VardagsPrästen

Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang det var, och i närvaro av vilka av våra vänner det var, då jag plötsligt i den trånga skaran avslöjade vem jag hade röstat på i ett val.

-Oj, det har jag ju aldrig sagt ens till dig, vem jag röstat på, sade jag till Maken.

Inte i ett endaste val har han och jag som bott tillsammans i snart 30 år sagt till varandra vem vi röstat på. Samtidigt har vi antagligen diskuterat politik i högre grad än de flesta äkta par i valkretsen.

Men. Valhemligheten är helig. Det är ju bl a för de värden som valhemligheten är en del av, som jag röstar. Därför fotograferar jag inte i det valbås som ska skydda min valhemlighet och därför brukar jag inte tala om vem jag röstat på.

Däremot anser jag att vi ska uppmana varandra att rösta. Rösträtten är också helig. Det är för att vi lever i en demokrati som vi faktiskt kan räkna med att vi har en lika rösträtt och demokratiska val.

Vi ska också vara aktiva i valrörelsen och i mån av möjlighet ta del av den politiska debatten och de politiska alternativen. Vi ska tala för den politik vi tror på och de kandidater vi tror på. Vi ska också – då det känns så – aktivera oss för en enskild kandidat. Det är politik och politisk aktivitet, det är inte att offentligt avslöja valhemligheter.

Så tycker jag som som inte ännu avgett min röst i presidentvalet.

De senaste dagarna har jag några gånger fått frågan om vad som varit det bästa med år 2023 för mig personligen. Några av barnbarnen ställde frågan (kanske) för att de ville höra mig säga att det var då vi reste till Italien. En följdfråga var också om det var bättre än julen med storfamiljen, och som det ju är kan man inte alltid jämföra.

Men nog håller jag resan som Gösta och jag gjorde till Italien med de fem äldsta barbarnen som något utöver det vanliga. Vi hade väntat länge och trodde nästan att pandemin hade förtagit resan. Då vi väl fick göra den visste vi att det var i grevens tid, ansvaret är stort att resa med så många barn och tonåringar. Den allra största tacksamheten känner jag över att allt gick bra och att alla hölls friska, inga olyckor eller så.

Men att det finns de där människorna en får resa med och fira jul i mellandagarna med, det är förstås störst av allt. Vår tradition med storfamiljens två dygn på en lägergård börjar vara rätt väletablerad. Alla var friska och kunde vara med, vi fick fira med alla sex döttrar och deras familjer vilka utgör svärsöner och 10 barnbarn.

Det blev mat och godis, karaoke, pidro, teaterföreställning och mycket annat roligt. Skidåkning för en del, liksom korvgrillning i den vita vackra snön. Lycklig tackar jag för dagarna och familjen samtidigt som jag konstaterar at5 jag inte tog en enda bild under dagarna.

2023 innebar jobbyte, från Närpes till Malmska. Sedan 1,5 år jobbar jag halvtid som präst och har nu också möjlighet att ha en del handledningsuppdrag – arbetshandledning och sorgbearbetning – vid sidan om jobbet som sjukhuspräst. Därför har jag ett rum vid torget i Jakobstad och där kommer jag antagligen att vara mera nästa år då jag jobbar i huvudsak tisdagar och torsdagar på sjukhuset.

Flyttningen från Närpes innebar ett hem mindre. Jag är så tacksam för att nu ha ’bara” två hem i Nykarleby att hålla reda på, hur bra jag än trivdes i bostaden i Folkhälsanhuset i Närpes.

Precis som nyår är en tid för tillbakablick och planering framåt är tydligen också 60-årsåldern det. Tacksamhet och förundran, men samtidigt ett framåtperspektiv som formas av medvetenheten om att tiden inte är oändlig och att det gäller att prioritera och att avvara det som inte är tillräckligt värdefullt eller viktigt. Att allt har sin tid och att varje dag är en gåva, att livet är här och nu.

Bilden i min telefon som påminner mig om bilkörandet i Venedig. Jag tror inte att det är aktuellt för mig flera gånger, men den här gången var vi tvungna att ha två bilar och två chaufförer.

Jag lovar att vare sig i år eller nästa år eller året därpå köpa något svart plagg till min garderob. För det behövs inte.

Däremot tänker jag kassera en del och tvätta upp en del för recykling.

Svart är behändigt att använda i mitt yrke, men omöjligt att hålla reda på i garderober, då allt ser likadant ut.

Men sjukhusprästen har i regel någon annan färg än svart på prästskjortan. Det finns inte så mycket av det i min garderob. Men jag klarar mig.

