Bygger bo

Det är inte höst ännu, inte på länge. Men då jag efter en vecka kommer hem från konfirmandlägret, då börjar vissa skolor och resten inom kort. Så sensommaren är på kommande, oberoende av vad vi önskar.

Till mitt sensommarprogram hör att fixa litet i hemmet. Det är introspektivt och det är att göra något som syns, och det är att bereda sig inför en årstid då vi hålls mera inomhus än vi gjort under sommarhalvåret. Det är minst lika mycket själsligt och andligt arbete som hemvård. Övriga tid på året hör det verkligen till undantagen att jag skulle drabbas av t.ex. någon iver att möblera om eller att byta gardiner eller så.

Eftersom vårt nya Vasahem inreddes kring julen för ett drygt halvår sedan är det inte där jag lägger energin den här gången. Nu reder jag istället upp Vexalahemmet efter att vi vanhelgade det senaste vinter.

Det som länge varit på tapeten är att få en madrass till kökssoffan. Det fixades den här veckan. Kuddarna har egentligen införskaffats för annat ändamål men får upplevarnas här nu, i den maritima miljön.

I bakgrunden labben Vera, 12 år. Litet blind, litet döv och ibland litet halt. Men lika fin som förr. Minst.

6A1669D2-177B-4D68-9BD4-41F509E97755-1

Hur tar vi ansvar för vårt jordklot?

I kyrkans liv har varje söndag, och den vecka som inleds med den, ett tema. Den här veckan är temat ”Trofast förvaltning av Guds gåvor”. Då jag skulle börja förbereda min predikan drabbades jag av något slags moraliska betänkligheter, att det skulle kännas falskt att inte tala om det som på något sätt börjat gnaga inom mig på sistone. Vad jag gör och inte gör för att vårt jordklot och huruvida jag lyssnar, i mitt fall i första hand på familjens yngsta medlem och på de övriga etikerna i familjen, även om de, åtminstone i familjekretsen är lågmälda, och kanske just därför påverkat mig.

Jag har inte för vana att publicera mina predikningar. Och dessutom eftersträvar jag att hålla dem allt mera fritt, i betydelsen utan att slaviskt följa något manuskript eller ännu hellre vara utan. Men oberoende börjar jag med att skriva ner mina tankar. För jag hör till dem som tänker bäst medan jag skriver.

Jag blev uppmanad igår i kyrkdörren att börja sätta upp mina predikningar på bloggen. Men nej, det tror jag inte att jag kommer att göra, just för att jag vill utvecklas i att predika fritt och inte i att skriva korrekt skriftspråk. Men nu gör jag ett undantag, Monica. Det här är alltså mitt manuskript, inte ordagrannt det jag sade.

Björkö kyrka 29.7.2018.

IMG_2686

 ”I våra traker har de senaste veckorna kännetecknats av tropisk värme. Temperaturer kring 30 grader är ingenting som vi är vana med, förutom då vi reser till varmare trakter för att under vinterhalvåret får möta värme och ljus.

Hettan som nu varat i ungefär tre veckor, är på allas läppar. Många njuter av värmen, andra mår sämre. Och alla vet vi att det inte bara som det ska.

Jag är ingen naturvetare. Jag vet inte ens hur det förhåller sig med klimatförändringarna och jordklotets uppvärmning, men något är fel då vi har en sådan väderlek som vi haft de senaste veckorna.

Jag hör till dem som njuter av värmen. Jag har mindre värk än normalt, och jag är framför allt rörligare på morgnarna än jag är van med.

Är det här en gåva? En gåva av Gud? Eller är det det motsatta, en direkt följd av att vi lever över våra tillgångar, att vi skövlar naturen och förbrukar de sinliga resurserna och de förnybara i en takt så att de inte hinner förnyas.

Hur har vi skött vårt förvaltarskap? Har vi trofast förvaltat våra gåvor?

Redan som barn försökte man lära oss att vi ska ta hand om det som är vårt, sköta om det, inte förstöra det, inte slösa det. Och att det vi fått egentligen inte är annat än något vi har till låns och något vi ska förvalta så att det blir till glädje för oss själva och varandra.

Hur har vi lyckats omsätta denna enkla livsvisdom i våra vuxenliv?

Då jag började skolan bestod miljömedvetenheten i att man inte skulle kasta godispapper i diket. Att man inte skulle skräpa ner i naturen.

