Pingstmässa första söndagen i advent

Jag har inte sysslat med yrkesrelaterade drömmar. Åtminstone inte nattetid. Kanske det att jag har svårt att koppla bort jobbet, och grubblar mig genom det mesta dagtid, gör att jag inte behöver ta nätterna till hjälp.

Tills i natt. Då hände det efter närmare 40 år i yrkeslivet. Jag tror det berodde på att jag försökte låta bli att bry mig, då jag läste annonseringen inför domsöndagen i Närpes församling. Jag brydde mig följaktligen då nattetid istället för dagtid, och eftersom jag hade synpunkter skulle jag bestraffas. Jag beordrades hålla gudstjänst första söndagen i advent (vilket i sig inte skulle vara ett straff), men temat skulle vara ”pingstens under”.

Jag tror att jag fortsätter bry mig dagtid, med den högre grad av skärpa som trots allt brukar finnas då. Och att jag ska vila litet till, så att jag förhoppningsvis återvänder i jobb med förnyade krafter – efter första advent.

Inte Närpes. Men Köpenhamn. Veckomässa en morgon för några år sedan.

Inför allhelgona i tidningen Sydin


Sorgen är en naturlig del av våra liv – ”Ska bearbetas, inte städas undan”

Vi har ett behov av riterna och ritualerna som hör allhelgona till, säger Ann-Mari Audas-Willman.
Foto: Malin BylundVi har ett behov av riterna och ritualerna som hör allhelgona till, säger Ann-Mari Audas-Willman.

Allhelgonahelgen är en helg med minnen, saknad och för vissa även med sorg. Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan, säger kaplan Ann-Mari Audas-Willman.MALIN BYLUND
 SPARA ARTIKEL

Ann-Mari Audas-Willman, kaplan i Närpes församling, tycker att allhelgonahelgen är en fin och stillsam högtid, en helg då vi minns våra nära och kära som gått bort.

– Vi har ett behov av riterna och ritualerna som hör till allhelgona, som till exempel det att tända ljus på gravgården. Vi har ofta svårt att sätta ord på våra känslor, men det här är någonting som vi kan göra helt utan ord, säger hon.

För många kan allhelgona även innebära sorg, och det är något som prästen ofta möter i sitt jobb inom församlingen. Hon är även handledare i sorgbearbetning.

Ann-Mari Audas-Willman tror att vi alla bär på någon sorts sorg.
Foto: Malin BylundAnn-Mari Audas-Willman tror att vi alla bär på någon sorts sorg.

Audas-Willman tror att vi alla bär på sorg, på ett eller annat sätt. Sorg uppstår inte bara i och med dödsfall utan även vid exempelvis skilsmässor, när en vänskap tar slut eller ett arbetsförhållande avslutas.

Sorg handlar om kärlek, förluster och om att hedra någon eller något vi förlorat, berättar hon. Den är en naturlig del av våra liv – men trots det är den inte alltid självklar att tala om eller visa. 

Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan.

– Vi lägger ofta band på våra känslor. Vi vill vara duktiga och inte störa, men det är fel att göra våld på sina känslor. Jag tycker också att det är fel mot den som dött eller mot det som betytt mycket för oss.

Att tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Ann-Mari Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.
Foto: Malin BylundAtt tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Ann-Mari Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.

När det kommer till sörjande finns inget egentligt rätt eller fel, säger Audas-Willman. Det är viktigt att låta sorgen ta plats, men den ska inte försöka tvingas fram.

Sorg inbegriper många känslor, allt från ilska och besvikelse till rädsla eller osäkerhet inför framtiden. Vissa sörjande visar känslor, andra inte. En del vill prata medan andra tiger.

– Det vet jag också med mig själv. Under de svåraste stunderna i mitt liv har jag saknat ord, fast jag anser mig vara en mycket verbal människa, mångordig, pratande och skrivande.

En sörjande behöver inte bete sig på något speciellt sätt, säger hon.

– Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att någon sörjer mindre.

”Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att man sörjer mindre.”

Att tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.

– Förr pratades det mycket om sorgeår. Efter ett år skulle allting kännas bra igen. Men livet fungerar inte på det sättet. Dessutom har sorgen också många gånger börjat innan någon dött, om någon till exempel haft en livshotande sjukdom.

