fortsätta utvecklas för att nå dem som finns där och för att nå dem som är avsidesagna och inte har möjlighet att komma till den högmässa som de kanske t.o.m. har en livslång vana att delta i, hoppas jag att detta i huvudsak var ett undantagsförfarande, något vi tog till för att ge det bästa möjliga under en tid då vi inte kunde samlas till gudstjänst. För det är just detta att samlas som är viktigt.  

Jag hör till dem som nästan hela mitt liv gått i kyrkan. Obs! Jag tycker på inget sätt att jag är en bättre människa än någon annan för det. Men högmässan är en viktigt del av mitt liv och en del av mitt sätt att leva. Högmässan är viktig för mig. Den är en del av min veckorytm. Jag vill börja veckan i Guds hus, låta mig rustas för den vecka som börjar. Komma med mina tankar och funderingar, med min glädje, min sorg och mina bekymmer. Komma med mitt tack och med min bön om hjälp och förlåtelse. Det är jag van att göra, från tidiga barnaår. Nu har jag varit ledig i maj, både semestrat och haft sjukledigt och inte varit i kyrkan på hela månaden. Så långt gudstjänstuppehåll har jag inte haft sedan år 1996. Men på söndag ska jag få sitta i kyrkbänken och vara en i den högmässofirande församlingen. Det finns många människor i vår värld och vårt land som troget kommer till kyrkan varje söndag, för att det är en vana och en naturlig del av livet. 

Och det är något mycket speciellt att få dela gudstjänstgemenskapen. Periodvis kan man få uppleva en så fin gudstjänstgemenskap med de andra som möter upp. För att vi gudstjänstfirare möts i gudstjänsten hur olika vi än är. För att vi alla är lika välkomna, lika värda, lika inför Gud. För att vi tillsammans utgör Kristi kropp, för att vi tillsammans bildar Kristi kyrka på jorden och den lokala gudstjänstfirande församlingen. För att vi tillsammans ber för orten och livet där, för också alla dem som inte är i kyrkan. De som inte kunde komma. De som är sjuka och döende, de som kanske inte upptäckt vad de kunde få ut av att regelbundet komma inför den som gett oss livet. Den som är större än vi, smartare än vi, den som älskar oss och vill oss väl även om han känner inte bara våra styrkor utan också våra svagheter. Eller den som inte erfarit gudstjänstgemenskapens betydese, att vi inte kommer till kyrkan bara för vår egene skull, utan också för att finnas där för varandra och för att det skall finnas en gudstjänstfiraande församling på orten, en kyrka och högmässa att gå till den dag man märker att det kunde vara bra. 

Vi behöver få mötas på riktigt. Sida vid sida. Se varandra i ögonen. Bry oss om varandra. Inse, att vi som församling inte mår bättre än de andra som är där. Där får vi mötas hög och låg, rik och fattig, ung och gammal, sjundegenerationens väckelsefrom och nyomvänd eller nyfiken på kristen tro, bergsäker och tvivlande, högutbildad eller bara bildad, ren och smutsig, brukare och missbrukare, glad och ledsen, frisk och sjuk. 

Där får vi ta hand om varandra. I gudstjänsten får vi mötas. Känna igen varandra, hälsa på varandra, fråga efter hur den andra mår, hur det gick med läkarbesöket i veckan, eller med barnbarnets examen eller försäkringsärendet, hur vi mår på riktigt, om vi vill samtala om det som tynger en. 

Vi är kallade att tro och ha gemenskap, att älska varandra och bära varandras bördor. Inte bara dem vi tycker om eller naturligt hör ihop med, utan med alla kristna. Här kan högmässan och kyrkobyggnaden och gudstjänstgemenskapen hjälpa oss att se varandra, se varandras behov och se hur vi kan finnas där för varandra. 

Gudstjänsten kan också hjälpa oss att tro. Att leva som kristna. Att dela gemenskap och dela med oss. Så uppmanade Jesus oss att göra. Och han lovade vara med själv. I sitt Ord, Bibeln, i bönen, men också i nattvardens bröd och vin. Så sa han att vi skall göra då vi samlas i hans namn, ta emot honom själv i våra liv, i våra kroppar, bli ett med honom genom att ta emot honom i nattvardens gåva. 

Jag tror att alla församlingar och alla vi kyrkans kvinnor och män har orsak att fundera på hur vi kan utveckla vår gemenskap kring högmässan, så att vi inte efter pandemitiden tappar bort det som är det mest fysiska som finns, nämligen den andliga gemenskap som församlingen och dess högmässa innebär. Mötet med Kristus själv och med hans församling. 

Romantisk kväll för två

Ikväll skulle det ske, det som inte skett på mera än tio år. Noll sekundmeter talade för att det skulle vara dags och en ytterst lämplig kväll att våga. Lägga ut nät. Av förekomna anledningar blev det bara ett. Undrar om vi alls kan sova i natt. 🙂

F.ö: Kanske detta blev en av sommarens vackraste kvällar.