Mycket har hänt i det 50-årsperspektiv som är mitt. Vi har alla blivit konsumenter, oberoende av vad vi gör i vårt yrkesliv. Vi har alla ökat vår levnadsstandard avsevärt under vår livstid. Vi konsumerar, vi förbrukar gåvorna i första hand. Förts i andra hand förvaltar vi dem.

Jag har den senaste tiden varit illa berörd över vissa saker i mitt eget förhållningssätt till den enorma levnadsstandard vi har. Våra ständiga avtryck på vår planet.

Vi måste börja tänka om. Trots att de stora bovarna inte är vi enskilda människor, utan kanske hela industrin och den globala ekonomin, så har det betydelse hur vi människor resonerar.

Vi är många. Vi som konsumerar mera än vi förnyar. Vi är många som med vår samlade politiska manifestationer och medvetet konsumentbeteende kan åstadkomma mycket.

När det gäller dessa frågor har vi äldre mycket att lära oss av ungdomarna. Att ta efter deras engagemang i miljöfrågorna.

Även om vi lätt försöker avfärda vissa moderna fenomen i den politiska debatten med tankar som att ”var och en blir salig på sin tro” och att varje generation har sina hjärtefrågor. Men de medvetna ungdomarna har nog något de far efter. Och en del av generationsklyftan verkar bestå just i det här.

De vill ta ansvar. De vill förändra världen till det bättre. De vill rädda det som räddas kan. De vill förändra oss och vårt beteende. Och de vill omsätta sin övertygelse i konkret handling.

Klimatfrågan berör oss alla. Och den kräver något av oss var och en. Vi är kallade att förvalta vår jord och bära ansvar för vår egen konsumtion och vilka avtryck på jorden som just jag och just du gör.

Det räcker inte längre med att låta bli att kasta karamellpapper i diket. Det räcker inte med att sortera avfallet. Det räcker inte med att vi byggt ut avloppsnätet och anslutit närmare 100 % av våra hushåll. Även om allt det här naturligtvis är viktigt. Det handlar om vår konsumtion. Vår levnadsstandard, Vår bekvämlighet. Vår girighet. Och vår kortsynthet.

Det handlar om vårt begär. Att vi vill ha. Att det är viktigare att få det vi vill ha än att beakta vilka konsekvenser det får för den jord vi är satta att förvalta.

Vi är alla rika. Då vi jämför oss med jordens befolkning är varje finländare rik. Det här säger jag med stor respekt för den fattigdom som förekommer också i vårt samhälle, men det är en fattigdom i förhållande till genomsnittet i vårt land. Och naturligtvis helt onödig.

För det handlar om en omfördelning. Att dela med oss. Till dem som behöver oss. Att ta ansvar inte bara för oss själva, utan att finns där också för vår nästa, för vår hungriga broder och syster.

Vi har inte bara de ekonomiska resurserna i västvärlden, inkomsten per capita. Vi har också kunskapen. Ett samhälles trofasta förvaltande av Guds gåvor bör vara att ta sitt ansvar, att konsumera skäligt, att dela med oss med dem som behöver oss på nära håll men också globalt, att ta ansvar för den fattiga delen av vår värld.

En trofast förvaltning av Guds gåvor handlar inte bara om en ekonomisk utjämning i form av bistånd och handelsrelationer. Det handlar också om att ta tillvara den forskning som kan förändra utvecklingen.

Och det bör ske snabbt, det inser vi alla. Även om vi också förstår att vi som enskilda inte kan förändra utvecklingen i världen.

Men vi är många. Om vi tillsammans börjar stätta krav på politiker i vårt land och de i sin tur arbetar för förändringar internationella sammanhang, då sker en förändring. Men vi behöver börja kanalisera vår medvetenhet om att vi behöver ett ökat ansvarstagande, en trofastare förvaltning av de gåvor som anförtrotts oss.

I dagens text talas om förvaltaren som väljer att missbruka ett förtroende och hur det går med honom. Samtidigt talas det om skillnaden mellan den som av oförmåga inte klarar av sin uppgift och den som medvetet sviker ett förtroende. Här konstaterar Jesus, att av den som fått mycket krävs mera än av den som fått mindre.

