Intet är som väntans tider

Personligen har jag inte lidit någon nöd av pandemitidens åtgärder, annat än att det begränsat mitt umgänge framför allt med de nära och kära och genom att det ju är småtråkigt mest jämt. Klart att jobbet blivit lidande, att jag fått tänka om och välja B-planer, men det är inget att orda om då jag betänker hur andra har det. De som drabbas svårt ekonomiskt, de som permitteras eller sägs upp, de företagare som knäar och de som sliter p.g.a. det merjobb som kännetecknar vården och skolor och alla möjliga andra branscher.

Men det som är jobbigt för alla är vetskapen om hur länge det tar och hur det blir sedan och hur det kommer att bli innan dess. Och så har man ju sällan något att se fram emot, just därför. Den där semesterresan har betytt mycket. Den fick man glädja sig åt både på förhand och efteråt, förutom medan den varade. Nu har vi inte så mycket sådant.

Härom dagen skrev jag in i ”firmans” elektroniska almanack hur jag ska ha det i sommar. Jag har beviljats en månads obetald tjänstledighet förutom en lång semester. Då jag såg de lila och rödbruna dagarna på skärmen hände något med mig: jag fick något att se fram emot. En lång sommarledighet. En mycket lång semester. Samtidigt insåg jag, som inte är någon vintermänniska (ja, jag vet att det är som att tala fult i kyrkan att säga det i dessa dagar), att det ju kommer att vara sommar då!

Nu fick jag något att se fram emot, och det gjorde mig definitivt gladare. Har du något datum du ser fram emot?

Hembakt och syjunta

Tantvarning eller vuxenpoäng, vad handlar det om då jag bakat tre gånger på en vecka? Det är ungefär vad det brukar bli på ett år, om vi undantar jul- kalas- och semesterbaket. Maken, den jag bott med ett kvartsekel vid det här laget, hade inte förr fått någon drömtårta jag bakat. Han beställde och fick tigerkaka och då insåg jag att jag inte bakat någon sådan heller under vår tid tillsammans. Nu invänder säkert de präkiga att jag kunde satsa på hälsosammare saker, men då det är så rasandes gott och doftar så gott hemma också.

Nästa steg är väl den där syjuntan jag tänkt att skall bli aktuell då jag blir vuxen. Vem vet, litet flera vuxenpoäng och lite lägre incidenstal, ja då kan vad som helst hända.

Tålamod och brist på detsamma

Det är en av mina absoluta bristvaror, tålamod. Något jag ständigt måste försöka utveckla och bli bättre på. För den som är aktiv och energisk och och orädd att ta itu med det som måste göras, blir det ibland väldigt jobbigt att vänta, vänta och vänta. Det är en livslång utmaning, att öva sig i långsamhet, tilltro och förtröstan.

Prövningar möter vi alla. Ibland större och ibland mindre. Men att bara vänta och vänta och vänta, och inte själv kunna agera, gör ibland att den otålige inte bara tröttnar på att vänta, utan att man drabbas av också andra utmaningar. Det finns risk för att man tappar tilltron till dem som gör att man måste, som man kanske upplever det, trampa vatten. Det finns en risk för att man drabbas av cynism, misstro, bristande förtroende. Man blir kanske sjuk. Det finns en risk att man drunknar, för att man inte orkar hålla sig flytande.

Coronan är ingens fel. Den måste vi bara genomlida. Men det sker annat samtidigt som folk inte borde behöva utstå. Tyvärr kan den skickligaste försöka skylla oföretagsamhet och ansvarslös handlingsförlamning på coronan, men amatörerna kommer att genomskådas. Livet är här och nu och kan inte skjutas upp.

Foto: Brita Helena Audas

Träningsdagbok…

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att skriva ner saker, att mycket blir mera ”på riktigt” då det finns där svart på vitt.

Igår tog jag ett nytt steg, och sökte fram ett rutigt häfte. Träningsdagbok. Ann-Mari 1.2.2021-.Jag fick inte bara tillåtelse, utan också en klar uppmaning av ortopeden igår att börja motionsträna, i sakta mak, försiktigt i början. Och med hjälp av fysioterapeut.

Anteckningen från igår lyder ”Promenad runt kvarteret. Dagssaldot 3428 steg”. Wau! Sedan 17.11 har jag gjort en promenad på ca 1 km och en på 1, 5. Jag har varit ute runt hörnet med hunden två gånger.

Jag har åkt bil, och ofta blivit skjutsad, från dörr till dörr. Jag har sällan varit utomhus, överhuvudtaget, i Vasa, eftersom jag åkt ner i parkeringshuset under vårt hus och tagit hissen upp.