Runar Eldebo skriver:

” Kanske finns det en vändpunkt i lidandets fråga, när man snarare frågar: varför inte jag än varför just jag? Gemenskapen mellan människor som lider kan föra till denna vändpunkt. Därför söker vi oss till varandra när livet gör oss illa. Därför bär texter och bilder tröst och en utökad gemenskap till den människa som lider. Så har Psaltaren i alla tider fungerat för trons människor.” Så långt Eldebo.

Jag tror att insikten på väg till den frågan, åtminstone för mig, lyder: det kunde vara jag.

Ur djupen ropar jag till dig Herre. Ps. 130

Någon har frågat vad som har hänt med Vardagsprästen, om jag inte bloggar längre. Jag har helt enkelt haft en paus, en tremånaders sådan. Genom att jag bytte jobb och därmed delvis liv, ville jag vara litet mera återhållsam en tid. Jag ville samla intrycken från allt det nya utan att behöva formulera det för andra än mig själv.

Det är nu 4,5 månader sedan jag började jobba på Malmska sjukhuset som sjukhuspräst på deltid. Mycket är bekant från förr, mycket är nytt. Och det är roligt att få lära sig nya saker, framför allt om människan, om livet, om sig själv. Det får jag återkomma till.

Det är också roligt att ha mera tid för de egna, vilket jag haft i sommar. Jag som i många år jobbat tre av fyra veckoslut och de senaste åren dessutom ofta gett de lediga veckosluten till organisationsvärlden, har nu fått umgås med familjen mera än på länge. Då jag bläddrar i almanackan märker jag, att jag de tio senaste veckosluten fått umgås med någon del av storfamiljen. Det är stort. ❤️

Vi har träffats i Vexala, i Stockholm, i Umeå, i Malmö, i Vadstena, i Åbo, i Kvevlax, i Jakobstad. Och på Tottesunds herrgård i Maxmo hölls småkusinsträff då pappas moster Elin var ”hemma” från Amerika med sina barn Linda och Rob. Det var inte heller någon självklarhet att jag kunde vara med då, en söndag i juli, så det är jag också mycket glad över.

På bilden ser ni mig festa på konditori med två av barnbarnen. En vanlig sommarlördag.

Sjukhussjälavården åt idag sin sommarlunch. Tillsammans med min förman Catharina Englund, åkte jag ut till segelföreningens restaurang Pavis. Nu börjar ledigheterna, och förhoppningsvis har jag hunnit få den inskolning som behövs för att klara mig på egna ben under kollegans semester.

Idag var min sista arbetsdag före min ”semester” och jag får nu förbereda den resa Gösta och jsg ska göra tillsammans med några väldigt viktiga personer i vårt liv. Vi har planerat, väntat, längtat. Och vid det här laget har jag redan packat en kappsäck.

Sedan jag började jobba som sjukhuspräst på Malmska i Jakobstad för en och en halv månad sedan har jag jobbat flitigt så jag att jag nu kan vara ledig två veckor, även om jag inte har några semesterdagar att ta ut.

Inte visste jag riktigt vad jag skulle vänta mig, och det vet jag förstås inte alls ännu heller. Jag tänker att mycket i sjukhusprästens jobb är bekant från åren som församlingspräst och att en hel del är nytt, men jag har ju känt att jag ännu skulle vilja lära mig något nytt, så det är bra.

Samtidigt är det säkert en fördel också att jag sett en del av vården från sidan förr, som lärare på dåvarande ”Sjukis” ( flera gamla elever bland vårdarna harhunnit ge sig till känna) i fem år på 90-talet, som förtroendevald inom dåvarande sjukvårdsdistriktet, åtta år i socialnämnden i Vasa och en kort tid, några timmar i veckan, som sekreterare åt professorn i vårdvetenskap Katie Eriksson.

Under mina första två dagar har jag blivit väl emottagen, av börjandes med min kollega och förperson Cati, men också av alla andra. Cati hade förberett så bra och ordnat med ett el-skrivbord, allt för ergonomin. Tack för det!

Första dagen innebar mest att orientera sig och träffa avdelningsskötarna och den personal som var på plats, få nycklar, telefon osv. Vara med vid avdelningsandakt och en del annat. Jag kände att jag inte gjort något men var helt slut efter arbetsdagen och slöt mig till att det hade att göra med att det blev så många intryck.

Idag har jag sysslat med en hel del världsliga ting. Och sådant jag ibland slarvigt brukar kalla ”praktisk teologi”. Idag blev det närmast ”teknisk teologi”. Envis, förlåt målmedveten, som jag är försökte väl länge på egen hand. Jag kom in på kyrknätet med mina nya inloggningsuppgifter men inte på e-posten. Det visade sig, sedan jag kontaktade it-helpdesken att jag inte ”skrivits ut” från min förra arbetsplats utan fortfarande var fast i e-postsystemet där. Så i morgon har jag förhoppningsvis e-postmöjligheter igen.

