Helkväll med teater och fredagsmys

Ikväll hade vi glädjen att se premiären av Wasa Teaters uppsättning av LasseMajas detektivbyrå på Smedsby uf-lokal. Tioåringen trivdes och gillade, sexåringen gillade och tyckte det var litet väääl spännande då alarmet gick på muséet. Men gillade stort. IMG_0023.JPG

Så också vi vuxna. Fina skådelspelarprestationer och fin scenografi. Gå och se den gott folk!

Kvällen fortsätter med talang och fredagsmys. Njuter och trivs med LIVET.

IMG_0026.jpg

 

Skaffa dig ett liv!

Han sade så, min älskade Make för en tid sedan. Han syftade på att livet kan innehålla också annat än arbete. Kanske han har rätt! Men, ändå var det litet intressant att det skulle komma just från honom, som varit anträffbar dygnet runt i sitt vuxna liv, och att han skulle säga det då han varit lycklig pensionär i några veckor.

DSC_0334

Maken, som jag i ett skede av vårt gemensamma liv tyckte om att fotografera utanför stads- och rådhus runtom i Europa. Ibland stötte vi under våra resor på offentliga evenemang där någon av stadens fäder hade en synlig roll. Då var det roligt att vara en liten mygga och se hur det kunde gå till, och hur ceremoniellt det var.

Endast en gång har jag sett honom generad över sitt värv. Maken som alltid imponerats av hantverkare och andra yrkeskunniga människor blev bekant med en finsnickare på gågatan i Heidelberg och imponerades över hans konst. Då han beundrat honom en stund frågade hantverkaren vad Maken jobbade med. Den gången skulle han ha velat kunna svara något annat. ”Etwas solches Bürgermeister.”

Nu har han skaffat sig ett liv. Att annat liv. Och det är underbart att få leva sida vid sida med honom också nu. Han har mera tid. Han tar det lugnare. Han är mera hemma. Han får skida på förmiddagarna. Han handlar, kokar, städar. Han läser. Ser på tv. Han har skaffat sig ett liv.

Vi hoppas också få vara mera tillsammans. Det som vi förr hann med mest under våra resor. Här i Rom för många år sedan. Fotograferade av kärleksbarnet. DSC_0100 2.jpg

 

Hem till kvällen

IMG_0016.JPG

Glad över min första arbetsdag i Närpes. Jag hann hem till kvällen och solnedgången. Endera dagen börjar jag inreda övernattningslyan, för hur roligt den är att åka buss och köra bil, har jag ingen orsak att åka hem varje dag.

Allra minst sedan jag flyttat in i mitt arbetsrum. Vår baby, som i hundår är närmare 100 har antagligen utvecklat litet demens och svängt på dygnet, så det passar bättre att pensionären tar nattskiftet en tid.

Här gosar mina två älsklingar.

IMG_0008.JPG

 

På tröskeln till något nytt

DSC_0033.jpg

I månadsskiftet byter jag jobb. Ivrig som jag är tar jag redan imorgon bussen till Närpes, även om jag formellt börjar först på fredag. Jag har fått vara ledig två och en halv vecka och tycker att jag haft en fin och avkopplande semester. Inte för att jag skulle ha gjort något märkvärdig, tvärtom. Vi har hälsat på barn och barnbarn, och hunnit träffa de flesta i storfamiljen. Vilopulsen har varit ok, förkylningen gav slutligen med sig.

Jag är oerhört tacksam över det avslut jag fick i Solf. Jag är tacksam över all vänlighet och kärlek som den senaste tiden kommit mig till del. Det finns så många underbara människa. Och kloka sådana. Och vilka fantastiska vänner jag har!

Imorgon börjar jag ett nytt liv. Det känns oerhört motiverande, spännande och intressant. Jag känner mig välkommen och väntad, inte minst för att man varit en präst för litet en tid. Och jag känner mig utvilad och färdig att ställa mig i församlingens tjänst.

 

47:e dagen vände det

Jag är ingen vintermänniska. Men jag är gift med en. I och för sig är han en åretrunt-människa, men längst från varandra i alla politiska spörsmål står vi beträffande inställningen till vintern och snön.