Jag har beräknat mina promenader i kyrkan, haft ytterkläder och böcker och väskor på konstiga ställen för att inte behöva gå för långt. Jag har ibland inte kunnat böja knä. Jag har minimerat mina steg. För vi visste inte riktigt vad det var som orsakade den fruktansvärda smärtan.

Jag har ätit massor av värkmedicin, både kortids- och långtidsverkande, smort, lindat och haft mig, under julhelgen rörde jag mig mellan sängen och soffan och matbordet med hjälp av kryckor. Jag har jobbat, vilat och försökt hålla tillbaka tårarna. Blodpropp har uteslutits ett par gånger.

Så en rupterad Bakers cysta var ett glädjande besked igår! Det innebar ett hopp om att smärtan kommer att gå över och att jag inte kan göra någon oreparerbar skada åt mitt knä genom att använda det. Tvärtom!

Så nu ska jag göra det. Använda det. Men jag ska göra det klok och försiktigt och inte rusa iväg. Och för att inte lura mig själv, åt något håll, har jag häftet.

Idag siktar jag på två varv runt kvarteret. Det ena varvet ska jag ta med mig en labbe och korvskivor och träna henne i att ”gå fint”. Det andra varvet ska jag själv försöka gå fint.

10 år sedan första dopet

Det är idag tio år sedan jag förrättade det första dopet. Två veckor efter min prästvigning fick jag förtroendet att döpa mitt fjärde barnbarn, Inga. ❤️ Jag skickade för en stund sedan några bilder till henne och gratulerade på dopdagen. Samtidigt berättade jag att hon var det första barnet jag döpte, och att det efter det blivit ungefär 200 till.

Det var en verklig högtidsdag, med glada fina människor. Tacksamhet över Livets under och delad glädje med föräldrarna över det nyfödda barnet. Tyvärr saknar vi numera några av dem som var med, farfar och gammelfarmor.

Grattis på dopdagen, Inga! ❤️🌹🥰

Utsikt och insyn el kanske insikt…dags för gardiner? Ett hem i vardande.

I min ungdom, i mitt första äktenskap, blev jag en gång tillrättavisad av en inbiten ungkarl. Jag hade bott en hel månad i Bergö prästgård utan gardiner. Jag njöt av friheten på landet och av att inte ha någon insyn. Men jag blev uppmärksamgjord på att det inte passade sig, att jag abslout, så fort som möjligt, behövde ordna med gardinerna.

Nu är det dags igen. Inte har jag fått någon tillrättavisning, men jag har på egenhand kommit till insikt. Tre år och några veckor efter att vi flyttade in i Lyran är jag nu på G med att skaffa gardiner till vardagsrummet.

Jag har helt enkelt fått en nytändning. Var inte alls mogen för att flytta in i ”pensionärshemmet” då det begav sig för tre år sedan. Nu röjer vi så det står härliga till och snart kommer vi – förhoppningsvis – att rymmas riktigt bra här. Och jag har en nytändning på huset och hemmet och kommer förhoppningsvis kunna slå mig till ro här. Håller på att landa i mina Vasakvarter.

Och ja, gardinerna är på gång.

Extra tid

Allt som oftast intalar vi oss att vi skulle vilja ha litet extra tid. Tid för något vi prioriterar högt, eller för något vi uppenbarligen inte prioriterar tillräckligt högt eftersom det alltid blir ogjort.

Nu har jag fått några sådana dagar. Tre lediga dagar som var vigda för storfamiljens julfirande -som i familjen med några präster brukar gå av stapeln i mellandagarna.

Nu har jag hunnit med sådant jag inte brukar hinna med. Har mest hela dagen varit vid datorn eller vid telefonen.

Gratis har det inte varit. Men det gäller att ta igen på karusellen vad man förlorar på gungorna.

Bilden: Den är tre år gammal. Då dukade vi för 19. Nästa jul(firande) hoppas vi det blir för några fler.

Julen på kryckor

Det sägs att vi tjuvstartar i år. Att vi julpyntar, framför allt våra hem, tidigare än vi brukar. För att vi behöver ljuset i mörkret, i alla avseenden.

Det mest påtagliga i år, tycker jag är, att julpyntspoliserna, de som hävdar att man inte får börja för tidigt, hållit tyst och t.o.m. högt uttalat, att det är ok i år. Coronaåret 2020.

Jag var en sån, i tiden, som tog in julgranen en eller högst två dagar före jul. Julklapparna införskaffades de sista dagarna före jul. Jag njöt av de där timmarna på stan, det var på den tiden då man i Vasa handlade i mindre specialaffärer med personlig service eller på SOKOS varuhus. Julklappsrundan var ett nöje i sig, kunde innebära både lunch och fika på stan och många möten med vänner och bekanta.