Ti va ilaag (sv övers. Tvåsamhet)

Vi är två par som bor här ute största delen av året, Maken och jag samt svaneparet.

I morse då jag sömndrucken kravlade mig upp konstaterade Maken, att bara den ena svanen var i viken. Men, att väl inte heller de orkar vara tillsammans hela tiden.

Sade han som var klädd för att ge sig i väg för dagens träningspass på rullskidor.

– Hon sover ännu, sade jag och gick och lade mig igen.

Sällskap fick jag sedan under morgondoppet. Medan måsarna skrek.

Kanske bra att, om en stund, få fara till Närpes för en förrättning.

Rynkan i mammas panna

Jag var i femårsåldern. Ute med lekkamraterna hemma i Paradiset på Strandgatan 9 i Vasa. Jag kände på mig att jag var litet sen, jag hade svårt att slita mig. Vi skulle iväg, hela familjen med bilen, och jag skulle komma in och äta innan vi skulle åka.

Mamma hann komma ut efter mig. Jag såg henne komma ner för trappan till husbolagets bakgård. Hon tittade efter mig bland de lekande barnen och jag såg då hon steg snett eller snavade och föll och slog pannan i trallen nedanför nedersta trappsteget.

Följande minnesbild är att vi sitter i bilen, men inte på väg till vänner, utan till sjukhuset. Pappa kör, mamma sitter brevid honom och håller en tyghandduk mot pannan för att hindra det värsta blodflödet.

Jag sitter i baksätet. Och även om ingen anklagade mig för något upplevde jag att det var mitt fel att hon skadat sig, eftersom jag inte kom in i tid och hon därför behövde komma ut efter mig.

Mamma hade efter den dagen ett bandage och för evigt ett ärr i pannan. Jag tänkte ofta på det, under åren som följde, att det ärret var något hon hade p.g.a. mig och för att jag inte kommit hem i tid.

Sedan några år tillbaka finns ärret nu i min panna. Ibland då jag ser det i badrumsspegeln eller på en selfi tagen i solsken tänker jag på mamma och de sår jag gav henne, både de synliga och de osynliga. Även om hon av allt att döma hade fått denna rynka helt oberoende av mig.

Morsdagsfirande i stillhet

Jag antar att det för många av oss blev så i år, att Morsdagen kom att firas mera eller mindre i stillhet. Så var det förvisso också tänkt, med de rekommendetationer statsmakten gett oss, att vi skulle undvika att träffas på Mors dag detta Coronans år.

I vanliga fall brukar jag jobba den här dagen, och har ärligt talat många gånger tyckt att det varit en litet jobbig dag, för att mitt jobb till den delen ofta sker på bekostnad av familjen, inte bara allmänna helgdagar utan över lag dagar då de flesta andra är lediga.

Att vi dessutom inte bor riktigt på kaffebesöksavstånd från varandra har gjort att Mors dag inte varit en dag då hemmet fyllts av alla ban och barnbarn.

I år har jag semester på Mors dag och hade hoppats på besök av en dotter med familj. Jag såg extra mycket fram mot detta då jag inte träffat barn eller barnbarn på 2 månader, annat än ett parkhäng och en promenad med ena bonudsottern och hennes barn.

Men. Den här morsdagen blåste och snöade bort till en del. I förmiddags tyckte jag det var bäst att meddela mig med de efterlängtade gästerna för att säga att det är ok att de kommer en varmare dag, så att vi kan vara utomhus och hålla påbjudet avstånd.

Men jag har fått tala i telefon med döttrarna och flera av barnbarnen. Och vi kom överens om att tro på sommaren.

Tacksamhet, över de fina döttrarna och den glädje de skänker mig har varit påtaglig idag. Liksom tacksamheten över min egen mamma och den kärlek och omsorg hon gav mig, hon som alldeles för tidigt togs ifrån oss.

Min första egna telefon

Hotline Ericsson. Jag fick den av min pappa och döttrarnas morfar inför en semesterresa i Norden i början på 1990-talet. NMT 450. Den var en sensation, liten och smidig vägde bara 4 kg!

Klart den var en stor trygghet och jag minns att det på något sätt var den telefonen som gjorde att vi kunde stanna längre än vi hade planerat.

Även om det var en gåva minns jag att den kostade 7300 FIM, ungefär vad min gamla bil var värd.

Jag minns också den stora förvåningen då någon ringde och hörde att vi var i Norge. Privata utrikessamtal var inte så vanliga ännu på den tiden. Sedan var det ju inte bara dyrt att ringa, utan också att utrikes ta emot samtal, varför samtalen inte blev så långa.

Virtuell verklighet och verklig längtan

Orsaken är fatal, följderna bedrövliga. Men jag hoppas det ändå är ok att säga att det finns också det jag trivs med i vår corona-bubbla. Lugnet, samtalet, tvåsamheten, lekfullheten. (Och att det finns tid att städa.)