Sorgen ser också annorlunda ut vid olika förluster. Om vi till exempel förlorar en förälder behöver det inte betyda att vi sedan sörjer den andra på samma sätt.

– Att man har sörjt betyder inte heller att man klarar nästa sorg eller förlust bättre. Tvärtom är det kanske så att det aktiverar gamla sår och gamla förluster.

Ann-Mari Audas-Willman tycker att allhelgona är en fin helg då vi minns och tänder ljus för våra nära och kära som gått bort.
Foto: Malin BylundAnn-Mari Audas-Willman tycker att allhelgona är en fin helg då vi minns och tänder ljus för våra nära och kära som gått bort.

Hon hämtar ett exempel ur sitt eget liv. Då hon var nybliven tvåbarnsmamma dog hennes mor.

– Eftersom jag hade två småbarn hann jag aldrig sörja henne på det sätt som jag hade velat. Klart att jag var ledsen och saknade henne. Men när min pappa sedan dog tolv år senare var jag i ett livsskede så att jag hann jag sörja dem båda två.

Ibland har vi alltså helt enkelt tid att sörja, ibland inte, konstaterar hon. 

– Hinner man inte lämnar det halvgjort och då är det någonting som man får ta itu med senare. Men alla har sina sorger. Jag tror att vi alla mår bra av att prata om dem ibland.

Ibland har vi tid att sörja, ibland inte, konstaterar Ann-Mari Audas-Willman.
Foto: Malin BylundIbland har vi tid att sörja, ibland inte, konstaterar Ann-Mari Audas-Willman.

Vid bemötandet av någon som har sorg är det inte de fina formuleringarna som är det viktiga, säger Audas-Willman. Men undvik att ge råd eller att försöka skynda fram någonting.

– Den som sörjer vill ha empati, kanske sympati, och framför allt möjlighet att kunna säga det där som är viktigt för en sörjande att säga.

Det bästa är att helt enkelt visa att man finns till, genom att till exempel bara lyssna, ge en kram, klapp på axeln eller en kastrull soppa, eller genom att skjutsa barnen till träningen.

– Den gamla traditionen att gå in till varandra med blommor eller varmt bröd när någon dött är ganska fin. Det är ett sätt att visa att vi finns till, utan att vi egentligen behöver säga så mycket, säger Ann-Mari Audas-Willman.

Distansarbete

Regeringen förordar distansarbete för dem som har möjlighet till det. Biskoparna och domkapitlen i det svenskspråkiga Borgå stift och i det finskspråkiga Lappo stift gör likadant. Så även om det inte lokalt, på min arbetsplats, utfärdats något att hålla sig till, tolkar jag det som så, att det gäller att packa ihop och jobba hemifrån så mycket som möjligt en tid framöver.

Distansarbet är inte främmande för församlingsprästen. Tvärtom. Det mesta av alla förberedelser av tal och predikningar har jag under åren gjort hemma . Där finns böckerna, där finns mjukisbyxorna och där finns variationmöjligheterna i möbelväg.

Men däremellan önskar man sig ju en arbetsgemenskap. Där man stöttar varandra, ger varandra ideer och fungerar som bollplank åt varandra. Där vill man känna att man har en gemensam vision och drar åt samma håll. Där vill man få en bekräftelse på att det man gör har betydelse, att det är en del i en helhet. En puzzelbit som är viktig för slutresultatet.

Bland det finaste i mitt jobb som präst är att få möta människor i sorg. Jordfästningar och jobbet kring dem är väldigt meningsfullt. Men det blir i längden tungt att i huvudsak möta människor bara på begravningar. Litet så har det varit för den senaste tiden. Läs coronatiden.

Jag hade just ”flyttat ” in på jobbet, sedan jag fick ett eget rum, och har i höst haft som ambition att jobba mera regelbundet till den del det låter sig göras, för att få bättre tid för återhämtning under arbetsdagarna . Nu får jag byta strategi igen.

