Inte bara för att hon är kvinna

Nykarleby församling har valt sin nya kyrkoherde och det råder feststämning i stan. Att var fjärde röstberättigade använde sin röst är också väldigt fint, på flera sätt. Det är en viktig angelägenhet för en småstad att välja sin kyrkoherde och att så många bemödat sig om att vara med och avgöra valet är värdefullt. Jag hoppas att Mia Andersson-Löv också framöver ska få känna detta stöd i mötet med församlingsbor, vid förrättningar och också genom att många väljer att delta i högmässan i församlingen.

Nykarleby församling är inte vilken som helst för mig, även om jag själv både hör till en annan församling och jobbar i tredje och därför i huvudsak delar församlingsgemenskapen där. Men Nykarleby är viktigt för mig, jag har levt i staden på hel- eller deltid de senaste 16 åren och vi har under tiden byggt upp vårt eget paradis i Vexala och kommer så länge vi själva kan påverka saken att bo där minst halva tiden.

Jag har under många år haft förmånen att delta i gudstjänstgemenskapen i St:a Birgitta kyrka och har många vänner på orten och i församlingen. Klart jag bryr mig. Jag gjorde också i gudstjänstpraktik i den kyrkan inför min egen prästvigning och jag har hunnit vara förtroendevald i både församlingsråd och kyrkofullmäktige.

Klart jag gläds med församlingen! Men inte för att Mia är kvinna. Utan för att hon är Mia och att Nykarleby församling får en så fin kyrkoherde. En varm och fin människa, en troende präst, en helgjuten person, en duktig teolog, en god förkunnare m.m.m.m. Därför gratulerar jag Nykarleby församling och alla oss som har möjlighet att på ett eller annat sätt vara en del av den församlingen.

safe_image.php.jpeg

Jag använder Vasabladets bild av kyrkoherde Mia.

Visst är det roligt att Nykarleby får en kvinnlig kyrkoherde. Men ni får så mycket mera än så! Det är att förminska henne väldigt mycket om man tror att det är det som är grejen. Visst är det ett plus, som i alla andra arbetslag där det ena könet är kraftigt underrepresenterat eller saknas, som det idag är  bland prästerna i Nykarleby församling. Och det är framför allt ett plus i själavårdande situationer där en man av någon som helst orsak inte skulle ha möjlighet att nå den som söker själavård.

Men för oss kvinnliga kolleger är det roligt, och för alla de andra kvinnor och män som delar den människoskyn som säger att ”här är inte man eller kvinna”.

Som präst, erfar jag, är det ibland litet tudelat att engageras för ett uppdrag för att man är kvinna, kvinnlig präst eller kvinnopräst. Vi är präster. Vi har annat att komma med i vårt värv än vårt kön. Ibland tycks man t.o.m. resonera som så, att man gör oss en tjänst om man anlitar oss, att. man därmed bidrar till att vi får verka i kyrkan och att man kanske är politiskt korrekt om man önskar att en kvinnlig präst ska utföra den aktuella förrättningen.

Målet är väl att vi ska få jobba under samma premisser och ha samma möjligheter att få tjänster oberoende av kön. Men också att vi ska få jobba utan att man fäster stor vikt vid vårt kön, som i de flesta andra yrkesgrupper.

Så länge minoriteter är små är det legitimt att stöda dem som minoriteter. Därför är det också rätt och riktigt att stöda kvinnliga präster i kontexter där de är få och inte brutit mark. Men vi ska akta oss att förminska någon till sitt kön, då han eller hon har så många strängar påsen lyra som t.ex. Mia har.

Härmed inte sagt att församlingen eller väljarna eller någon annan gjort det. Men jag drabbades av eftertankens kranka blekhet då jag själv kunde uppfattas ha gjort det då jag utbrast i mitt hurrarop. Med den här texten vill jag säga att jag vet att hon är mycket mera än så och att det är därför Nykarlebyborna skall skatta sig lyckliga.

 

Ett fullbordat äktenskap

Jag avslöjade för några trevliga damer på stan här om dagen, att jag ser lika mycket fram emot Makens pensionering som jag gjorde inför vårt giftermål. Det pirrar helt enkelt i magen på samma sätt.

G_A7.jpgFoto: Chanette Härus

På något underligt vis föreställer jag mig att han skall bli ännu mera min då han lämnar jobbet som stadsdirektör. Inte kan jag säga att jag varit svartsjuk på hans jobb, men nog har det ju tagit en hel del av det som kunde ha varit vår gemensamma tid. Men visst hade vi en stor fördel av att jag själv varit med i kommunalpolitiken i Vasa i många år och visste litet vad det handlade om, framför allt att ingen med säkerhet kan säga exakt när man kommer hem från jobbet. Och att det då och då seglar upp vissa saker oberoende av om man trodde man skulle vara ledig eller inte.

Då för 22 år sedan läste jag inte bara om kommunalpolitiken i tidningarna, jag läste också föredragningslistorna – så intresserad var jag. Den förälskelsen har gått över, men inte den till Maken. På något förunderligt sätt intalar jag mig att äktenskapet fullbordas först efter nästa vecka, att han då först riktigt på riktigt blir min.

