En vecka vid och på Medelhavet

Allt fick sin upprinnelse i att Maken skulle gå i pension. Jag ville ge honom en gåva. Prylar av allehanda slag hade vi under ett drygt års tid jobbat systematiskt med att göra oss av med, så det var snarare en tjänst än en vara jag skulle ge honom. Och litet speciell skulle den ju vara, det är trots allt inte varje dag man avslutar en snart 40 årig-yrkeskarriär.

DSC_8368.JPG

Bilden är en ”nu-kör-vi-kyss” inför avskedsmottagningen på Juthbacka Herrgård i Nykarleby den 28.9.2018.

I våras fick jag ögonen på en annons i Vasabladet, om ÖT:s och Vbl:s läsarresa på Medelhavet. En vecka på Västra Medelhavet på Costa Diadema, med avgång i Rom och tillbaka i Rom en vecka senare. Researrangör var Loistoristeilyt.

Jag bokade resan. Satte undan pengar. Fick en gång nästan ta till en nödlögn då jag inte tyckte mig ha pengar till något som skulle införskaffas…

En sommarkväll då stora delar av storfamiljen var samlad, tyckte jag det var dags att berätta om min gåva. Inte minst för att den blivande pensionären hade börjat planera en höstresaoch jag inte riktigt kunde fortsätta att nonchalera hans idé hur länge som helst.

Den första fredagen tog vi oss med flyg till Rom där vi satte oss i en buss för att ta oss till Civitavecchia där hamnen finns. Efter en lång första dag innebar kvällen på båten inte så mycket annat än fyra rätters middag och att packa upp och göra oss hemmastadda i hytten. T.o.m. säkerhetsövningen fick vänta till följande dag. DSCF0403 2.jpg

Efter en natt på havet anlände vi till Savona. Kryssningsfartyget lade till alldeles i stadscentrum, så förmiddagen innebar en promenad till fots i den gamla hamnstaden.

DSCF0450.jpg

DSCF0453.jpg

Varje landstigning och påstigning tog sin tid. Säkerhetskontroller gjordes varje gång vi steg på båten, och då vi gick av skulle vi identifieras. Det gäller att ha koll på gänget då passagerarna uppgår till 4800 och besättningen till 1200 personer. Det kändes tryggt och bra.

DSCF0501 2.jpgCosta Diadema är 306 meter lång och 65 m hög. Som jämförelse kan jag säga arv Replotbron är 26 m hög. 

Dag 3 kom vi till Marseille, men då avvek vi för egenlek och tog en buss till Aix-en-Provence.DSCF0544 2.jpg

DSCF0534.jpg

IMG_3070.JPG

Dag 4 vaknade vi i Barcelona. Det var den kallaset dagen under veckan, man lovade 8 grader men det kanske blev 12. Men det höll upp. samtidigt härjade regn runt om i Mellaneuropa. Bl a i Venedig.DSCF0593.jpg

Sagrada Familia. Vi såg den bara utifrån. Bygget som får påminna oss om att i denna värld blir inget klart.

DSCF0601.jpg

DSCF0627.jpgUtsikt över Barcelona.

Dag 5 Palma de Mallorca.DSCF0669.jpg

DSCF0702.jpgDSCF0703.jpg

Dag 6 tillbringade vi på havet.MedDSCF0734.jpg

Med läsning. Nessers De vänsterhäntas förening. Vad har hänt med Barbarottos dryckesvanor (Loka och Zoega)?

DSCF0733.jpg

Vår havsdag, på väg till Sicilien, var varm. 22 grader. Men på balkong blev det 28 grader i solen. Underbart

DSCF0729.jpg

Halloween- detta elände slipper man tydligen inte undan någonstans.

DSCF0736.jpg

DSCF0560.jpg

3b212b22-accc-4061-99a6-0ad945e9e30c.jpg

f8230767-f5cb-49b3-bd41-b33775db1d96.jpg

71db8d49-a6fa-43f1-9e45-ae67b6919685.jpg

Några av poolerna ombord. 08dccb28-b739-47e7-b6f0-17c0be21bcd1.jpg200m:s löpbana.

