Ett terapeutiskt besök och återfunnen vänskap

Då jag var nio år blev min pappa präst. Familjen flyttade från Vörå i Österbotten till Kyrkslätt i Västra Nyland. Julfesten i årskurs tre var både högstämd och känslosam. Jag minns att jag fick avskedsgåvor av mina vänner, vi snyftade och något av en stor tragedi hade drabbat oss.

På barns sätt vände jag blad vid terminsbytet och tog plats i min nya klass. På ytan såg det kanske ut att gå riktigt bra, jag fick t.o.m. en riktig bästis, en kompis som det klickade med från början. Även om vi bodde en bit från varandra, så där att vi var beroende av vuxnas välvilja för att kunna umgås utanför skoltid, träffades vi hemma hos varandra och sov över ibland och vi höll kontakten också efter att vi flyttade 80 km bort.

Men snart återvände vår familj till Österbotten och då tappade vi kontakten. Visst undrade jag ibland, mindes och saknade, drömde mig tillbaka, undrade hur hon hade det.

För något år sedan fick vi kontakt genom e-post, för två år sedan träffades vi för ett möte som inte fick få ta mera än 1 h och 15 minuter. Men då och där beslöt vi att träffas på riktigt följande sommar Nykarleby. Det satte pandemin stopp för, men i år fick mötet bli av.

Två barndomsvänner som träffas efter nästan 50 år, tillsammans med sin äkta män. Två dagar var reserverade. Tänk om det inte hade funkat! Tänk om det inte hade klickat! Tänk om det hade blivit jobbigt eller krystat eller tillgjort!

Det var ett helt underbart möte. ❤️ Klickade gjorde det redan 1972 och det var som världens naturligaste sak att få umgås tätt inpå varandra i två dagar. Och vi förstod att vi ”såg” varandra i barndomen, att vi passade ihop.

Utan tvekan är jag en helare människa efter våra nya vänners besök än jag var tidigare. Det fanns vissa koder jag uppfattat på en tioårings vis utan att ha fått hjälp med att tyda dem som vuxen då jag inte har mina föräldrar kvar.

T.ex. det där med Porkkala, att det inte var en historisk händelse i början av 1970-talet, utan att det var ett kollektivt trauma som nätt och jämt hunnit vända i och med att man först 1957 fick Porkkala tillbaka av ryssarna. Så nu bli det att studera detta med vuxna ögon och kanske bättre förstå vissa saker jag hört och upplevt som barn.

Det var ett terapeutiskt besök. Och vi är överens om att vi inte mera förlorar kontakten. Jag är såoerhört tacksam!

”Vad är en vänskap?

Kan den förklaras?

Blicken som säger, vänner är vi.

Sällan vi talar om vad vi känner.

Vi bara vet det, vet det. Vänner vi skall förbli.”

Text: Ulla Hornborg

Vackert på flera sätt

En ny vas pryder vårt matbord, ny för mig men gammal och oerhört värdefull.

Den är vacker, i ljuva färger och med en förgylld kant upp till. Den är gammal, målad redan år 1957. För hand. Den har inneburit många timmars arbete också av någon med estetisk blick och konstnärligt sinne.

Den har målats av en kvinna som betydde mycket för mig, för mig själv, men hon betydde mycket för mig också för att hon var så viktig för min mamma och betydde så mycket för henne under hennes uppväxt.

Hon var en ingift ”faster” som tog sig an en kusin till de egna barnen. Fanns där för henne under en tid då den egna mamman inte räckte till. Upplät sitt hem för henne, och hjälpte henne med studierna för att hon skulle kunna läsa in en del av samskolan och tenta in till gymnasiet i stan. Hon fanns där då hon behövdes.

Hon gav generöst av det hon hade och delade med sig av sina kunskaper och erbjöd ett hem för den som tillfälligt behövde det. Hon fanns med hela livet som den modesgestalt hon blev.

Nu fick jag i min ägo en av de många dyrgripar hon målat. Tack Hilde för allt du gav mig, och tack för allt du gav min mamma och det som jag därför indirekt fått av dig.