Då säger jag som yngsta dottern, klädd i Mimmi-dräkt sade då hon gick direkt före kön av autograf- och kramjägare fram till Micki Mouse på Disney i Paris och slog armarna om honom, ”han är min!”.

IMG_76221.jpg

Kommunfusion och församlingarna

Ann-Mari Audas-Willman
Ann-Mari Audas-Willman.

JAKOBSTAD OCH KARLEBY

En fusion mellan Vasa och Korsholm skulle innebära stora förändringar för församlingarna i Korsholm och betydligt mindre pengar att röra sig med. Vi behöver diskutera de här frågorna nu, säger Ann-Mari Audas-Willman, kyrkoherde i Solfs församling.

Det finns en hel del oro för vad en fusion mellan Korsholm och Vasa skulle innebära för församlingarna säger Ann-Mari Audas-Willman som är kyrkoherde i Solfs församling.

Därför bjöd församlingen in till ett diskussionstillfälle i söndags, och omkring 60 församlingsmedlemmar slöt upp.

Audas-Willman säger att Korsholms kyrkliga samfällighet nyligen genomgått en stor förändring genom förvaltningsreformen. Och nu börjar det åter hända saker.

– När det finns oro i luften är det bättre att informera och bjuda in till diskussion och ge församlingsmedlemmarna möjlighet att ställa frågor, säger Audas-Willman.

Också politikernas sak

Ann-Mari Audas Willman säger att församlingarna också borde inlemmas i den politiska diskussionen när man talar fusion med Vasa.

– Jag har upplevt att man från kommunalpolitikernas håll inte riktigt insett vilka direkta följder en kommunfusion har på församlingarna.

Och endel politiker anser att det här får församlingarna reda upp själva.

– Men där har jag den bestämda åsikten att är man kommunalpolitiker så är man också ansvarig för de förändringar som är en följd av de kommunala besluten, säger Audas-Willman.

Audas-Willman vill inte säga hur politikerna ska göra men anser att hennes uppgift är att informera och lyfta fram de frågor som är angelägna.

Lägre skatteöre

En fusion skulle automatiskt innebära stora följder för församlingslivet och strukturen säger Audas-Willman. Lagen förutsätter att alla församlingar i samma kommun tillsammans bildar en kyrklig samfällighet.

Den första och främsta förändringen vore att skatteörespriset blir det samma i hela kommunen. Idag är kyrkoskatten i Korsholm 1,85 procent medan den i Vasa är 1,40 procent.

– En fusion skulle innebära att församlingarna i Korsholm får mindre pengar att röra sig med, säger Audas-Willman som själv räknat på vad detta skulle innebära.

Hennes räkneexempel visar att om kyrkoskatten sänks och man slår ut den summan på lönekostnader så skulle de 54 årsverkena i Korsholm minskas med 24 stycken.

Det skulle påverka verksamheten och hur många anställda man kan avlöna säger Audas-Willman.

– Men jag måste vara uppriktig och säga att det i första hand innebär en diskussion om strukturen. Blir det en fusion måste församlingsmedlemmarna diskutera vilket församlingsnät man ska ha.

Ska man behålla det befintliga församlingarna, ska de svenska församlingarna i Korsholm uppgå i Vasa svenska församling eller ska man kompromissa och de fyra svenska församlingarna tillsammans utgöra Korsholms svenska församling?

Hur reagerade de 60 personer som samlades på söndagen?

– För många är det här nya tankar och jag vet inte heller hur församlingarna skulle förändras av en fusion. Men det är stora förändringar och jag vill visa på omfattningen, då är årsverken lämpligt att jobba med

Audas-Willman säger att det kyrkliga livet ser annorlunda ut än i Vasa. Korsholms kommun är geografiskt stor och utspridd, det handlar om gamla församlingar och kommuner.

– Församlingarna har tagit över en del av den gamla bygemenskapen. Därför har man kanske varit beredd att betala lite mera än vad man kan förvänta sig att man är beredd att betala i Vasa.

Dags att diskutera nu

Audas-Willman säger att det handlar om stora förändringar och ju förr man börjar diskutera saken desto bättre resultat kan man nå. Man har det bra i församlingarna i Korsholm i dag, men man vet inte hur framtiden ser ut.

– Vid en fusion skulle stora förändringar pocka på ganska hastigt om man inte börjar diskutera i god tid. Och den tiden är senast nu.

Audas-Willman säger att henens roll inte är att diskutera fusionsfrågan eller ta ställning till den, det överlåter hon till politikerna.

– Men så länge jag är kyrkoherde i Solf så vill jag göra vad jag kan för att utveckla församlingen i en så bra riktning som möjligt. Dit hör också att informera om det jag tror mig veta och kunna.

Kommer den här frågan att påverka församlingsvalet?

– Jag vet inte om det påverkar valet direkt, men kanske huruvida enskilda personer kandiderar eller inte. Frågan kommer att beröra de förtroendevalda som väljs i november, hur det än blir med en fusion.

De fyra kyrkorna i Korsholms kommun kommer att stå kvar där de står rent fysiskt, oberoende om det blir en fusion eller inte. Ann-Mari Audas-Willman säger att de nu främst gäller en fråga om innehåll.