2a22a82a-3469-43f6-b55a-b9b8282da6fa.jpgBollplan och lektorn. Men rätt litet barn var ändå med.

0da8db83-97e8-4bea-9f19-891ca5a8347c.jpg

img_3067-1.jpgFyrarättersmiddag varje kväll…det italienska köket levererade.

13f249da-0a2b-489c-bdc4-29c57675d28e.jpgUnderhållning av olika slag ombord.

Dag 7. Alla helgons dag på Sicilien. Regnigt, men varmt. Besök i Monreale.DSCF0776.jpg

DSCF0770.jpg

DSCF0772.jpg

DSCF0784.jpgDSCF0792.jpg

DSCF0788.jpg

DSCF0791.jpg

DSCF0790.jpg

DSCF0796.jpg

DSCF0797.jpg

DSCF0802.jpg

DSCF0809.jpg

 

DSCF0807.jpg

Dag 8 vaknade vi i Civitaveccia utanför Rom och återvände hemåt många intryck rikare. Och som det brukar vara med resande, allra bäst är det att komma hem igen.

 

Som att vänta trillingar

Då man har en stor familj, den konstellation som på Whats App heter ”Storfamiljen” då har man mycket och många att bekymra sig för. Många att minnas i sin aftonbön.

Men då man har en stor familj har man också många att glädjas med. Som t.ex. i dag då familjens kriminolog får veta att hon fått fyra årig forskartjänst hos Helsingfors Universitet. Tack gode Gud, och lycka till E!

Eller som då jag idag läser på domkapitlets hemsida att en älskad svärson söker kyrkoherdetjänst i Kvevlax. En pappa till tre av barnbarnen…jag är sprickfärdig av känslor. Kom på mig själv med att det påminde om de där gångerna när jag fått veta om att familjen skall växa med någon liten.

Kanske jag ska få bli en mindre frånvarande mormor. En som kan sticka sig in en stund, eller ställa upp en stund. Kanske det blir någon inbjudan till någon samling för mormödrar. Nu brukar de inte nämna dem, antagligen av både av omtänksamhet och för att det är onödigt att tala om sådant som är utom all rimlighet.

Jag hoppas Kvevlax församling tar emot dem. Jag gör. Vi gör. IMG_2777.jpgEn gammal bild. De är drygt fyra år äldre nu än den gången på vår bastuveranda. 

Höstens vemod

IMG_78611.jpg

Vi som lever i den del av världen som vi gör, och som inte heller för vår vardag och utkomst dessmera lever på naturens villkor, för oss inskränker sig förberedelsen inför vintern till ett minimum. Och ändå, känns det högtidligt och stort att liksom veta att snart är vintern här och vi kan inget åt det. Tänk hur det var ännu i det gamla bondesamhället där de flesta av oss har sina rötter.

Ändå  innebär hösten för mig ett årligen återkommande vemod, som trots allt brukar gå över lika snabbt som det kommer. Jag skötte under ett par timmar idag på eftermiddagen.

Mina förberedelser ska ske innan vi åker iväg på vår höstresa som samtidigt är den enas pensioneringsresa. Men to do-listan är kort:

  • ta fram vinterjackorna
  • se till att bilarna har vinterdäck – delegerat till Maken
  • plantera ljung på föräldragraven

Hösten har varit undrar. Njuter idag av distansarbetsdag. Utsikten är det ingen fel på. Då jag sitter inomhus och jobbar hjälper den höga, klara, blå skyn mig att fantisera om sommaren.

IMG_78631.jpg

 

Cykeltur och -otur

540762C7-A3AA-4BF7-B19F-E39AD93DE18FJag börjar bli du med el-cykeln. Även om jag kom igång först på höstkanten kan jag konstatera att jag, tack vare motorn, ger mig ut på turer som jag inte skulle våga mig på, eller idas utsätta mig för,  om jag inte hade motorn.