Tack Fredrik! Jag ska sköta bra om Hildes vackra vas.

En form av nåd

Det är sextonde sommaren jag får njuta av den här utsikten. Det är drygt tio år sedan vårt hus här blev färdigt och vi börjar av allt att döma tydligen vara här mera och mera, alla tider på året.

Nio av tio dagar, minst, kommenterar vi högt vad vi ser från panoramafönstren. En gripande skönhet som skänker sådan glädje och tacksamhet. Tänk att vi fått den här möjligheten, tänk att det här blev vårt hem. Det är nåd.

Så här tog nåden sig uttryck kl 23 ikväll.

Då en har en del av framtiden bakom sig

– Ska vi åldras tillsammans, frågar hon inspirerad av fredagskvällens komedi på tv.

– Det gör vi ju redan, svarar han som är några år äldre och klokare.

Jag tror att min 60-årskris, om det finns en sådan, inföll igår. Jag har mognat fram till några litet större beslut och insåg att det skedde, inte utifrån drömmar om framtiden, utan utifrån hur saker och ting utvecklats och blivit. Under den senaste tiden har jag insett, att åtminstone i vissa avseenden, har jag framtiden bakom mig. Och det är så det ska vara.

Foto: Matilda Audas Björkholm

Äntligen, mina älskade! ❤️

Det är så vi har det nu, de flesta av oss. Att det går en alldeles för lång tid innan vi får träffa dem vi hör ihop med. Här om dagen hämtade vi våra tre Umeå-barnbarn hos deras farmor på hennes sommarställe för att få rå om barnen några dagar. Detta nästan ett år sedan vi senast träffade dem i juli senaste år.

En av dem hade blivit längre, en äldre och en ja, också hon hade utvecklats. Förändringen och utvecklingen blir så tydlig då det gått längre än vanligt sedan vi senast träffades. Men vi landar i vardagen och rutinerna och minnena och smågnabbet och allt det där som hör till förutom sol och bad och pidro och fotbolls-em.

Hela dagen har varit ett födelsedagskalas. Vi har på kvinnors vis tagit igen att vi inte kunde fira dagarna tillsammans. Det blev nu en shoppingdag i Jakobstad, hamburgerlunch och eftermiddagsfika. Och det allra finaste återstod sedan vi kom hem igen då tre kusiner med föräldrar dök upp. Barnen var så förväntansfulla, ivriga, rörda. Och leken tog vid, badet och annat som hör till.

Vilken dag! Vilken tacksamhet över det lilla livet som är det största livet, över det storslagna i vardagen. Och att få ha dem man älskar omkring sig. Eller en del av dem.

Årets båtfärd – åtminstone hittills

Vilket båtväder!! Det blev idag flera timmar i båt, först till Andra sjön och sedan hem via Djuphamn. Det var förstås flera andra som kommit på att åka till Djuphamn idag varför vi valde att inte ta iland. Men oj så skönt det är i båten då det visar närmare 30 plusgrader på land.

Jag njöt. Det är något existentiellt med båtfärder som på något plan tar en tillbaka till den egna barndomen. Kroppen minns och tankarna sträcker sig ingenstans och hur långt som helst på samma gång.

Och horisonten innebär att inget finns emellan en själv och himlen. Då bliren litet lyrisk.

Och beroende som vi är av vädret vet vi inte om det blir någon lika lång båtresa mera i år.

Alla dessa dagar som kom och gick

Vilken sommar, vilken värme och skönhet! Jag försöker låta bli att klaga, men komma ihåg att dricka vatten och söka skugga emellanåt.

Jag känner mig privilegierad som får vara långledig just nu. Nu har jag varit ledig fem veckor och ännu mera än så återstår.

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. ” För snart ett kvartsekel sedan bad jag min svärmor brodera den tavlan åt mig. Då jag ser på den nu inser jag att mitt förhållande till de orden har ändrat. Jag anar att varje dag i pärlbandet av dagar är en betydande del i mitt liv.