– Den fråga vi borde ställa oss nu är vad som är heligt i den bemärkelsen att vi inte kan röra det och vad kan vi tänka oss att avstå ifrån, göra annorlunda eller göra tillsammans med våra grannar i Korsholm och kanske också i Vasa.

Även politikernas sak

Audas-Willman säger att situationen är speciell på så vis att församlingarna inte har samma förhandlingsläge som kommunen.

– Det är inget som vi kan påverka, utan det är något som pådyvlas oss i fall det blir en fusion.

Kan då politikerna påverka församlingarnas öde i fusionsdiskussionerna? Utan vidare kan de det säger Audas-Willman,

– Man har kanske frestats att skilja på de här sakerna. Men man kan lyfta in de här frågorna i fusionsförhandlingarna, säger Audas-Willman.

Ge oss en elmotorpremie, Berner!

Fördomarna är många mot detta med el-cykel, det har jag märkt på den ytterst korta tid som jag varit i branschen. Den har en förmåga att framställa en som äldre än man är, har jag också märkt.

Men, jag trivs! Jag har nu gjort några halvlånga turer med den och hunnit bekanta mig med dels de sju växlarna och dels de tre motorlägena. Jag har mycket att lära mig ännu, men litet mindre osäker är jag än den allra första turen.

IMG_7556-1.JPG

Läste att partiordförande Anna-Maja Henriksson också fattat tycke. Trevligt. Cykel är ett trevligt fortskaffningsmedel och det är förmodligen trevligare att cykla till jobbet eller någon tillställning då man inte behövt ta ut de allra sista krafterna i uppförsbackarna. (Till mina vänner utanför Österbotten: det finns backar också här!)

Då jag skulle välja cykel var jag intresserad av en svensk. Vilken må vara osagt, för den gick inte att få. Den var slut och då jag sökte vidare insåg jag att det var många modeller av de svenska el-cyklarna som var utsålda. Man hade alltså lyckats väl med kampanjen att få svenskarna att köpa el-cykel, och som morot har man under åren 2018-2020 ett bidra som motsvarar 25 % av inköpspriset.

Minister Berner, det vill vi också ha!

Så här formulerar sig Naturvårdsverket i Sverige om el-fordonspremien:

Detta gäller för att du ska kunna söka bidraget

  • Du som söker måste vara folkbokförd i Sverige.
  • Det är du som konsument som ska skicka in ansökan om bidrag. Bidraget kan inte sökas av den som säljer ett elfordon.
  • Det går endast att få ett bidrag per person.Du kan inte heller få bidrag för en eldriven utombordsmotor om du redan ansökt om och fått bidrag för ett elfordon.
  • För att ansöka måste du skicka in en kopia av kvittot på ditt fordonsköp. Observera att vi inte har möjlighet att returnera några originalkvitton. Fordonets ramnummer ska framgå av kvittot, eller av annan handling från din återförsäljare, till exempel ett garantibevis.
  • Söker du bidrag för en elcykel måste den vara CE-märkt eller överensstämma med standarden för elassisterade cyklar (SS-EN 15194). Om du istället köpt en elmoped eller elmotorcykel måste den ha ett så kallat CoC (Certificate of Conformity), som är en särskild typ av fordonsintyg. Om du är osäker på om fordonet du köpt har rätt märkning och uppfyller alla krav, fråga din återförsäljare.
  • Endast nya fordon omfattas av bidraget. Du kan alltså inte få stöd för ett fordon som du leasat, hyrt eller köpt begagnat. Det går heller inte att få bidrag för hemmabyggen eller för att konvertera exempelvis en cykel till en elcykel genom att installera ett batteri på den.
  • Ansökan ska göras senast sex månader efter inköpet.

Men detta var alltså i Sverige, men vi hoppas förstås få det också i vårt land. Och ja, det blev en finsk cykel. Men jag tror att motorn i uppförsbacken gör hela skillnaden för huruvida man kan ta sig till jobbet med dem eller inte. Ok, höstskurarna är ännu inte här. Återkommer senas då.

 

 

 

Fattigt folk och förlorade ägg

Jag har en efterlängtad ledighet på kommande och värmer upp med några dagar den här veckan. Slav som jag är under lagen och under mina egna påhitt blev det den här gången för Maken att skaffa mig en el-cykel. Min ambition är att komma igång med någon slags regelbundenhet i cyklandet ännu sommar. Men el-cykel?

Jag kastade ut frågan till mina barn. Någon liten gliring uppfattade jag, men mest bara hurrarop. Beträffande behovet av motorn och vad den kan göra för att stimulera till ytterligare trampande, det ska jag återkomma till då jag har flera kilometer på mätaren än jag har nu. För jag har nätt och jämt provat den.

6493C259-FAA0-4E9C-90F7-691C20738C5F-1.JPG

Men ikväll skulle cykeln invigas. Stadscykeln. Inget för grusvägen, det fick jag konstatera då vi bara fått hem den innan vi hade första punkteringen. Så jag hängde den bak på bilen och körde till asfalten. Och bestämde mig för att cykla ca tio kilometer till Nykarleby och att samtidigt passa på att köpa frukostägg. På så vis skulle jag också få inviga den praktiska korgen på styrstången.