Senaste vecka cyklade jag till jobbet ett par dagar, jag räknar att det är mellan 33 och 34 km tur-retur. Motorn gör att jag i uppförsbackarna får ta hjälp av motorn och inte behöver köra mig svettig på väg till jobbet. På väg hem kan jag om jag vill ta ett annat tempo och använda mera muskelstyrka än el.

Idag hade jag ett ärende till Replot, där jag skulle lämna en sak åt min svärson. Jag visste då jag startade från stan att jag hade snudd på för litet laddning, därför körde jag med den lägsta el-insatsen ända till Replotbron där jag vred upp till ”High” den tredje och högsta graden av el-tillförsel. Det överraskade mig hur mycket el som gick åt, kanske fem gånger mera än på plan mark.

Så. Då fick jag lära mig vad som händer då man startar på en sådan resa med för liten laddning. Man får köra manuell el-cykel, och det är inte trevligt. Det är tungt och besvärligt och musklerna kommer att vara ordentligt ömma om ett par dagar.

Nästa gång laddar jag cykeln ordentligt innan jag gör Replotbron. I övrigt var det en fin höstutfärd. Den blev ju långvarig också då jag på hemvägen stundvis cyklade i en fart mellan 12-14 km istället för 22-25 km i h.

Men jag hann hem precis innan solen gick ner. Solnedgången över Metviken var vacker ikväll. Och det blev 40 km. FullSizeRender.jpg

Inte bara för att hon är kvinna

Nykarleby församling har valt sin nya kyrkoherde och det råder feststämning i stan. Att var fjärde röstberättigade använde sin röst är också väldigt fint, på flera sätt. Det är en viktig angelägenhet för en småstad att välja sin kyrkoherde och att så många bemödat sig om att vara med och avgöra valet är värdefullt. Jag hoppas att Mia Andersson-Löv också framöver ska få känna detta stöd i mötet med församlingsbor, vid förrättningar och också genom att många väljer att delta i högmässan i församlingen.

Nykarleby församling är inte vilken som helst för mig, även om jag själv både hör till en annan församling och jobbar i tredje och därför i huvudsak delar församlingsgemenskapen där. Men Nykarleby är viktigt för mig, jag har levt i staden på hel- eller deltid de senaste 16 åren och vi har under tiden byggt upp vårt eget paradis i Vexala och kommer så länge vi själva kan påverka saken att bo där minst halva tiden.

Jag har under många år haft förmånen att delta i gudstjänstgemenskapen i St:a Birgitta kyrka och har många vänner på orten och i församlingen. Klart jag bryr mig. Jag gjorde också i gudstjänstpraktik i den kyrkan inför min egen prästvigning och jag har hunnit vara förtroendevald i både församlingsråd och kyrkofullmäktige.

Klart jag gläds med församlingen! Men inte för att Mia är kvinna. Utan för att hon är Mia och att Nykarleby församling får en så fin kyrkoherde. En varm och fin människa, en troende präst, en helgjuten person, en duktig teolog, en god förkunnare m.m.m.m. Därför gratulerar jag Nykarleby församling och alla oss som har möjlighet att på ett eller annat sätt vara en del av den församlingen.

safe_image.php.jpeg

Jag använder Vasabladets bild av kyrkoherde Mia.

Visst är det roligt att Nykarleby får en kvinnlig kyrkoherde. Men ni får så mycket mera än så! Det är att förminska henne väldigt mycket om man tror att det är det som är grejen. Visst är det ett plus, som i alla andra arbetslag där det ena könet är kraftigt underrepresenterat eller saknas, som det idag är  bland prästerna i Nykarleby församling. Och det är framför allt ett plus i själavårdande situationer där en man av någon som helst orsak inte skulle ha möjlighet att nå den som söker själavård.