Det blir fyra dagar denna första arbetsvecka. Det känns gott. Det känns bättre än jag hade väntat mig. Jag tror att jag hade svårt att riktigt föreställa mig hur det skulle vara. Nu kan jag föreställa mig vad som väntar, och det känns gott.

Predikaren. Korsstygn i Gamla sjukhuset.

Vi valde att avsluta vår minisemester med ett besök hos familjen i Umeå. Vi tog vår säng (husbil) och körde från Stockholm igår, och efter fredagsmys och en lika mysig frukost hos de kära i Umeå skildes våra vägar igen och vi tog båten över Kvarken.

Men där i det hemtrevliga huset bland älskade människor insåg jag hur länge jag varit ledig. Efter de känslosamma avskedsfestligheterna i Närpes 12.2. for jag ett par dagar senare till dem i Umeå och var där några dagar. Nu, då jag var där igen, och vinter bytts i vår och mörker i ljus kände jag att jag fått just den vila och ledighet jag tyckte mig behöva, efter jobbet i Närpes, innan något nytt tar vid. Det är väl som med all annan återhämtning, den tar längre då en blivit 60+.

Nu tror jag mig vara redo, att ta mig an nya utmaningar. I detta skede ändå inte mera än halvtid, som sjukhuspräst i Jakobstad. Jag har av domkapitlet förordnats till Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet till årets slut.

Under min semester har jag flera gånger stött på att någon trott att jag gått i pension, så är det inte. Men jag har en delpension som gör det möjligt för mig att jobba mindre.

Hur det blir framöver vet jag inte. Gårdagen är förbi. Morgondagen har vi inte sett. Idag hjäler Herren. Tack och lov.

Nu håller jag mina allra sista semesterdagar som kaplan i Närpes. Från 1.5. är jag sjukhuspräst och jag får jobba med som är delvis bekant och delvis nytt, och jag tycker att det ska bli intressant att få lära mig något nytt.

Bild: St:a Maria (Närpes kyrka) en julafton.

Ikväll har jag fått avsluta mina åtaganden i Närpes församling. Under semestern, som löper ut 30.4, har jag träffat samtalsgruppen ett par gånger och ikväll möttes vi för sista gången. Vi har tagit oss an existentiella frågor Om Liv&Död (med Ann-Mar och Kerstin) och allt där emellan.

Samtalsgruppen har varit nåd och åter nåd. Förtroendefulla och respektfulla samtal om svåra saker. Gruppen har för mig personligen varit en oas under tiden i Närpes, en märklig tid på många sätt. Dels avser jag pandemi och ständiga undantagsförhållanden, dels vissa hälsoproblem och andra utmaningar.

Men tiden i Närpes har inneburit mycket positivt och mycket jag är tacksam över. Många vänner. Fina människomöten. Värdefulla minnen, meningsfulla uppgifter och (nästan) ständig uppmuntran i värvet. Det kunde ha blivit längre än fyra år, men det verkar inte ha varit meningen. Allt har sin tid.

Och jag vet att jag är välkommen att hälsa på.

Men nyckeln till jobbet lämnade jag tillbaka idag.

Vuxenpoängen rasslade in i förmiddags då jag hällde upp påskgodis i en skål och ställde nära ytterdörren för att bara vänta in påskhäxorna. 😊🫣

Det blev bara två påskharar som ringde på, men vackert så. Något slags början på en ny tradition för mig som sällan suttit hemma och väntat på påskhäxorna.

Jag drog mig till minnes en påsklördag för drygt 20 år sedan då en liten påskhäxa med sin mamma i sällskap ringde på i vårt egnahemshus i Lövö, Pedersöre. Jag såg dem från daglyktan i andra våningen, men jag var ensam hemma med minstingen som satt i badkaret (på andra våningen) och jag kunde inte lämna henne och springa ner för att öppna. En liten häxa gick besviken bort och jag fick höra på omvägar att jag inte lär ha öppnat då barnet ringde på. Inte så konstigt att det inte blev så många häxbesök på den adressen.

Nåja. Nu har jag kanske inför en ny vana och börjat hålla mig hemma åtminstone en del av påsklördagen.

Men, gott folk, så dyrt godiset blivit. Jag kom att stå vid en hylla med påskgodis och eftersom kilopriset föredömligt angavs blev jag medveten om den stora prisstegringen, på godis som vid storhelger i barnfamiljer närmast är att betrakta som basprodukter.