Men. Visst hjälper en vacker natur. Distansarbete vid havet. Det öppna havet och horisonten har alltid påmint mig om himlen. Och det passar väl riktigt bra vid prästens distansjobb.

Prästens lediga veckoslut

`Vi är flera som njuter vid havet denna helg. Denna lördag förmiddag inledde vi med en gemensam promenad längs stranden.

Jag har ledigt veckoslut! Det händer en gång per månad. Och då innebär det i de allra flesta fall att jag har ledigt fyra dagar, lördag-tisdag.

Jag får ofta frågor om prästens veckoslut. Om vi har ledigt någon gång, eller hur ofta vi har ledigt veckoslut. Det är vänliga församlingsbor som undrar, då de inser att vi ju de facto har konstiga jobbtider.

Det beror förstås på, i en hur stor församling man jobbar. Hur många präster man är, hur många kyrkor det finns där församlingen firar högmässa eller gudstjänst om söndagarna. Det är också en arbetsledningsfråga, hur man fördelar de lediga veckoslutet som förstås får vara flera än det ena per kalendermånad.

Men församlingsprästen har, som de flesta andra i vårt samhälle, femdagars vecka. Däremot har vi inte tjänstetid, börjar inte t.ex. kl 8 och slutar kl 16. Utan vi har istället två tjänstefria dagar per kalendervecka.

En ”vanlig” (finns det sådana?) arbetsdag kan arbetsuppgifterna en dag, tyvärr, vara fördelade så att de utförs såväl tidig morgon som mitt på dagen och på kvällen. Det ska förstås undvikas. Och det har både kyrkoherden, som leder arbetet, och man själv ansvar för.

Det låter säkert fint med en fyradagars ledighet varje månad. Men det ger oss inte flera dagar ledigt än andra, utan en fyradagars långledighet föregås oftast av en obruten period på tio arbetsdagar.

Det finns för- och nackdelar med alla jobb. De stora helgerna då ”alla” är lediga är ju inte riktigt lediga för oss. Här om dagen svarade jag påfrågan om jag hellre håller midnattsmässa på julnatten eller julotta några timmar senare..!

Och ja, storfamiljens julfirande är planerat till två dygn i mellandagarna, vi är för tillfället tre församlingspräster, så den gången får de övriga lov att anpassa sig.

Sedan beror ju allt denna gång på corona-läget, om det blir någon jul med drygt 20 kring borden.

En röd dag har också vi präster. Första maj. Då tycker jag, av princip, att vi ska göra ingenting.

.

Lycka är…

…att i ett av de sista avsnitten i säsong 14 känna samma iver och nyfikenhet inför hur utsikten ska vara då jag öppnar sovrumsdörren just denna morgon.

Idag var sanden röd, havet ovanligt grönt o den röda färgen på fiskestugan på Römson framträdde osedvanligt tydligt. Och inget av det går riktigt att fånga på bild. Men ändå envisas jag med att försöka. Onödigt ofta.

Jag är rik, mycket rik, men man kan vara litet ledsen ändå

Det är många minnesbilder som kommer upp den här tiden på tröskeln mellan sommar och höst. Face book påminner mig om gruppbilder med mig och mina döttrar, om gemensamma minnen från våra Stockholmsveckoslut och Tjejmilen. Det blev inget av det i år. Men jag har fått träffa dem alla, om än inte samtidigt sedan i julas. Därmed har jag jag det bättre än många andra. Att jag dessutom fått träffa både barnbarn och bonusbar och -barnbarn, storfamiljens alla äkta och oäkta hälfter gör att jag förstår att jag inte får klaga. Det finns de som inte träffat sina nyfödda barnbarn över huvud taget pga av pandemin.

Men man kan sakna. Och påminnas om att det inte är som det ska och att vi senaste helg gärna hade rått om varandra som vi brukar i Stockholm i månadsskiftet augusti-september. Älskar er! ❤️❤️❤️❤️

En bit Nykarleby i Närpes

Senaste vecka frågade en vän som vi träffade på en rastplats någonstans på E8:an , om vi vet var vi bor. Jag svarade att det vet jag inte. Så känns det ibland. Därför finns det spår av olika kära platser litet här och där. Ikväll, då Maken kom till Närpes, satte han upp en krok för den vackra tavlan som Torsten Korsström målat (1947) av Zacharias Topelius barndomshem Kuddnäs i Nykarleby. Konstverket har jag tyckt så mycket om då det hängde hemma ho Bosse K . Bl. a. så kan man ta med en del av Nykarleby till Närpes.