Jag gick in i affären, tog äggkartången med Ägg av frigående hönor. 10 stycken. Då jag satt kartongen på rullbandet och öppnar min traditionella Marimekko-axelväska – man kan väl säga traditionell om man skaffar den som bruksvara vartefter de behöver bytas ut och den här nu kanske är Mari VI – inser jag att pengbörsen lyste med sin frånvaro.

Nåja, de flesta av oss har ju småpengar på väskbottnen, så jag utgick från att jag skulle få ihop till de där eurona, mellan 2 och 3 som asken kostade. Men icke. 35 cent. Jag hade cyklat 10 km för att köpa ägg och skulle snart cykla 10 till och så hade jag inte pengar till 10 ägg.

Den unga mannen i kassan visste inte vad han skulle säga, då jag frågade om jag kan komma in och betala äggen på torsdag, i övermorgon. Han tystnade. Han trodde kanske att jag skämtade, för då han väl fick upp munnen var det med ett litet leende. Han visste inte om de kunde göra så. Han behövde tala med någon annan, för de är två som tar ställning till sådant.

Medan han väntade på kollegan som han gav tecken till genom lokalen rustade han sig med penna och papper. Han ställde sig som för att skriftligt formulera det beslut som ”stora rådet” inom en stund skulle fatta. Jag upprepade, att jag inte ville ställa till några problem för dem.

Nej, det ville jag inte. Alltså ställa till några problem för dem. Men jag ville faktiskt på riktigt ta reda på vad som hände en måndagskväll i slutet av augusti då en litet rödbrusig tant i min ålder kommer och säger att hon cyklat från Munsala för att köpa en kartong om tio ägg och märker att hon glömt börsen i en annan väska.

Den unga mannen presenterar problemet för sin kollega, en likaså ung man. Han vet bättre, han svävar inte på målet. ”Nej, vi sysslar inte med sånt!”

Tänk. Att vi inte sysslar med sådant ens i Den lyckligaste av städer. Jag hade inte uppträtt hotfullt eller högljutt. Jag hade inga stora anspråk, utan undrade om jag kunde betala mina 10 ägg två dagar senare, för att jag kommit cyklande från grannbyn och märkte då jag stod och grävde i min lilla svarta väska, att börsen tyvärr blivit på fel ställe då jag möblerade om bland mina väskor.

Tänk om jag hade bett om att få betala en burk modersmjölksersättning två dagar senare, om jag haft en liten baby där hemma och hela livssituationen svajade. Tänk om jag bett om att få återkomma och betala min jästbit, ifall jag på så sätt hade kunnat ge mina barn bröd ett par dagar i väntan på lönen, barnbidraget eller utkomststödet. Tänk om…

Mina tankar gick till diakonin. Att det finns någon som kan hjälp där alla andra vägar är stängda. Att det finns ett nätverk i vårt samhälle som utgörs av kyrkan, och där alla vi medlemmar bidrar till att det finns en kassa att öppna då man inte mera ser någon utväg.

Det blev inga ägg. Det blir inga ägg i morgon bitti. Men det finns annat i mitt kylskåp. Men jag kunde inte låta bli att göra ett litet socialt experiment. I den butiken bor inte nåden.

Då jag cyklade hann jag tänka ett och annat, fina djupa tankar. Men i något skede tog de mera lättsinniga tankarna över. Jag undrar vad som hade hänt om jag berättat för pojkarna att jag ansåg att butiken var skyldig mig de där äggen. Att jag en gång då de kanske redan börjat gå (på pottan) hade stannat där i gathörnet och handlat och då inte fått med mig ett paket våtservetter för babyrumpor, även om jag hade betalat den. Det paketet tog de förstås betalt för en gång till. Och det var dyrare än äggen.

Jag ser fram emot att börja cykla. Jag har alltid tyckt om det och då jag var ung cyklade jag mycket. Däremot har de moderna landsvägscyklarna aldrig tilltalat mig. Jag har inte den fysik som krävs, och inte heller det balanssinne som förutsetts. Men en cykel som inte får gå snabbare än 25 km/h passar mig.

Jag minns hur mycket jag hann tänka då jag cyklade. Det ser jag också fram emot.

På vägen tillbaka genom Munsala besökte jag en annan fattiglapp, fattiggubben vid katedralen i Munsala. (Jag kan inte låta bli att kalla kyrkan så, den är stor och mäktig! Mest hela kapellförsamlingen skulle rymmas in!)

02F3FE2E-7044-415E-B102-C1ED4C0CC000.JPG

”Säll är den som låter sig vårda om den fattige, honom skall Herren hjälpa på olyckans dag.” Så står det på ovanskriften till fatttiggubben. Han fick 35 cent. Det var vad jag hade på väskbottnen. Men någon skärv var det inte, så jag kan inte vänta att någon ringer i den stora klockan.

Men visst var det roligt på den tiden då man kunde köpa tio ägg även om man glömt börsen, även om äggen relativt sätt var betydligt dyrare då.