Som kristna har vi en särskild kallelse. Det har med det paradoxala i kristen tro att göra. Att det helt enkelt har betydelse vad vi gör i tro. Att ett ansvarstagande i förhållande till det som vår Gud anförtrott oss har betydelse för oss, för tingens utveckling och för allt.

Motsatsen är naturligtvis ännu mera uppenbar. Om vi låter bli att bry oss. Om vi inte tar det ansvar Gud anförtrott oss eller om vi inte förvaltare de gåvor som han gett oss av kärlek. Då får det följder.

För då sviker vi vårt ansvar, då bryter vi mot hans vilja. Då lever vi i synd. Det måste bli en förändring.

Vi ska ta emot sommarvärmen. Vi ska njuta av de goda stunder den ger oss. Men vi ska samtidigt ta ett allt större ansvar för de gåvor vi är satta att förvalta.

Vi börjar under diskbänken. Vi sorterar vårt avfall. Vi utvärderar vår konsumtion. Vi avstår något. Vi utvärderar vår användning av kemikalier. Vi utvecklar vår återanvändning. Vi nöjer oss med litet mindre. Vi stöder kampanjer som innebär mindre förpackningsmaterial och onödiga emballage. För att på sikt påverka hur samhället utvecklas.

Vi lär oss mera om det som berör vår jord och dess framtid. Vi blir bättre på att trofast förvalta Guds gåvor. Var och en på sitt sätt. Var och en inför sin Herre och Gud. Amen.”

I folkvimlet och i ensamheten

Sommarkören fick ett specialframträdande, att sjunga i Skolparken på Jakobs Dagar ikväll. Tenoren som var med om sitt livs första körframträdande i måndags och sitt andra ikväll – Maken –  peppade sig själv och dem som ville höra inför uppträdandet av två sånger acapella, att vi ju ersätter Kaj i år (som var det verkliga dragplåstret ifjol. Det har man ju sett filmklipp från).  Och vi verkade ha dragit nästan lika mycket folk i kväll, fortsatte han.

Så var det förstås inte, bara. Det var också andra som uppträdde där. Då jag kopierar artistlistan vid kvällens Made in Jeppis, på Jakobs Dagars hemsida,  ser den ut så här:

Medverkande artister:
Marco Luponero
Sören Lillkung
Fredrik Furu
Dennis Rönngård
Kari ”Klenkka” Lehtinen
Thomas Enroth
Frippe Wenelius
Medlemmar från bandet Break
Maria Wingren
Dansare från JKG
med flera.
Även överraskningsgäster kommer att dyka upp.

Kompbandet består av:
Dennis Rönngård, gitarr
Johan ”Nisse” Nybäck, trummor
Carl-Johan Hultgren, bas
Mikael Svarvar, piano och synth
Joel Svenfelt, elgitarr

Så då det var förhandsinformationen på nätet kan vi inte ens med den bästa välvilja säga  att publiktillströmningen skulle ha berott enbart på Jakobstads sommarkör, som i förhandsreklamen gick under namnet ”med flera” eller ”överraskningsgäster”, men det var väl Kent och hans mamm, som har ”madeat” Kent i Jeppis.

(Och vår alldeles fantastiska körledare –  proffsig, vänlig, glad, skojfrisk  och uppmuntrande, Macke Söderström, han nämndes ju inte ens i listan!!)

Så det måste ha varit vädret som gjorde att folk i tusental slöt upp, för att träffas, för att njuta av sommarkvällen, för att möta emigranter och avlägsna släktingar och gamla flammor.

Här ställer (en del av) Sommarkören upp sig inför framträdandet på Made in Jeppis ikväll. Foto: En tenor. IMG_2674 2.JPG

Vi är inte vana i vår kultur och i vårt klimat att träffas så där, att hinna tala till punkt för att vi inte har bråttom in i värmen. Jag tror alltså att detta långt beror på vårt klimat. Och jag beklagar det, för vi skulle må bra av att umgås mera i det offentliga vardagsrummet än vi gör. Ska själv bli bättre på det också, då tempot sänks hos oss då Maken downshiftar och blir ”hemmaman”. Underbart!

Men. I vimlet finns också många ensamma. De som inte träffar någon att tala med. De som inte är intressanta, de som är blyga och inte möter någon med blicken. De som inte känner att de tillhör gänget. De som kom dit ensamma och går hem lika ensamma. Och kanske med en ännu djupare känsla av ensamhet än före.