Då jag gifte mig till Norra Svenska Österbotten där gatubelysningen inte var lika omfattande som på Skolhusgatan i Vasa, ändrade jag mina rutiner och plockade fram den elektriska delen av julpynten, läs fönsterstjärnor och elljusstakar, redan till första advent. Det har jag fortsatt med sedan dess.

I år då vi beslöt att fira coronajulen i Vexala, fyra km från närmaste vägbelysning, var det självklart att vi skulle pynta redan till lillajul. Då jag (läs vi) dessutom skulle vara i Närpes en del under själva julhelgen fanns det väl ingen orsak att skjuta upp ”upplysningen” och feststämningen.

Nu är jag väldigt glad att vi gjorde så. Ett tredskande knä har ställt till det för mig. Jag ligger i sängen eller i soffan och kommenderar min älskling. I nöd och lust. Störst är kärleken står det på en tavla i vårt sovrum. Så fint att vi har varandra, mest jag honom då…

Å andra sidan, om jag hade ställts inför möjligheten eller uppgiften att välja vilken jul jag skulle gå på kryckor hade det med stor sannolikhet blivit just den här.

Att dessutom få tro att eländet snart går om gör det uthärdligt.

Flyttning, men bara en liten en i år

Ibland frågas det efter folks dolda talanger. Jag hävdar att en av mina är att flytta. Tyvärr har jag rätt betydande erfarenhet av flyttningar. En annan dold talang är nog också att ganska enkelt inreda att hem, ofta med rätt små medel. Loppis är en fantastisk sak då man kanske har ett övernattningsboende, som det jag nu håller på att packa ihop i Närpes. Frimodigt har jag bjudit ut mina ”produkter” och träffat en hel del trevliga människor i mask som hämtat det som annars lätt skulle ha hamnat i något redan överfullt förråd.

Samtidigt får jag frågor om mitt ”flyttande”. Det blev annorlunda än tänkt att jobba i Närpes, nu avser jag corona-effekterna. Mindre kvällsjobb genom att pandemin satt stopp för vuxenarbete, mera distansjobb (präster har i regel en hel del sådant) för att bidra till stävjandet av smittspridningen . Distansjobba kan jag göra hemma i Vasa och behöver inte en förhållandevis dyr hyresbostad i Närpes för det. Dessutom harjagmärkt att det är svårt att få slut på arbetsdagen, att jobbostaden lätt betyder kvällsjobbande…

Jag har ett drygt år bott på Folkhälsans seniorhus i Närpes. Härlig bostad, fint planerad, ny och fräsch. Rekommenderas! Men då jag trots allt är mera rörlig än de flesta där och har kontakt med flera människor än de flesta seniorer har det sedan corona kom varit ett ständigt stressmoment för min del, rädslan att föra in smittan på seniorboendet. Jag har därför hållit mig från Vasa, och de facto sovit hemma i Vasa tre nätter sedan påsken! Jag längtar hem!

Då jag inte varit i Närpes har jag varit i Vexala i Nykarleby. Där finns Makens första hem och mitt andra hem, tills någon av oss ger sig och flyttar till den andra.

Nu ser världen ut så här. Nu kan jag pendla, och nu kan jag vara hemma litet mera. Om det ändrar och blir annorlunda lär det gå att skaffa sig en övernattningsbostad igen. Och sedan finns det ju ett hotell brevid jobbet och dessutom de som erbjudit mig sovplats om det behövs någon gång.

Det blir intressantatt se hur saker och ting utvecklas.

Bilden är från en större flyttning Den här gången behövs inte så många lådor.

TRÖTT MEN LYCKLIG. ”Det gick bra, trots allt!”

I alla yrken finns väl en risk för att ofrivilliga pauser, och ovanan som följer av dem, kan göra en osäker. Något sådant höll på att drabba mig inför dagens gudstjänst. Jag skulle äntligen få predika igen, det hände senast i september! I oktober var jag liturg en gång, men efter det jag inte fått medverka vid någon gudstjänst.

Att det skulle vara familjegudstjänst idag, gjorde att inga rutiner fanns, allting skulle tänkas igenom i minsta detalj, dessutom mot bakgrund av alla säkerhetsföreskrifter. Många medverkande brukar innebära ett visst osäkerhetsmoment, och ett behov av att alla (vuxna) medverkande är alerta.

Det gick bra. Även om det krävdes ett visst mått av improvisation. Och det kändes gott! Fint samarbete med kolleger och underbara barn som medverkade!

Men jag hoppas att jag efter denna ofrivilliga paus ska få börja hålla gudstjänster igen. Nu har de varit mest begravningar, och det är också en mycket meningsfull arbetsuppgift. Men förutom att det kan bli tungt, att mest bara träffa folk i det sammanhanget är det också främmande för den som är van att leva i församlingens liv, där allt annat utgår just från gudstjänsten.