 

 

 

 

 

Bygger bo

Det är inte höst ännu, inte på länge. Men då jag efter en vecka kommer hem från konfirmandlägret, då börjar vissa skolor och resten inom kort. Så sensommaren är på kommande, oberoende av vad vi önskar.

Till mitt sensommarprogram hör att fixa litet i hemmet. Det är introspektivt och det är att göra något som syns, och det är att bereda sig inför en årstid då vi hålls mera inomhus än vi gjort under sommarhalvåret. Det är minst lika mycket själsligt och andligt arbete som hemvård. Övriga tid på året hör det verkligen till undantagen att jag skulle drabbas av t.ex. någon iver att möblera om eller att byta gardiner eller så.

Eftersom vårt nya Vasahem inreddes kring julen för ett drygt halvår sedan är det inte där jag lägger energin den här gången. Nu reder jag istället upp Vexalahemmet efter att vi vanhelgade det senaste vinter.

Det som länge varit på tapeten är att få en madrass till kökssoffan. Det fixades den här veckan. Kuddarna har egentligen införskaffats för annat ändamål men får upplevarnas här nu, i den maritima miljön.

I bakgrunden labben Vera, 12 år. Litet blind, litet döv och ibland litet halt. Men lika fin som förr. Minst.

6A1669D2-177B-4D68-9BD4-41F509E97755-1

Hur tar vi ansvar för vårt jordklot?

I kyrkans liv har varje söndag, och den vecka som inleds med den, ett tema. Den här veckan är temat ”Trofast förvaltning av Guds gåvor”. Då jag skulle börja förbereda min predikan drabbades jag av något slags moraliska betänkligheter, att det skulle kännas falskt att inte tala om det som på något sätt börjat gnaga inom mig på sistone. Vad jag gör och inte gör för att vårt jordklot och huruvida jag lyssnar, i mitt fall i första hand på familjens yngsta medlem och på de övriga etikerna i familjen, även om de, åtminstone i familjekretsen är lågmälda, och kanske just därför påverkat mig.

Jag har inte för vana att publicera mina predikningar. Och dessutom eftersträvar jag att hålla dem allt mera fritt, i betydelsen utan att slaviskt följa något manuskript eller ännu hellre vara utan. Men oberoende börjar jag med att skriva ner mina tankar. För jag hör till dem som tänker bäst medan jag skriver.

Jag blev uppmanad igår i kyrkdörren att börja sätta upp mina predikningar på bloggen. Men nej, det tror jag inte att jag kommer att göra, just för att jag vill utvecklas i att predika fritt och inte i att skriva korrekt skriftspråk. Men nu gör jag ett undantag, Monica. Det här är alltså mitt manuskript, inte ordagrannt det jag sade.

Björkö kyrka 29.7.2018.

IMG_2686

 ”I våra traker har de senaste veckorna kännetecknats av tropisk värme. Temperaturer kring 30 grader är ingenting som vi är vana med, förutom då vi reser till varmare trakter för att under vinterhalvåret får möta värme och ljus.

Hettan som nu varat i ungefär tre veckor, är på allas läppar. Många njuter av värmen, andra mår sämre. Och alla vet vi att det inte bara som det ska.

Jag är ingen naturvetare. Jag vet inte ens hur det förhåller sig med klimatförändringarna och jordklotets uppvärmning, men något är fel då vi har en sådan väderlek som vi haft de senaste veckorna.

Jag hör till dem som njuter av värmen. Jag har mindre värk än normalt, och jag är framför allt rörligare på morgnarna än jag är van med.

Är det här en gåva? En gåva av Gud? Eller är det det motsatta, en direkt följd av att vi lever över våra tillgångar, att vi skövlar naturen och förbrukar de sinliga resurserna och de förnybara i en takt så att de inte hinner förnyas.

Hur har vi skött vårt förvaltarskap? Har vi trofast förvaltat våra gåvor?

Redan som barn försökte man lära oss att vi ska ta hand om det som är vårt, sköta om det, inte förstöra det, inte slösa det. Och att det vi fått egentligen inte är annat än något vi har till låns och något vi ska förvalta så att det blir till glädje för oss själva och varandra.

Hur har vi lyckats omsätta denna enkla livsvisdom i våra vuxenliv?

Då jag började skolan bestod miljömedvetenheten i att man inte skulle kasta godispapper i diket. Att man inte skulle skräpa ner i naturen.

Mycket har hänt i det 50-årsperspektiv som är mitt. Vi har alla blivit konsumenter, oberoende av vad vi gör i vårt yrkesliv. Vi har alla ökat vår levnadsstandard avsevärt under vår livstid. Vi konsumerar, vi förbrukar gåvorna i första hand. Förts i andra hand förvaltar vi dem.

Jag har den senaste tiden varit illa berörd över vissa saker i mitt eget förhållningssätt till den enorma levnadsstandard vi har. Våra ständiga avtryck på vår planet.

Vi måste börja tänka om. Trots att de stora bovarna inte är vi enskilda människor, utan kanske hela industrin och den globala ekonomin, så har det betydelse hur vi människor resonerar.

Vi är många. Vi som konsumerar mera än vi förnyar. Vi är många som med vår samlade politiska manifestationer och medvetet konsumentbeteende kan åstadkomma mycket.