Däremot trivs jag den här tiden på året, men den hoppingivande vårsolens första strålar. Den som påminner om att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda, en gång för alla,  har vunnit över det onda.

Första delen av februari är en tid som får en att hoppas och tro igen. Se på mitt blombord, som bär spår av gårdagens festligheter. Och se morgonsolen på fasaderna i grannkvarteret.

Och att min förkylning tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att ge sig, på 47:e dagen. Det är värt att fira bara det.

0B9BA3F5-90FB-4969-8251-34E2D14F6E66.JPG

Dagen för avskedspredikan är en pärla att trä på livets halsband

Jag är oerhört tacksam för den fina avskedsfesten i församlingshemmet i Solf efter högmässan idag! Men också för den fina högmässan som vi gjorde tillsammans alla församlingens medarbetare och församlingen. Koralkören förgyllde gudstjänsten. Vi var många. Vi var känslosamma. Också jag själv.

1af55ac0-f894-494c-9ebb-b8cdbd4951e9-1.jpg

Högmässan gick som det heter ”bra”. Men då jag vid högmässans slut böjde knä vid yttre sidan av altarrudneln, precis där jag för några år sedan installerades i min tjänst av biskopen och han uppmanade församlingen att ta emot mig och följa mig med förbön, då brast det. Kyrkoherden vandrade ut från högmässa via sacria med tårar rinnande längs kinderna. Men det var nu bara så.

Jag citerar avslutningen på min predikan:

Jag hoppas under årets fastetid få umgås mera med Maria. Då jag lämnar kyrkoherdetjänsten hoppas jag att jag skall få mera tid för att läsa både Bibeln och annan litteratur. Jag hoppas hinna mera med mitt eget andaktsliv. Det är väl som Predikaren säger, att allt har sin tid under solen. Att vi ibland skall ha mera tid för offentlig förvaltning och ibland tid för att läsa uppbyggande litteratur och be.

En av de allra finaste sakerna under mina 7, 5 år i Solfs församling har varit detta att få vara buren i bön. Att både få känna och uppleva att det finns de som ber för en själv och för församlingen och det arbete vi gör, men också att det finns de som jag kunnat – och också framöver kan vända mig till med bön om förbön – för någon eller något. Bönen är en otrolig kraft. Bara i detta att veta att någon ber för en eller för det som man själv ber för, är en stor källa till kraft och glädje.

Allt har sin tid. Det har för mig under den senaste tiden mognat fram, att jag var på väg någon annanstans. Även om uppbrottet på sätt och vis blev plötsligt var det ett led i en utveckling som skett under en längre tid. De senaste dagarna, då jag städat mitt arbetsrum, arkiverat och slängt –  har jag rent av tänkt att jag borde ha brutit upp tidigare. Men det är inte så lätt att göra det då man trivs så bra som jag har gjort hela tiden medan jag verkat i församlingen.

Jag älskar Solfs församling. Jag kommer alltid att minnas församlingen och er församlingsbor med stor kärlek och med en enorm tacksamhet. Solfs församling blev min första kärlek. Här har jag buren av förbön och innerlig kärlek fått bli präst. Här har jag fått skapa min yrkesidentitet och lära mig vad det innebär att vara församlingspräst. Allt det goda bär jag med mig.

Att lämna den man älskar lär aldrig vara bara lätt. Men jag väljer att jämföra det inte med ett älskande par utan med en föräldra-barn relation. Ni har älskat och fostrat mig, ni har burit mig och hjälp mig på traven. Ni har – på föräldrars vis – varit krävande och jobbiga ibland, men jag har alltid vetat att det varit av kärlek. Nu kanske jag börjar vara rustad för att gå vidare, för att få pröva mina egna vingar och stå på egna ben.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att jag haft förmånen att jobba med ett alldeles underbart medarbetarlag. Hängivna, ansvarskännande människor, självgående men med stor respekt och generositet mot dem man jobbar med, såväl mot församlingsbor, som mot oss andra i medarbetarskaran.

Och denna vackra kyrka. Det enkla och avskalade i kombination med den detaljerade vackra altaruppsatsen.