Men för oss kvinnliga kolleger är det roligt, och för alla de andra kvinnor och män som delar den människoskyn som säger att ”här är inte man eller kvinna”.

Som präst, erfar jag, är det ibland litet tudelat att engageras för ett uppdrag för att man är kvinna, kvinnlig präst eller kvinnopräst. Vi är präster. Vi har annat att komma med i vårt värv än vårt kön. Ibland tycks man t.o.m. resonera som så, att man gör oss en tjänst om man anlitar oss, att. man därmed bidrar till att vi får verka i kyrkan och att man kanske är politiskt korrekt om man önskar att en kvinnlig präst ska utföra den aktuella förrättningen.

Målet är väl att vi ska få jobba under samma premisser och ha samma möjligheter att få tjänster oberoende av kön. Men också att vi ska få jobba utan att man fäster stor vikt vid vårt kön, som i de flesta andra yrkesgrupper.

Så länge minoriteter är små är det legitimt att stöda dem som minoriteter. Därför är det också rätt och riktigt att stöda kvinnliga präster i kontexter där de är få och inte brutit mark. Men vi ska akta oss att förminska någon till sitt kön, då han eller hon har så många strängar påsen lyra som t.ex. Mia har.

Härmed inte sagt att församlingen eller väljarna eller någon annan gjort det. Men jag drabbades av eftertankens kranka blekhet då jag själv kunde uppfattas ha gjort det då jag utbrast i mitt hurrarop. Med den här texten vill jag säga att jag vet att hon är mycket mera än så och att det är därför Nykarlebyborna skall skatta sig lyckliga.

 

Ett fullbordat äktenskap

Jag avslöjade för några trevliga damer på stan här om dagen, att jag ser lika mycket fram emot Makens pensionering som jag gjorde inför vårt giftermål. Det pirrar helt enkelt i magen på samma sätt.

G_A7.jpgFoto: Chanette Härus

På något underligt vis föreställer jag mig att han skall bli ännu mera min då han lämnar jobbet som stadsdirektör. Inte kan jag säga att jag varit svartsjuk på hans jobb, men nog har det ju tagit en hel del av det som kunde ha varit vår gemensamma tid. Men visst hade vi en stor fördel av att jag själv varit med i kommunalpolitiken i Vasa i många år och visste litet vad det handlade om, framför allt att ingen med säkerhet kan säga exakt när man kommer hem från jobbet. Och att det då och då seglar upp vissa saker oberoende av om man trodde man skulle vara ledig eller inte.

Då för 22 år sedan läste jag inte bara om kommunalpolitiken i tidningarna, jag läste också föredragningslistorna – så intresserad var jag. Den förälskelsen har gått över, men inte den till Maken. På något förunderligt sätt intalar jag mig att äktenskapet fullbordas först efter nästa vecka, att han då först riktigt på riktigt blir min.

Då säger jag som yngsta dottern, klädd i Mimmi-dräkt sade då hon gick direkt före kön av autograf- och kramjägare fram till Micki Mouse på Disney i Paris och slog armarna om honom, ”han är min!”.

IMG_76221.jpg

Kommunfusion och församlingarna

Ann-Mari Audas-Willman
Ann-Mari Audas-Willman.

JAKOBSTAD OCH KARLEBY

En fusion mellan Vasa och Korsholm skulle innebära stora förändringar för församlingarna i Korsholm och betydligt mindre pengar att röra sig med. Vi behöver diskutera de här frågorna nu, säger Ann-Mari Audas-Willman, kyrkoherde i Solfs församling.

Det finns en hel del oro för vad en fusion mellan Korsholm och Vasa skulle innebära för församlingarna säger Ann-Mari Audas-Willman som är kyrkoherde i Solfs församling.

Därför bjöd församlingen in till ett diskussionstillfälle i söndags, och omkring 60 församlingsmedlemmar slöt upp.