När det gäller dessa frågor har vi äldre mycket att lära oss av ungdomarna. Att ta efter deras engagemang i miljöfrågorna.

Även om vi lätt försöker avfärda vissa moderna fenomen i den politiska debatten med tankar som att ”var och en blir salig på sin tro” och att varje generation har sina hjärtefrågor. Men de medvetna ungdomarna har nog något de far efter. Och en del av generationsklyftan verkar bestå just i det här.

De vill ta ansvar. De vill förändra världen till det bättre. De vill rädda det som räddas kan. De vill förändra oss och vårt beteende. Och de vill omsätta sin övertygelse i konkret handling.

Klimatfrågan berör oss alla. Och den kräver något av oss var och en. Vi är kallade att förvalta vår jord och bära ansvar för vår egen konsumtion och vilka avtryck på jorden som just jag och just du gör.

Det räcker inte längre med att låta bli att kasta karamellpapper i diket. Det räcker inte med att sortera avfallet. Det räcker inte med att vi byggt ut avloppsnätet och anslutit närmare 100 % av våra hushåll. Även om allt det här naturligtvis är viktigt. Det handlar om vår konsumtion. Vår levnadsstandard, Vår bekvämlighet. Vår girighet. Och vår kortsynthet.

Det handlar om vårt begär. Att vi vill ha. Att det är viktigare att få det vi vill ha än att beakta vilka konsekvenser det får för den jord vi är satta att förvalta.

Vi är alla rika. Då vi jämför oss med jordens befolkning är varje finländare rik. Det här säger jag med stor respekt för den fattigdom som förekommer också i vårt samhälle, men det är en fattigdom i förhållande till genomsnittet i vårt land. Och naturligtvis helt onödig.

För det handlar om en omfördelning. Att dela med oss. Till dem som behöver oss. Att ta ansvar inte bara för oss själva, utan att finns där också för vår nästa, för vår hungriga broder och syster.

Vi har inte bara de ekonomiska resurserna i västvärlden, inkomsten per capita. Vi har också kunskapen. Ett samhälles trofasta förvaltande av Guds gåvor bör vara att ta sitt ansvar, att konsumera skäligt, att dela med oss med dem som behöver oss på nära håll men också globalt, att ta ansvar för den fattiga delen av vår värld.

En trofast förvaltning av Guds gåvor handlar inte bara om en ekonomisk utjämning i form av bistånd och handelsrelationer. Det handlar också om att ta tillvara den forskning som kan förändra utvecklingen.

Och det bör ske snabbt, det inser vi alla. Även om vi också förstår att vi som enskilda inte kan förändra utvecklingen i världen.

Men vi är många. Om vi tillsammans börjar stätta krav på politiker i vårt land och de i sin tur arbetar för förändringar internationella sammanhang, då sker en förändring. Men vi behöver börja kanalisera vår medvetenhet om att vi behöver ett ökat ansvarstagande, en trofastare förvaltning av de gåvor som anförtrotts oss.

I dagens text talas om förvaltaren som väljer att missbruka ett förtroende och hur det går med honom. Samtidigt talas det om skillnaden mellan den som av oförmåga inte klarar av sin uppgift och den som medvetet sviker ett förtroende. Här konstaterar Jesus, att av den som fått mycket krävs mera än av den som fått mindre.

Som kristna har vi en särskild kallelse. Det har med det paradoxala i kristen tro att göra. Att det helt enkelt har betydelse vad vi gör i tro. Att ett ansvarstagande i förhållande till det som vår Gud anförtrott oss har betydelse för oss, för tingens utveckling och för allt.

Motsatsen är naturligtvis ännu mera uppenbar. Om vi låter bli att bry oss. Om vi inte tar det ansvar Gud anförtrott oss eller om vi inte förvaltare de gåvor som han gett oss av kärlek. Då får det följder.

För då sviker vi vårt ansvar, då bryter vi mot hans vilja. Då lever vi i synd. Det måste bli en förändring.

Vi ska ta emot sommarvärmen. Vi ska njuta av de goda stunder den ger oss. Men vi ska samtidigt ta ett allt större ansvar för de gåvor vi är satta att förvalta.

Vi börjar under diskbänken. Vi sorterar vårt avfall. Vi utvärderar vår konsumtion. Vi avstår något. Vi utvärderar vår användning av kemikalier. Vi utvecklar vår återanvändning. Vi nöjer oss med litet mindre. Vi stöder kampanjer som innebär mindre förpackningsmaterial och onödiga emballage. För att på sikt påverka hur samhället utvecklas.

Vi lär oss mera om det som berör vår jord och dess framtid. Vi blir bättre på att trofast förvalta Guds gåvor. Var och en på sitt sätt. Var och en inför sin Herre och Gud. Amen.”

I folkvimlet och i ensamheten

Sommarkören fick ett specialframträdande, att sjunga i Skolparken på Jakobs Dagar ikväll. Tenoren som var med om sitt livs första körframträdande i måndags och sitt andra ikväll – Maken –  peppade sig själv och dem som ville höra inför uppträdandet av två sånger acapella, att vi ju ersätter Kaj i år (som var det verkliga dragplåstret ifjol. Det har man ju sett filmklipp från).  Och vi verkade ha dragit nästan lika mycket folk i kväll, fortsatte han.