Själv kände jag mig, under de år jag i vuxen ålder var ensamstående, från 24 års ålder och nästan tio år framåt, ofta som allra mest ensam då jag kom hem till ensamheten efter att ha varit ute bland folk. Och nästan så att jag kan säga, att ju mera folk jag mött och talat med, desto ensammare kände jag mig efteråt.

Och då var jag ju inte ensam. Jag hade tre barn och andra närstående som fanns där i min och vår vardag, men innerst inne längtade jag efter en tvåsamhet och avsaknaden av den var nästan större i ett folkhav än hemma i ”min borg”.

Ta hand om varandra, och ta inte varandra för givna. Och kom ihåg, att man kan duka med udda antal kuvert vid alla slag av middagar och andra festligheter.

 

Livet efter kusinklubben

Det finns det som påminner om att livet på Willmanstrand för bara några dagar sedan var betydligt aktivare. T.ex. Kusinklubbens utställning. De hann aldrig plocka ner den. Vissa installationer har fått sig en omgång, då lillasyster hann leka i lekstugan och dessutom har möblerna som hör hemma där återvänt.

153EAFB7-24B6-4E16-BEB2-E74C24C88EB3.JPG

Det finns fina alster på väggarna. Motiv som påminner om skärgårsmiljön ute på Brotthällon, med Rämson och Stubben inom synhåll och det finns alster som påminner om konstnärerna själva på olika sätt. Jag var imponerad över deras beslutsamhet och idoghet. Vernissagen var riktigt fin! Någon tavla har jag gett bud på även om jag inte hann betala den. Men jag lär väl påminnas av dem som jag häftar i skuld till ifall jag plockar ner något verk och pryder min egen vägg med det.

41575ED8-DBC1-48C5-81A0-5ABA615F109B

Det har vart intensiva tre semesterveckor. En av dem tillbringade min man och jag med två barnbarn i Italien, en härlig upplevelse! Före och efter det har vi så mycket som möjligt försökt få vara tillsammans med dem som vi saknar andra tider under året. Då blir den gemensamma tiden så värdefull att allt annat får vara.

Därför börjar jag nu med en liten ”storstädning”. Icke stora-tabberaset, för då går det över styr och jag bli ledsen. Små, små åtgärder då andan faller på. Och det gör den faktiskt. Men med tanke på att vi bodde här en så stor del av fjolåret och lämnade Willmanstrand först i decembermörkret och inte riktigt städade efter oss ordentligt, borde storstädningen ha gjorts i våras men så blev det inte.

774B02FB-A8D2-4E49-B4DF-B6ADA5453E30.JPG

Men litet har jag slitit ut och litet soffor fick de semestrande karlarna bära här i dag medan jag var på jobbet. Men sedan bastukammaren fått en ny säng idag inspirerades jag att städa den. Jag bäddade också med rena lakan, för förr eller senare lär det dyka upp någon som vill bo där en natt eller flera.

AEC946C2-809F-4451-8C4B-C7DA388F7B38.JPG

De här veckan är bastukammaren reserverad och det finns en option av en ung dam på att bo där några dagar nästa vecka. Och jag hoppas att flera av våra vänner hinner dit ännu i sommar, för livet efter Kusinklubbsveckorna är annorlunda och vi hoppas hinna med sådant som vi inte hunnit med tidigare i sommar. Och då menar jag inte städning av skåpen och sådant. Det gör jag gärna medan jag jobbar som motvikt till allt stillasittande och jobb som inte ger synliga resultat för ögat.

Utsikten är också trevlig från bastukammaren.BC6D3B0F-E673-49BA-9751-989611D5EA15

Jag vill gärna umgås med vänner och bekanta. En av nackdelarna med mitt jobb är att jag inte är ledig när (de flesta) andra är lediga. Men jag hoppas att vi då Maken går i pension ska kunna ha lättare att hitta gemensamma tider med våra vänner, och att jag ska få mera hjälp med hushållsarbetet som ju är en av de värre tids-och energitjuvarna, så att det också gör att det finns mera kvar av mig för det jag vill göra utöver jobbet.

(Att han inte förr gjort så mycket hushållsarbete är inte hans ”fel”, men det ska jag återkomma till en annan gång.)