Som församlingspräst är jag van att göra distansarbete, genom att jag också normalt gör nästan alla mina förberedelser hemma, inte minst för att mina böcker finns där. Men också min egen dator och bekväma möbler. Nu har samtalen först i högre grad över telefon och olika plattformer, och enskilda samtal har kunnat föras i kyrkan på avstånd och till fots utomhus.

Men genom att jag är van vid distansarbete på deltid, var steget för min del kortare än för de flesta då vi blev uppmanade att göra distansjobb, de av oss som kan. Jag hör till dem som kan, foortfarande bara på deltid. Naturligtvis har gudstjänsterna hållits i kyrkan, dop, vigslar och jordfästningar likaså. Men i övrigt har de fysiska mänskliga kontakterna varit ytterst få sedan 10 mars.

Under denna semestervecka har jag varit fysiskt nära min man, men i övrigt försökt hålla fysiskt avstånd till folk. Jag har ett par gånger varit på prommenader med nära och kära i det vackra vårvädret och vi har försökt hålla påbjudet fysiskt avstånd.

Men visst längtar jag. Efterbarn och barnbarn. Efter vänner. Efter ett vanligare liv. Efter ett liv mera på sikt. Och drömmer om sommaren. Och gemenskap.

Men jag hoppas också att vi ska komma ihåg att faran på inget sätt är över. Att vi ska fortsätta ta ansvar för oss själva, varandra och för de andra. Att vi ska vara beredda att avstå de gånger vi har orsak att göra det. För att priset för motsatsen kan vara alldeles för högt.

BILDEN: Röda Kors-styrelsemöte på distans, veckan mellan min födelsedag och Valborg, då ballongerna skulle återanvändas.

Vardagen är klart underskattad!

Stora tabberaset var något annat, men så känns det då jag håller på och river ut allt som finns i alla skåp. Behärskat och strukturerat. Stegvis. Som vi gör i pandemitider i det här landet.

Tidigare i livet skulle jag inte ha varit beredd att sätta en semestervecka på städning, men nu njuter jag! Tänk att få hålla på så här, i lugn och ro, litet åt gången. Det blir rent och snyggt och jag får känna att jag igen tar mitt hus och hem i besittning. Allt skall vara på sin plats då jag är klar, och det som eventuellt inte har någon plats skall ut!

I dessa tider tror jag det är viktigt att ha någon programpunkt varje dag. Det kan då vara att städa något skåp, åka och handla, delta i ett Röda Korsmöte över Teams eller något annat som förutom sina högre syften gör att en dag skiljer sig från en annan.

Vardagen är underbar!

P.s. Och det ser redan bättre ut i köket. Det är på G.

Att hjälpa till i hemmet

Kanske är det annorlunda bland dem som är unga idag, men på min tid var det inte så ovanligt att man diskuterade arbetsfördelningen i hemmet och kanske beskärmade sig över sådana män som inte hjälpte till hemma. Obs! ” Hjälpte till”, samma uttryck som man brukar använda om halvvuxna barn som skall lära sig det dagliga livets sysslor.

Mot den här bakgrunden har jag genom åren tyckt att vi varit onödigt traditionella i vår arbetsfördelning, att jag skött det mesta inomhus och Maken det mesta utomhus. Jag har varit noga med att poängtera, att jag inte släppt inom honom i köket, att jag ansett det vara mitt revir. Att det alltså inte har varit han som inte ”ställt upp”.

Det var ju synnerligen dumt, att inte låta honom ta del! Det får jag nu bevis på minst fem dagar i veckan ( någon dag då och då hjälper jag också till hemma😉). Jag äter mat som oftast är godare än restaurangmat. Jag njuter storligen och säger dagligen att det inte går någon nöd på oss, att vi har det så bra.

Men, att jag inte heller betrott honom med att hänga tvätt det första kvartsekel vi var gifta, det var väl också onödigt. Nog kan man ju leva med en dylik tvättlina, eller hur?

Mera inflytande åt männen över hemmet!

Hemester

Semester. Överskattat? Nej, det tror jag inte. Men kanske ofta rätt uppfordrande. Genom att jag bytte jobb i fjol, hade jag ingen sommarsemester, om vi bortserfrån tre dagar i september. Därför köpte jag mig två veckor tjänstledighet utan lön i juni, och tillbringade de veckorna i Italien. De tre semesterdagarna i september kombinerades med två veckors lediga dagar och blev också den en vecka i Italien.

Men heimani hann jag inte med i fjol, och tro mig det syns! 😎 Så nu får det bli ändring på det.

Jag är glad över att jag nu kunde få en del av min semester redan i början på maj.

Förr, då jag var yngre, skulle jag ha slängt ut allt jag äger på verandorna och städat hela huset och buritin grejerna igen. Numera gäller det att avgränsa jobbet, och ta ett rum åt gången.

Men det är fint med städning, rent och snyggt och doftar gott. Dessutom, det bästa av allt ärkanske, att man får se resultat av mödan.

Nej, det blir inte bara 🧹 🧽! Också 🏊‍♀️ 🚤 📚 och 🧶. Och 💻 . Skärmtiden omfattandei dessa tider.