Så var det förstås inte, bara. Det var också andra som uppträdde där. Då jag kopierar artistlistan vid kvällens Made in Jeppis, på Jakobs Dagars hemsida,  ser den ut så här:

Medverkande artister:
Marco Luponero
Sören Lillkung
Fredrik Furu
Dennis Rönngård
Kari ”Klenkka” Lehtinen
Thomas Enroth
Frippe Wenelius
Medlemmar från bandet Break
Maria Wingren
Dansare från JKG
med flera.
Även överraskningsgäster kommer att dyka upp.

Kompbandet består av:
Dennis Rönngård, gitarr
Johan ”Nisse” Nybäck, trummor
Carl-Johan Hultgren, bas
Mikael Svarvar, piano och synth
Joel Svenfelt, elgitarr

Så då det var förhandsinformationen på nätet kan vi inte ens med den bästa välvilja säga  att publiktillströmningen skulle ha berott enbart på Jakobstads sommarkör, som i förhandsreklamen gick under namnet ”med flera” eller ”överraskningsgäster”, men det var väl Kent och hans mamm, som har ”madeat” Kent i Jeppis.

(Och vår alldeles fantastiska körledare –  proffsig, vänlig, glad, skojfrisk  och uppmuntrande, Macke Söderström, han nämndes ju inte ens i listan!!)

Så det måste ha varit vädret som gjorde att folk i tusental slöt upp, för att träffas, för att njuta av sommarkvällen, för att möta emigranter och avlägsna släktingar och gamla flammor.

Här ställer (en del av) Sommarkören upp sig inför framträdandet på Made in Jeppis ikväll. Foto: En tenor. IMG_2674 2.JPG

Vi är inte vana i vår kultur och i vårt klimat att träffas så där, att hinna tala till punkt för att vi inte har bråttom in i värmen. Jag tror alltså att detta långt beror på vårt klimat. Och jag beklagar det, för vi skulle må bra av att umgås mera i det offentliga vardagsrummet än vi gör. Ska själv bli bättre på det också, då tempot sänks hos oss då Maken downshiftar och blir ”hemmaman”. Underbart!

Men. I vimlet finns också många ensamma. De som inte träffar någon att tala med. De som inte är intressanta, de som är blyga och inte möter någon med blicken. De som inte känner att de tillhör gänget. De som kom dit ensamma och går hem lika ensamma. Och kanske med en ännu djupare känsla av ensamhet än före.

Själv kände jag mig, under de år jag i vuxen ålder var ensamstående, från 24 års ålder och nästan tio år framåt, ofta som allra mest ensam då jag kom hem till ensamheten efter att ha varit ute bland folk. Och nästan så att jag kan säga, att ju mera folk jag mött och talat med, desto ensammare kände jag mig efteråt.

Och då var jag ju inte ensam. Jag hade tre barn och andra närstående som fanns där i min och vår vardag, men innerst inne längtade jag efter en tvåsamhet och avsaknaden av den var nästan större i ett folkhav än hemma i ”min borg”.

Ta hand om varandra, och ta inte varandra för givna. Och kom ihåg, att man kan duka med udda antal kuvert vid alla slag av middagar och andra festligheter.

 

Livet efter kusinklubben

Det finns det som påminner om att livet på Willmanstrand för bara några dagar sedan var betydligt aktivare. T.ex. Kusinklubbens utställning. De hann aldrig plocka ner den. Vissa installationer har fått sig en omgång, då lillasyster hann leka i lekstugan och dessutom har möblerna som hör hemma där återvänt.

153EAFB7-24B6-4E16-BEB2-E74C24C88EB3.JPG

Det finns fina alster på väggarna. Motiv som påminner om skärgårsmiljön ute på Brotthällon, med Rämson och Stubben inom synhåll och det finns alster som påminner om konstnärerna själva på olika sätt. Jag var imponerad över deras beslutsamhet och idoghet. Vernissagen var riktigt fin! Någon tavla har jag gett bud på även om jag inte hann betala den. Men jag lär väl påminnas av dem som jag häftar i skuld till ifall jag plockar ner något verk och pryder min egen vägg med det.

41575ED8-DBC1-48C5-81A0-5ABA615F109B

Det har vart intensiva tre semesterveckor. En av dem tillbringade min man och jag med två barnbarn i Italien, en härlig upplevelse! Före och efter det har vi så mycket som möjligt försökt få vara tillsammans med dem som vi saknar andra tider under året. Då blir den gemensamma tiden så värdefull att allt annat får vara.

Därför börjar jag nu med en liten ”storstädning”. Icke stora-tabberaset, för då går det över styr och jag bli ledsen. Små, små åtgärder då andan faller på. Och det gör den faktiskt. Men med tanke på att vi bodde här en så stor del av fjolåret och lämnade Willmanstrand först i decembermörkret och inte riktigt städade efter oss ordentligt, borde storstädningen ha gjorts i våras men så blev det inte.