Kusinklubbens avslutning

Allting har en ända. (Utom korven då, som har två.) Också Kusinklubben tar paus efter några intensiva sommarveckor. En eller två eller tre gånger per vecka den senaste månaden har vi – utan barnens föräldrar – fått träffa de fem av barnbarnen som nått kusinklubbsålder några timmar till klubb.

Det som skiljer Kusinklubben från annat umgänge över generationsgränsen är att den är planerad och förhållandevis välstrukturerad, med en början och ett slut, med ett program som är gemensamt för alla. Vi inleder med mat. Sedan samling med läsning och snack om viktiga saker. Beroende på vädret tar simningen mera eller mindre av tiden, och i år har det följaktligen simmats mycket. Sedan brukar vi hinna med ritande m.m. Ibland också små talkoprojekt.

Idag var sista klubbsamlingen för den här sommaren. Jag har börjat jobba igen och ”kusinerna” kommer småningom att lämna sommarvistet. Den här fina varma sommaren går nog till historien som den då Kusinklubben simmade mest hela tiden, och också mormor simmade gärna och ofta.

Vi besökte idag Rådhuset i Nykarleby och tog del av utställningen ”Topelius sagovärld” som gjorts av  den ryska konstnären Reichstein. Vilken upplevelse! Vilken genial utställning! Hur den engagerade barnen, i vårt all fem barn mellan fem och tio år. Hur utställningen utmanade dem och aktiverade dem och fick dem att leka sig igenom den! 58578D9E-5B90-4134-BFA1-DE41FD45E027.JPG

Redan ingången till utställningsutrymmet pockade på vår uppmärksamhet och fick oss at öppna lucka efter lucka bestående av bokpärmar som dolde föremål som hör ihop med den aktuella boktiteln.
Vi hann bara in så hittade barnen samlingen med utklädningskläder och klädde sig i varsin lämplig kostym.
861F0AE8-A1DB-453E-AEC8-71EE07ADB430
373529A9-05F2-4689-86F2-EF7B7A302609.JPG

,

I Kusinklubben har Morfar läst Topelus sagor den här sommaren. Därför kände vi igen mera än vi annars skulle ha gjort idag då vi kom till Rådhuset.

Vi möttes av Tomten i Åbo slott…024692FA-D540-42AE-B679-74DC45E6D496

Sampo Lappelill…27A191BC-50D9-49AC-8AE4-C674211EF86F.JPG

Lasse liten fiskade.2c5849d5-8e0b-4720-9536-a86ef31fa1a7.jpg

Kreativiteten var påtaglig.4C711553-A0A2-4D64-B8F2-32CE59E60B49.jpg

Också Morfar fick en roll i leken.DC52A0A3-E371-4F38-B00B-B64B31BA93FA

Idag var det också Valters födelsedag, så biblioteket firade. Det fanns möjlighet att ta en selfie med Valter.7F9FBE54-9C85-4D89-8259-E58B5B2D21F7.JPG

Inne i biblioteket bjöds det på fika och sedan fick barnen göra egna plojknappar av utgångna barnböcker. 50977f00-ad14-493a-a960-fa9729530f5a.jpg

Efter biblioteksbesöket fick barnen åka med hästskjuts till Kuddnäs där vi besökte Topelius barndomshem.

F6F5765C-1D77-4A01-8461-EA3080A42F85.JPG

fd9166db-8170-4b60-911c-fddbb156e24e.jpg

Utflykten avslutades med picknick.

Smått sentimental hoppas jag att också nästa sommar rymmer Kusinklubb.

Vargobservationer

Också jag. Också här. På denna strand utanför vårt fönster och vår terass. Där mina barnbarn och vi andra brukar simma. Inte idag, inte i år. Utan för några år sedan. Men jag har inte talat om det. För jag ville inte tänka på det. Ville inte att det skulle vara sant. Jag räknade med att inte bi trodd.

Men nu vet vi att det finns vargar i Österbotten. För många. Nu kan vi berätta att vi sett en varg utan att ifrågasättas. Vargarna ska finnas i de djupa skogarna, ifred för människor. De hör inte hemma bland våra husdjur, våra barn och oss själva.

Utanför civilisationen, flera kilometer från närmaste åretruntboende får man räkna med en varg. Vi har valt att bo för oss själva och har ingen orsak att hojta högst om vi ser en varg, hur obehagligt det än var. Men de ska inte finnas i  tätorter, på planerade områden. Och inte för många. Myndigheterna måste ta folks oro på allvar.