Audas-Willman säger att Korsholms kyrkliga samfällighet nyligen genomgått en stor förändring genom förvaltningsreformen. Och nu börjar det åter hända saker.

– När det finns oro i luften är det bättre att informera och bjuda in till diskussion och ge församlingsmedlemmarna möjlighet att ställa frågor, säger Audas-Willman.

Också politikernas sak

Ann-Mari Audas Willman säger att församlingarna också borde inlemmas i den politiska diskussionen när man talar fusion med Vasa.

– Jag har upplevt att man från kommunalpolitikernas håll inte riktigt insett vilka direkta följder en kommunfusion har på församlingarna.

Och endel politiker anser att det här får församlingarna reda upp själva.

– Men där har jag den bestämda åsikten att är man kommunalpolitiker så är man också ansvarig för de förändringar som är en följd av de kommunala besluten, säger Audas-Willman.

Audas-Willman vill inte säga hur politikerna ska göra men anser att hennes uppgift är att informera och lyfta fram de frågor som är angelägna.

Lägre skatteöre

En fusion skulle automatiskt innebära stora följder för församlingslivet och strukturen säger Audas-Willman. Lagen förutsätter att alla församlingar i samma kommun tillsammans bildar en kyrklig samfällighet.

Den första och främsta förändringen vore att skatteörespriset blir det samma i hela kommunen. Idag är kyrkoskatten i Korsholm 1,85 procent medan den i Vasa är 1,40 procent.

– En fusion skulle innebära att församlingarna i Korsholm får mindre pengar att röra sig med, säger Audas-Willman som själv räknat på vad detta skulle innebära.

Hennes räkneexempel visar att om kyrkoskatten sänks och man slår ut den summan på lönekostnader så skulle de 54 årsverkena i Korsholm minskas med 24 stycken.

Det skulle påverka verksamheten och hur många anställda man kan avlöna säger Audas-Willman.

– Men jag måste vara uppriktig och säga att det i första hand innebär en diskussion om strukturen. Blir det en fusion måste församlingsmedlemmarna diskutera vilket församlingsnät man ska ha.

Ska man behålla det befintliga församlingarna, ska de svenska församlingarna i Korsholm uppgå i Vasa svenska församling eller ska man kompromissa och de fyra svenska församlingarna tillsammans utgöra Korsholms svenska församling?

Hur reagerade de 60 personer som samlades på söndagen?

– För många är det här nya tankar och jag vet inte heller hur församlingarna skulle förändras av en fusion. Men det är stora förändringar och jag vill visa på omfattningen, då är årsverken lämpligt att jobba med

Audas-Willman säger att det kyrkliga livet ser annorlunda ut än i Vasa. Korsholms kommun är geografiskt stor och utspridd, det handlar om gamla församlingar och kommuner.

– Församlingarna har tagit över en del av den gamla bygemenskapen. Därför har man kanske varit beredd att betala lite mera än vad man kan förvänta sig att man är beredd att betala i Vasa.

Dags att diskutera nu

Audas-Willman säger att det handlar om stora förändringar och ju förr man börjar diskutera saken desto bättre resultat kan man nå. Man har det bra i församlingarna i Korsholm i dag, men man vet inte hur framtiden ser ut.

– Vid en fusion skulle stora förändringar pocka på ganska hastigt om man inte börjar diskutera i god tid. Och den tiden är senast nu.

Audas-Willman säger att henens roll inte är att diskutera fusionsfrågan eller ta ställning till den, det överlåter hon till politikerna.

– Men så länge jag är kyrkoherde i Solf så vill jag göra vad jag kan för att utveckla församlingen i en så bra riktning som möjligt. Dit hör också att informera om det jag tror mig veta och kunna.

Kommer den här frågan att påverka församlingsvalet?

– Jag vet inte om det påverkar valet direkt, men kanske huruvida enskilda personer kandiderar eller inte. Frågan kommer att beröra de förtroendevalda som väljs i november, hur det än blir med en fusion.