774B02FB-A8D2-4E49-B4DF-B6ADA5453E30.JPG

Men litet har jag slitit ut och litet soffor fick de semestrande karlarna bära här i dag medan jag var på jobbet. Men sedan bastukammaren fått en ny säng idag inspirerades jag att städa den. Jag bäddade också med rena lakan, för förr eller senare lär det dyka upp någon som vill bo där en natt eller flera.

AEC946C2-809F-4451-8C4B-C7DA388F7B38.JPG

De här veckan är bastukammaren reserverad och det finns en option av en ung dam på att bo där några dagar nästa vecka. Och jag hoppas att flera av våra vänner hinner dit ännu i sommar, för livet efter Kusinklubbsveckorna är annorlunda och vi hoppas hinna med sådant som vi inte hunnit med tidigare i sommar. Och då menar jag inte städning av skåpen och sådant. Det gör jag gärna medan jag jobbar som motvikt till allt stillasittande och jobb som inte ger synliga resultat för ögat.

Utsikten är också trevlig från bastukammaren.BC6D3B0F-E673-49BA-9751-989611D5EA15

Jag vill gärna umgås med vänner och bekanta. En av nackdelarna med mitt jobb är att jag inte är ledig när (de flesta) andra är lediga. Men jag hoppas att vi då Maken går i pension ska kunna ha lättare att hitta gemensamma tider med våra vänner, och att jag ska få mera hjälp med hushållsarbetet som ju är en av de värre tids-och energitjuvarna, så att det också gör att det finns mera kvar av mig för det jag vill göra utöver jobbet.

(Att han inte förr gjort så mycket hushållsarbete är inte hans ”fel”, men det ska jag återkomma till en annan gång.)

Kusinklubbens avslutning

Allting har en ända. (Utom korven då, som har två.) Också Kusinklubben tar paus efter några intensiva sommarveckor. En eller två eller tre gånger per vecka den senaste månaden har vi – utan barnens föräldrar – fått träffa de fem av barnbarnen som nått kusinklubbsålder några timmar till klubb.

Det som skiljer Kusinklubben från annat umgänge över generationsgränsen är att den är planerad och förhållandevis välstrukturerad, med en början och ett slut, med ett program som är gemensamt för alla. Vi inleder med mat. Sedan samling med läsning och snack om viktiga saker. Beroende på vädret tar simningen mera eller mindre av tiden, och i år har det följaktligen simmats mycket. Sedan brukar vi hinna med ritande m.m. Ibland också små talkoprojekt.

Idag var sista klubbsamlingen för den här sommaren. Jag har börjat jobba igen och ”kusinerna” kommer småningom att lämna sommarvistet. Den här fina varma sommaren går nog till historien som den då Kusinklubben simmade mest hela tiden, och också mormor simmade gärna och ofta.

Vi besökte idag Rådhuset i Nykarleby och tog del av utställningen ”Topelius sagovärld” som gjorts av  den ryska konstnären Reichstein. Vilken upplevelse! Vilken genial utställning! Hur den engagerade barnen, i vårt all fem barn mellan fem och tio år. Hur utställningen utmanade dem och aktiverade dem och fick dem att leka sig igenom den! 58578D9E-5B90-4134-BFA1-DE41FD45E027.JPG

Redan ingången till utställningsutrymmet pockade på vår uppmärksamhet och fick oss at öppna lucka efter lucka bestående av bokpärmar som dolde föremål som hör ihop med den aktuella boktiteln.
Vi hann bara in så hittade barnen samlingen med utklädningskläder och klädde sig i varsin lämplig kostym.
861F0AE8-A1DB-453E-AEC8-71EE07ADB430
373529A9-05F2-4689-86F2-EF7B7A302609.JPG

,

I Kusinklubben har Morfar läst Topelus sagor den här sommaren. Därför kände vi igen mera än vi annars skulle ha gjort idag då vi kom till Rådhuset.

Vi möttes av Tomten i Åbo slott…024692FA-D540-42AE-B679-74DC45E6D496

Sampo Lappelill…27A191BC-50D9-49AC-8AE4-C674211EF86F.JPG

Lasse liten fiskade.2c5849d5-8e0b-4720-9536-a86ef31fa1a7.jpg

Kreativiteten var påtaglig.4C711553-A0A2-4D64-B8F2-32CE59E60B49.jpg

Också Morfar fick en roll i leken.DC52A0A3-E371-4F38-B00B-B64B31BA93FA

Idag var det också Valters födelsedag, så biblioteket firade. Det fanns möjlighet att ta en selfie med Valter.7F9FBE54-9C85-4D89-8259-E58B5B2D21F7.JPG

Inne i biblioteket bjöds det på fika och sedan fick barnen göra egna plojknappar av utgångna barnböcker. 50977f00-ad14-493a-a960-fa9729530f5a.jpg

Efter biblioteksbesöket fick barnen åka med hästskjuts till Kuddnäs där vi besökte Topelius barndomshem.

F6F5765C-1D77-4A01-8461-EA3080A42F85.JPG

fd9166db-8170-4b60-911c-fddbb156e24e.jpg

Utflykten avslutades med picknick.

Smått sentimental hoppas jag att också nästa sommar rymmer Kusinklubb.