DSC_0054.jpg

10 år

Imorgon fyller hon tio år, vår alldeles fantastiska Ingrid. Tio år. En aktningsvärd ålder som indikerar att flickan håller på att bli stor. Stor och duktig. Samtidigt är hon ännu både liten och söt. Hon är artig och vänlig och omtänksam och framför allt en väldigt fin storasyster. Jag ser fram emot sommaren som innebär att vi får träffas oftare och vara mera tillsammans än under vinterhalvåret.

Tio år har gått fort.  Det är inte länge sedan hon föddes, en junimånad då vi hade glädjen att ha henne hos oss ganska mycket.

DSC_0643.jpg

Det är inte bara Ingrid som blivit äldre, det har också hennes mor och Lillmoster.

Hennes dopdag var en högtidsdag för oss alla. moffa-momma-ingrid.jpg

Vi kan inte vara med och fira imorgon. Men vi tar igen det, redan på måndag hoppas jag.

Grattis lilla stora Ingrid på din tio-årsdag! Hipp hurra!

 

Jag fick nästan korgen…

Det finns kvinnor som tycker om skor och så finns det kvinnor som inte tycker om skor och i den senare gruppen finns en kategori som nästan tycker illa om skor, inte att bära dem men då de tar utrymme och lätt blir för många. Och smutsiga tenderar de att bli.

Jag hör till dem som varje gång jag införskaffar ett par skor samtidigt slänger ett annat par. Mina barn har också ibland kunnat göra sig fickpengar på att avyttra några par skor var, allt för husfriden och graden av ordning och reda i tamburen och skohyllorna.

Jag tycker alltså inte om skor. Men väl om väskor. Och korgar. Och tygkassar och handväskor och axelväskor och portföljer och stora bags och kappsäckar och weekendväskor. Och tur det, jag har ju alltid levt i kappsäck och bott på flera ställen.

Men jag tycker inte om plastkassar. För att undvika dem kan jag rekommendera att det är praktiskt och ekologiskt att alltid ha minst en tygkasse med sig. Det hade jag också idag, då jag hade kommit överens om med en kollega i en grannförsamling att jag skulle få en del material av honom då vi skulle träffas på ett möte.

Men min kollega hade packat ner det jag skulle ha – inte i en korg, han gav mig alltså inte korgen, men – i en väska som han sade att han ”tyckte att skulle passa riktigt bra” åt mig. Haha. Jag smålog då jag vandrade hem längs Skolhusgatan och det gjorde nog också någon jag mötte. Och inte att undra på det!

IMG_6887.jpgLilla My: ”Den förtrollande, argsinta, lyckliga My”. Jo, den passar mig! Tack Tomi!

Församlingslivet i Korsholm vid en kommunfusion

 

I år är det ett kyrkligt valår. I november ska församlingsmedlemmarna välja de lokala församlingsråden i församlingar som hör till en kyrklig samfällighet (de självständiga församlingarna har kyrkoråd). Därtill skall man också välja den egna församlingens representanter i den kyrkliga samfällighetens gemensamma kyrkofullmäktige. (De självständiga församlingarna har kyrkofullmäktige.)

 

logo-mobile-sv.png

I grova drag kan man säga att församlingsrådet, tillsammans med kyrkoherden, har ansvar  för församlingens egentliga verksamhet, det andliga arbetet samt delvis ett arbetsgivaransvar för församlingens s.k. andliga arbetare. (Kyrkoherdens förman är biskopen.) Gemensamma kyrkofullmäktige å sin sida, har främst ansvar för ekonomi och fastigheter.

Unknown.jpeg

Korsholms kyrka i Gamla Vasa.

I Korsholmsförsamlingarna kan den mandatperiod som inleds vid årsskiftet 2018/2019 bli intressant så till vida, att om kommunfusionsplanerna avancerar, ska också församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna börja diskutera en samgång och ett avtal för den.

Hittills har kommunalpolitikerna och de kommunala förhandlarna visat föga intresse för de kyrkliga spörsmålen eller vilka följder en kommunsammanslagning skulle få för församlingslivet på orten. Man verkar ha resonerat som så, att det är en intern fråga för församlingarna.

Förhoppningsvis inlemmar man också de enskilda församlingarna i processen småningom, det är i stort sett samma människor som berörs. Kyrkolagens formuleringar gör att församlingarna i dessa frågor är beroende av de kommunala besluten och därför hoppas jag att man från kommunal håll vill ha oss som jobbar i och för församlingarna med i processen.