Ingenting är självklart längre. Jag förundras en aning varje morgon över att jag fortfarande får vara med och jag tackar Gud för den nya dagen och dess möjligheter. Det gör inte att jag passivt tar emot det som kommer. Det gör mig inte sorglöst passiv, tvärtom.

”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Om det första citatet var upptäckten hos kvinnan i den yngre medelåldern , var det här tonåringens insikt.

Här om dagen insåg jag att jag nu formulerat om ett annat enkelt citat. Det som i min värld förr hette ” Idag är första dagen på resten av ditt liv” heter nu ”Idag är första dagen på återstoden av mitt liv”. Varför denna nyansskillnad, finns detnågn skillnad mellan de två uttrycken? Kanske för att jag upplever den senare mindre kaxig, ”återstoden” som mera saklig. Hur som helst, då blir varje dag viktig. Då får man fortsättningsvis lov att fatta beslut om hur man vill och ska leva sitt liv, vilka prioriteringar som är viktigare än andra, hur man ska göra det bästa av det som återstår.

Då passar det rent av ännu med en liten, eller stor, om inte livskris så åtminstone ålderskris medfunderingar om det viktiga, hur jag ska göra med det som återstår av mitt liv. Så långt det på mig beror.

Shoppingrunda med mormor

1 juli innebar att semestern, för den här gången, var slut och att jag nu är tjänstledig utan lön en månad för att sedan hålla semester igen. Det känns gott att få vila upp sig ordentligt.

Första juni blev en fin dag, shoppingdag på stan med nybliven tonåring. Shoppingrundan, lunch på restaurang och glass på cafe’ var presenten i anledning av 13-årsdagen.

Tänk att jag får vara med på ett hörn i det unga livet. Må hon alltid veta att jag finns där för henne på det sätt som jag kan. Som de flesta mormödrar kan jag också tala med vår Herre om henne, att han skall hålla henne i sin hand och låta sina änglar vaka över henne.

Och psst, man får flera steg på stan än på nätet.

Loppisförberedelser

”Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.” Predikaren

Vi människor har en tendens att samla på oss grejer. Och då vi blivit riktigt bra på det och skåpen och förråden är, inte bara fyllda utan överfulla, då händer något med oss. Plötsligt vill vi minska på bohaget. Det är intressant att se, hur många av ens bekanta som plötsligt befinner sig i samma livsskede. Alla dessa (vi) som nätt och jämt hunnit sluta samla på sig (oss) vill plötsligt göra sig av med något av de materiella barlasterna.

Därför är det så bra med loppis och insamlingar och återanvändning. Det är sunt att det som en av oss inte längre anser sig behöva kan komma till användning på annat håll. Dessutom kan det ske under former där vi får mötas och tala bort en stund, ett fysiskt möte i en tid när vi är så förfördelade i det avseendet.

Därför hoppas jag att många vänner och bekanta och andra tar sig tid att göra en avstickare till vårt loppis race i Vexala på lördag.

Glad, gladare, gladast

Vad är nu 4,5 km till fots en vacker sommardag, på ett underlag som är samtidigt både skonsamt mjukt och stabilt? Antagligen ingenting för den som haft förmånen att promenera regelbundet på sistone.

Jag hör till dem som sedan 17.11 senaste år kunnat promenera ibland, ibland längre och ibland kortare, inte för ofta och oftast laddad med både värkmedicin och stöd för knä.

Idag gick jag 4,5 km i Storsandterrängen och hade varken ont eller haltade. Inte heller svällde knät upp och jag ifrågasatte inte en endaste gång det lyckade i att vi begav oss ut på tur.

7 månader efter att Bacercystan (slemsäcksinflammation i knä) gjorde mig medveten om sin existens vågade jag börja planera en dylik promenad. Idag kunde den genomföras!

Maken, jag och doggen. Vem som var glad, respektive gladare och gladast må vara osagt. Jag tror vi njöt alla tre.