De fyra kyrkorna i Korsholms kommun kommer att stå kvar där de står rent fysiskt, oberoende om det blir en fusion eller inte. Ann-Mari Audas-Willman säger att de nu främst gäller en fråga om innehåll.

– Den fråga vi borde ställa oss nu är vad som är heligt i den bemärkelsen att vi inte kan röra det och vad kan vi tänka oss att avstå ifrån, göra annorlunda eller göra tillsammans med våra grannar i Korsholm och kanske också i Vasa.

Även politikernas sak

Audas-Willman säger att situationen är speciell på så vis att församlingarna inte har samma förhandlingsläge som kommunen.

– Det är inget som vi kan påverka, utan det är något som pådyvlas oss i fall det blir en fusion.

Kan då politikerna påverka församlingarnas öde i fusionsdiskussionerna? Utan vidare kan de det säger Audas-Willman,

– Man har kanske frestats att skilja på de här sakerna. Men man kan lyfta in de här frågorna i fusionsförhandlingarna, säger Audas-Willman.

Ge oss en elmotorpremie, Berner!

Fördomarna är många mot detta med el-cykel, det har jag märkt på den ytterst korta tid som jag varit i branschen. Den har en förmåga att framställa en som äldre än man är, har jag också märkt.

Men, jag trivs! Jag har nu gjort några halvlånga turer med den och hunnit bekanta mig med dels de sju växlarna och dels de tre motorlägena. Jag har mycket att lära mig ännu, men litet mindre osäker är jag än den allra första turen.

IMG_7556-1.JPG

Läste att partiordförande Anna-Maja Henriksson också fattat tycke. Trevligt. Cykel är ett trevligt fortskaffningsmedel och det är förmodligen trevligare att cykla till jobbet eller någon tillställning då man inte behövt ta ut de allra sista krafterna i uppförsbackarna. (Till mina vänner utanför Österbotten: det finns backar också här!)

Då jag skulle välja cykel var jag intresserad av en svensk. Vilken må vara osagt, för den gick inte att få. Den var slut och då jag sökte vidare insåg jag att det var många modeller av de svenska el-cyklarna som var utsålda. Man hade alltså lyckats väl med kampanjen att få svenskarna att köpa el-cykel, och som morot har man under åren 2018-2020 ett bidra som motsvarar 25 % av inköpspriset.

Minister Berner, det vill vi också ha!

Så här formulerar sig Naturvårdsverket i Sverige om el-fordonspremien:

Detta gäller för att du ska kunna söka bidraget

  • Du som söker måste vara folkbokförd i Sverige.
  • Det är du som konsument som ska skicka in ansökan om bidrag. Bidraget kan inte sökas av den som säljer ett elfordon.
  • Det går endast att få ett bidrag per person.Du kan inte heller få bidrag för en eldriven utombordsmotor om du redan ansökt om och fått bidrag för ett elfordon.
  • För att ansöka måste du skicka in en kopia av kvittot på ditt fordonsköp. Observera att vi inte har möjlighet att returnera några originalkvitton. Fordonets ramnummer ska framgå av kvittot, eller av annan handling från din återförsäljare, till exempel ett garantibevis.
  • Söker du bidrag för en elcykel måste den vara CE-märkt eller överensstämma med standarden för elassisterade cyklar (SS-EN 15194). Om du istället köpt en elmoped eller elmotorcykel måste den ha ett så kallat CoC (Certificate of Conformity), som är en särskild typ av fordonsintyg. Om du är osäker på om fordonet du köpt har rätt märkning och uppfyller alla krav, fråga din återförsäljare.
  • Endast nya fordon omfattas av bidraget. Du kan alltså inte få stöd för ett fordon som du leasat, hyrt eller köpt begagnat. Det går heller inte att få bidrag för hemmabyggen eller för att konvertera exempelvis en cykel till en elcykel genom att installera ett batteri på den.
  • Ansökan ska göras senast sex månader efter inköpet.