Inledningsvis är det långsökt att man från kyrkligt håll skulle inleda förhandlingar innan man vet att det finns fog för det. Formellt har ännu ingen sådan information kommit till församlingarna, om att de kommunala förhandlingarna skulle vara i det skedet att det är skäl för församlingarna att inleda motsvarande diskussioner med grannförsamlingarna och grannsamfälligheten. I detta avseende har vi hittills varit utelämnade till massmedia och de som framkommit i offentligheten.

Jag har i ett tidigare skede framfört att det i teorin föreligger några olika alternativ då det gäller den kyrkliga strukturen efter att kommunerna Vasa och Korsholm skulle ha beslutat sig för en samgång:

  • Medlemmarna i de svenska församlingarna i Korsholm blir medlemmar i Vasa svenska församling, medan medlemmarna i den finska församlingen i Korsholm (som omspänner hela kommunens område) blir medlemmar i Vaasan suomalainen seurakunta.
  • Medlemmarna i de svenska församlingarna i Korsholm bildar en Korsholms svenska församling, med eller utan kapellförsamlingar bestående av de nuvarande svenska församlingarna i Kvevlax, Replot och Solf medan den finska församlingen i Korsholm uppgår i den finskspråkiga församlingen i Vasa.
  • Korsholmssvenskarna skulle ha en svensk församling i den kyrkliga samfälligheten i det nya Vasa och de finskspråkiga i Korsholm fortsättningsvis ha en egen finskspråkig församling på det nuvarande området för Korsholms kommun.
  • Ett alternativ är naturligtvis, att alla de nuvarande fem församlingarna i Korsholm skulle fortsätta som sådana men ingå i den nya kyrkliga samfällighet som skulle bildas efter en samgång mellan Vasa och Korsholm.

Det finns följaktligen många alternativ.

 

Sulvan-kirkko.jpg

Solfs kyrka.

unknown-1.jpegkyrkan-maj-2017-009-mindre_thumb11.jpg

Björkö kyrka.                                       Kvevlax kyrka.

img_5097_s-1.jpg

Replots kyrka.

Jag bedömer att diskussionen måste starta på allvar hur man vill ha det i församlingarna i Korsholm. Församlingsstrukturen blir knappast någon stor fråga sett ur vasaperspektiv, medan det kan ha en större betydelse för korsholmarna, hur man vill att församlingslivet skall vara organiserat kring kyrkorna efter att man skulle ha slagit ihop kommunerna och därmed församlingsekonomin.

Det har varit mycket tal om skillnaderna i skattöret mellan församlingarna i Vasa och församlingarna i Korsholm. Församlingslivet i Korsholm kostar mera per capita än det gör i Vasa. Vid en fusion ska skattöret vara det samma. Även om Vasa i det skedet skulle vara berett att höja sin skatteprocent från 1,4 kan man inte räkna med en höjning mot något som skulle likna Korsholms 1,85. Det betyder, antingen att det kyrkliga livet i Korsholm måste bli billigare, eller att Vasa skall skjuta till pengar för församlingsverksamheten i Korsholm.

Man kunde tänka sig, att en sammanslagning i sig skulle innebära inbesparingar genom en förenhetligad förvaltning framför allt av samfälligheternas förvaltning. Normalt skulle det vara så, men genom att Korsholms kyrkliga samfällighet ännu vid utgången av senaste år hade en förvaltning som de facto utgjordes av en partiell samekonomi, hade man vid samfälligheten endast 2,8 anställda inom förvaltningen. Därmed finns inte möjlighet att finansiera inbesparingarna som skulle komma att behöva göras i Korsholmsförsamlingarna med det.

I de kommunala förhandlingarna har man nu, vad jag läst i Vasabladet, kommit överens om en anställningstrygghet för tre år, en överenskommelse om att ingen sägs upp under de tre första åren efter sammanslagningen. Väl så, även om det i praktiken kan innebära en minskad personalstyrka genom att man inte tagit ställning till vad som sker vid en s.k. naturlig avgång, d.v.s. pensioneringar och då den anställda av någon orsak säger upp sig.