Dagen började jag med ett morgondopp i Vexala. Medan jag gjorde morgonsysslorna och plockade undan litet för dem som kommer dit före mig, kände jag att det mesta av en lång fin sommar nu är förbi. Sedan tog jag doggen med mig till Närpes så att hon i Näsby city får ”stadsträning”. Vi har hunnit gå i koppel och studera både grävmaskiner, lastbilar och cyklar. Allt möjligt som Stormskärsmaja missat under sina 12 första veckor.

10 kilo bus, nu siktar vi på tio till

Då coronatiden började funderade jag vad jag ges för möjligheter genom det, jämsides med skyldigheter och begränsningar. Jag insåg att jag nu har möjlighet att göra något åt min övervikt, genom att jag kan bestämma själv när och var och vad jag äter, och försöka skapa något slags regelbundenhet i det. P.g.a. sköldkörtelsjukdom gick jag upp över 20 kilo för ett par år sedan, nu skulle jag få (få) göra något åt det. Efter fem månader kan jag nu konstatera att jag fått bort 10 kilo. Det låter inte så mycket, och mycket återstår att jobba med. Men då jag lyfter valpen som blir 12 veckor imorgon inser jag att 10 kilo visst har betydelse.

Hon har ökat lika mycket i vikt under corona-tiden som jag har minskat. Nu tar vi nästa etapp, få se vem som hinner före till +- 20! 🙂

Sista ”riktiga” semesterdagens gråt och tårar

Jag gråter för sällan. Nästan aldrig. För jag mår så otroligt dåligt av det, genom att det oftast triggar min huvudvärkssjukdom och ger mig ett skov. Men idag grät jag. I min ensamhet sista riktiga semesterdagen passade jag på. Jag tror det hade med den där tröskeln till en ny start, som hösten innebär, att göra.

Men jag saknade mina föräldrar. Jag kan säga att jag idag direkt sörjde min mamma som dog för 36 år sedan och min pappa som dog för 24 år sedan. Jag sörjde så jag grät. Min tanke var att jag skulle ha velat ha dem tillbaka för bara en endaste dag. För att berätta vissa saker för dem, för att höra vad de tänker om det. O.s.v.

Så kan det gå. På tröskeln till en ny höst och en ny jobbperiod efter en himmelskt bra sommar. Och lång ledighet.

Av naturliga skäl finns inga bilder av gråten och tårarna, och av orsaken jag nämnde i början av texten lät jag dem inte bli för många. Men: ta vara på era föräldrar så länge ni har dem.

Det finns heller ingen bild av Lalehs ( 10 v 5 d) första simtur. Men den var underbar! Det ser ut som om hon också tycker det på bilden som togs medan pälsen ännu är våt.

Augusti, en tid av vemod och förväntningar

De mörka augustikvällarna är magiska, i synnerhet de ljumma och trolska. Tacksamheten över den sommar som varit sänker sig i kapp med mörkret. En tid för återhämtning, rekreation och reflektion. En sommar då jag fått träffa alla barn och barnbarn. Om än inte långa perioder, så dock träffat och kramat om dem alla.

En lång sommar är förbi, en ännu längre höst och vinter är på kommande. Vad väntar? Vad väntar mig och vad förväntas av mig? Nu finns inget vanligt, ingen vardagslunk. Vi får ändå var och en och tillsammans försöka skapa den.

Det nya vanliga finns inte, för det finns knappast något vanlig och beständigt i det som u är. Jag har jobbat en hel del på det, att försöka bygga upp en mera strukturerad vardag. En arbetsdag med en början och ett slut. För att få och skapa tid för ”egenlek” och rekreation. Tid för livet.

Vemod känner jag alltid i augustimörkret. Men också förväntan. Augusti är en tröskel mellan det som ännu gärna skulle få vara kvar en tid och det som snart är här.