Men detta var alltså i Sverige, men vi hoppas förstås få det också i vårt land. Och ja, det blev en finsk cykel. Men jag tror att motorn i uppförsbacken gör hela skillnaden för huruvida man kan ta sig till jobbet med dem eller inte. Ok, höstskurarna är ännu inte här. Återkommer senas då.

 

 

 

Fattigt folk och förlorade ägg

Jag har en efterlängtad ledighet på kommande och värmer upp med några dagar den här veckan. Slav som jag är under lagen och under mina egna påhitt blev det den här gången för Maken att skaffa mig en el-cykel. Min ambition är att komma igång med någon slags regelbundenhet i cyklandet ännu sommar. Men el-cykel?

Jag kastade ut frågan till mina barn. Någon liten gliring uppfattade jag, men mest bara hurrarop. Beträffande behovet av motorn och vad den kan göra för att stimulera till ytterligare trampande, det ska jag återkomma till då jag har flera kilometer på mätaren än jag har nu. För jag har nätt och jämt provat den.

6493C259-FAA0-4E9C-90F7-691C20738C5F-1.JPG

Men ikväll skulle cykeln invigas. Stadscykeln. Inget för grusvägen, det fick jag konstatera då vi bara fått hem den innan vi hade första punkteringen. Så jag hängde den bak på bilen och körde till asfalten. Och bestämde mig för att cykla ca tio kilometer till Nykarleby och att samtidigt passa på att köpa frukostägg. På så vis skulle jag också få inviga den praktiska korgen på styrstången.

Jag gick in i affären, tog äggkartången med Ägg av frigående hönor. 10 stycken. Då jag satt kartongen på rullbandet och öppnar min traditionella Marimekko-axelväska – man kan väl säga traditionell om man skaffar den som bruksvara vartefter de behöver bytas ut och den här nu kanske är Mari VI – inser jag att pengbörsen lyste med sin frånvaro.

Nåja, de flesta av oss har ju småpengar på väskbottnen, så jag utgick från att jag skulle få ihop till de där eurona, mellan 2 och 3 som asken kostade. Men icke. 35 cent. Jag hade cyklat 10 km för att köpa ägg och skulle snart cykla 10 till och så hade jag inte pengar till 10 ägg.

Den unga mannen i kassan visste inte vad han skulle säga, då jag frågade om jag kan komma in och betala äggen på torsdag, i övermorgon. Han tystnade. Han trodde kanske att jag skämtade, för då han väl fick upp munnen var det med ett litet leende. Han visste inte om de kunde göra så. Han behövde tala med någon annan, för de är två som tar ställning till sådant.

Medan han väntade på kollegan som han gav tecken till genom lokalen rustade han sig med penna och papper. Han ställde sig som för att skriftligt formulera det beslut som ”stora rådet” inom en stund skulle fatta. Jag upprepade, att jag inte ville ställa till några problem för dem.

Nej, det ville jag inte. Alltså ställa till några problem för dem. Men jag ville faktiskt på riktigt ta reda på vad som hände en måndagskväll i slutet av augusti då en litet rödbrusig tant i min ålder kommer och säger att hon cyklat från Munsala för att köpa en kartong om tio ägg och märker att hon glömt börsen i en annan väska.

Den unga mannen presenterar problemet för sin kollega, en likaså ung man. Han vet bättre, han svävar inte på målet. ”Nej, vi sysslar inte med sånt!”

Tänk. Att vi inte sysslar med sådant ens i Den lyckligaste av städer. Jag hade inte uppträtt hotfullt eller högljutt. Jag hade inga stora anspråk, utan undrade om jag kunde betala mina 10 ägg två dagar senare, för att jag kommit cyklande från grannbyn och märkte då jag stod och grävde i min lilla svarta väska, att börsen tyvärr blivit på fel ställe då jag möblerade om bland mina väskor.