Något liknande borde man nu också börja fundera på beträffande församlingarnas personal, för att garantera verksamhetsförutsättningar och arbetsro. Just mot bakgrunden av de stora skillnaderna i skatteuttaget och de möjligheter det innebär för verksamhet kring alla kyrkor i Korsholm.

Ett exempel, som kan belysa något av vad en fusion betyder för det kyrkliga livet, sett ur ett ekonomiskt perspektiv:

Skatteprocenten är i Vasa kyrkliga samfällighet 1,40 medan den i Korsholm är 1,85. Intäkterna från kyrkoskatten inbringade år 2017 i Korsholm 4 614 622 euro. Kostnaderna för lönerna uppgick till 2 529 227 euro. Årsverken var 54,4 stycken.

Om kyrkoskatten sänktes för Korsholms del till den nivå Vasa har, från 1,85 till 1,40 skulle intäkterna minska med 1 178 410 euro. Den summan, om den skulle tas enbart från lönerna, motsvarar 25,5 årsverken, då ett årsverke värderas enligt medeltalet för de anställda i huvudsyssla.

Om sänkningen skulle vara mindre, om man rent hypotetiskt vid en kommunfusion kunde få Vasa att höja kyrkoskatten från 1,4 till 1,5, skulle åtstramningen bli en summa som motsvarar i medeltal 19,9 årsverken.

Genom att en del av de högre avlönade skulle bli kvar, innebär det att antalet anställda som borde rationaliseras bort är ännu flera till antalet, förutsatt att man inte väljer att göra ”inbesparingen” genom att äta av kapitalet och sälja kyrkor, församlingshem, prästgårdar eller annan fast egendom. Den vägen innebär inga egentliga inbesparingar eftersom man, som känt, säljer fast egendom bara en gång.

Exemplet är i allra högsta grad hypotetiskt. Men skatteintäkterna är de här, beroende på uttaxeringens storlek. Då beaktas inga förändringar i medlemsantalet. En halvering av lönebudgeten innebär en betydande förändring oberoende av vem som är huvudman, oberoende av strukturer.

För att kunna garantera en anställningstrygghet för de anställda i församlingarna i Korsholm och i Korsholms kyrkliga samfällighet får man nästan utgå från att det förutsätter att Vasa kyrkliga samfällighet bör vara beredd att skjuta till medel under en övergångsperiod. Det är knappast omöjligt, men inte något som framkommit hittills i debatten. Initialkostnader brukar komma med de flesta projekt, varför man har skäl at anta att det är så också i kommunfusionsprojektet.

256px-Vaasa_Trinity_Church.jpgcroppedimage100100-Trefaldighetskyrkans-altare.jpgcroppedimage100100-GB-Trefaldighetskyrkan-45.jpg

Trefaldighetskyrkan i Vasa.

Jag är vasabo i själ och hjärta, medlem av Vasa svenska församling och har en bakgrund som kommunalpolitiker i Vasa. Jag har varit aktiv i Vasa svenska församling flera år än i någon korsholmsförsamling, också som förtroendevald i Vasa kyrkliga samfällighet flera mandatperioder. Men så länge jag är satt att leda en församling som direkt berörs av en eventuell kommunfusion ser jag det som min plikt att berätta vad det betyder för församlingen jag leder och för det kyrkliga livet överlag på orten.

Jag hoppas att också kommunalpolitikerna småningom vill inlemma oss andra med betydande lokalt ansvar i processen, så att slutresultatet till alla delar kan bli så bra som möjligt.

På tröskeln till vuxenlivet

– Själva blir vi ju inte äldre, skrockar vi. Men, på barnen syns det att tiden går. Visst. Att fira en 20 årig dotter på avstånd är både glädjande och litet frustrerande. Hon har liksom varit i tankarna mest hela veckoslutet, på ett särskilt sätt.

Hon är vuxen och självständig. Samtidigt ung och med livet framför sig. En mors önskan är bara den, att allt ska gå henne väl i livet. Resan har bara börjat.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.    (Psalm 947)

IMG_4507 2.jpgLivsresan får här illustreras av första dagen med körkort, för två år sedan.

Visst har tiden gått – och jag blivit äldre – då jag ser på den här bilden från sommaren 2006, då 8-åringen bekantar sig med den valp som några veckor senare skulle flytta hem till oss.

Hösten 2006 014.jpgDen ena av dem har flugit ut. Den andra sover ännu i vårt sovrum.