Tänk om jag hade bett om att få betala en burk modersmjölksersättning två dagar senare, om jag haft en liten baby där hemma och hela livssituationen svajade. Tänk om jag bett om att få återkomma och betala min jästbit, ifall jag på så sätt hade kunnat ge mina barn bröd ett par dagar i väntan på lönen, barnbidraget eller utkomststödet. Tänk om…

Mina tankar gick till diakonin. Att det finns någon som kan hjälp där alla andra vägar är stängda. Att det finns ett nätverk i vårt samhälle som utgörs av kyrkan, och där alla vi medlemmar bidrar till att det finns en kassa att öppna då man inte mera ser någon utväg.

Det blev inga ägg. Det blir inga ägg i morgon bitti. Men det finns annat i mitt kylskåp. Men jag kunde inte låta bli att göra ett litet socialt experiment. I den butiken bor inte nåden.

Då jag cyklade hann jag tänka ett och annat, fina djupa tankar. Men i något skede tog de mera lättsinniga tankarna över. Jag undrar vad som hade hänt om jag berättat för pojkarna att jag ansåg att butiken var skyldig mig de där äggen. Att jag en gång då de kanske redan börjat gå (på pottan) hade stannat där i gathörnet och handlat och då inte fått med mig ett paket våtservetter för babyrumpor, även om jag hade betalat den. Det paketet tog de förstås betalt för en gång till. Och det var dyrare än äggen.

Jag ser fram emot att börja cykla. Jag har alltid tyckt om det och då jag var ung cyklade jag mycket. Däremot har de moderna landsvägscyklarna aldrig tilltalat mig. Jag har inte den fysik som krävs, och inte heller det balanssinne som förutsetts. Men en cykel som inte får gå snabbare än 25 km/h passar mig.

Jag minns hur mycket jag hann tänka då jag cyklade. Det ser jag också fram emot.

På vägen tillbaka genom Munsala besökte jag en annan fattiglapp, fattiggubben vid katedralen i Munsala. (Jag kan inte låta bli att kalla kyrkan så, den är stor och mäktig! Mest hela kapellförsamlingen skulle rymmas in!)

02F3FE2E-7044-415E-B102-C1ED4C0CC000.JPG

”Säll är den som låter sig vårda om den fattige, honom skall Herren hjälpa på olyckans dag.” Så står det på ovanskriften till fatttiggubben. Han fick 35 cent. Det var vad jag hade på väskbottnen. Men någon skärv var det inte, så jag kan inte vänta att någon ringer i den stora klockan.

Men visst var det roligt på den tiden då man kunde köpa tio ägg även om man glömt börsen, även om äggen relativt sätt var betydligt dyrare då.

 

 

 

 

 

Bygger bo

Det är inte höst ännu, inte på länge. Men då jag efter en vecka kommer hem från konfirmandlägret, då börjar vissa skolor och resten inom kort. Så sensommaren är på kommande, oberoende av vad vi önskar.

Till mitt sensommarprogram hör att fixa litet i hemmet. Det är introspektivt och det är att göra något som syns, och det är att bereda sig inför en årstid då vi hålls mera inomhus än vi gjort under sommarhalvåret. Det är minst lika mycket själsligt och andligt arbete som hemvård. Övriga tid på året hör det verkligen till undantagen att jag skulle drabbas av t.ex. någon iver att möblera om eller att byta gardiner eller så.

Eftersom vårt nya Vasahem inreddes kring julen för ett drygt halvår sedan är det inte där jag lägger energin den här gången. Nu reder jag istället upp Vexalahemmet efter att vi vanhelgade det senaste vinter.

Det som länge varit på tapeten är att få en madrass till kökssoffan. Det fixades den här veckan. Kuddarna har egentligen införskaffats för annat ändamål men får upplevarnas här nu, i den maritima miljön.

I bakgrunden labben Vera, 12 år. Litet blind, litet döv och ibland litet halt. Men lika fin som förr. Minst.

6A1669D2-177B-4D68-9BD4-41F509E97755-1