Jag är oerhört tacksam för den tid jag fick i Solf församling! Tidvis har det varit nästan för bra för att vara sant. Och därför har jag väl också fått min sträng av smärta, för att det i den här världen inte får vara bara bra. Och för att vi också behöver påminnas om att det är så. Här strider det onda med det goda och det som är rätt med det som är fel.

Vi får jobba vidare på det, att med Guds hjälp försöka bli allt mera Kristuslika, för i gemenskap med andra kristna vara den Kristi kropp vi är kallade att vara och för att bli allt mera fördragsamma mot varandra. Då vi brister får vi påminna oss själva och varandra om, att det finns förlåtelse. Att Jesus tagit våra tillkortakommanden på sig och att vi som fått mycket förlåtet också skall förlåta varandra.

Kära kristna församling. Ta väl vara på er. Bär varandra, bär församlingens medarbetare. Be om en ny kyrkoherde och ge honom eller henne lika mycket kärlek som ni gett mig. Störst är kärleken.

Må Gud vår Fader, hans son och den heliga Anden alltid vara med er. Amen.

441cb58d-31c4-4965-befb-6a15fd906ce1.jpg

Vi var många som samlades i församlingshemmet. Det hölls tal och det uttalades vackra ord. Jag fick både presenter och blommor. Camilla hade ordnat så fint i församlingshemmet och pyntat i mina färger. 770d373e-e717-4dcb-ad20-331ac9fba7a9-1.jpgFörsamlingsrådets vice ordförande Kerstin Weckström talade från församlingens sida. Jag fick ett vackert halssmycke. Kerstin och Jeanette Smeds talade så vackert om varför man valt Minna Candt-smycket.

d5cd7f2d-8508-4286-b846-94a7016cb007.jpgVärldens bästa medarbetare. Olof Jern, Ebba-Stina Beukelman, Gun-Lis Landgärds och Susann Nabb-Vornanne. Karolin Wargh saknas på bilden.

Olof Jern, min ungdomsarbetsledare, trodde att man skulle behöva visioner i Närpes också. Men där får ju i första hand någon annan dra upp dem.

89ac291d-5218-4684-8c97-6b1239447fc1.jpg

Min företrädare och mitt stora stöd under åren i Solf, Ingmar Weckström.

201eb541-f8d2-4466-b150-8cb5b68e1c10.jpg

Jag, kontraktsprosten Berndt Berg, Knips jordgubbstårta och många församlingsbor. En verklig dag för tacksamhet.

Den som rörde mig allra mest med sitt tal var Casse, Clas-Göran Smeds ordförande i Solf fria församling. Att få höra att de sett mig som sin präst, det var ett enormt erkännande.

c5d141cc-3319-4126-801d-914797f54a6b-1.jpg

Casse och Rose-Marie, en av mina andliga mödrar.

Det blev utgångspunkten för mitt lilla tacktal. Att skillnader i det vi kallar tro allt för ofta egentligen är olika åsikter. Och åsikter leder ingen vart. Allt är beroende av Jesus Kristus och det han har gjort för oss. Vi skall vara ödmjuka över de olika vägar som lett oss fram till en levande tro på Kristus.

Dagen blir en pärla att trä på livets halsband.

 

Röda Korset fanns där

Då min man fyllde 50 år gav jag honom en resa till Rom. Vi planerade resan nästan ett halvt år på förhand, och med hjälp av fina guideböcker hade vi ganska klart för oss vilka sevärdheter vi skulle hinna bekanta oss med under vårt några dagar långa besök i den eviga staden. Det blev inte alls som vi planerat, för i staden rådde undantagstillstånd.

Redan första kvällen då vi satt på restaurang och åt middag, kom servitören och berättade för oss att påven var död. Det var visserligen inte någon överraskning för oss eller någon annan som han berättade det för, eftersom nyhetssändningarna de föregående dagarna hade förberett oss på det.

Men vad betydde det för oss turister, som också var intresserade av den katolska kyrkan och dess betydelse för Rom samt också av Vatikanstaten? På kort sikt betydde det, att vad vi än hade planerat för våra dagar i Rom, kom de planerna nu att läggas åt sidan för att vi skulle få följa med de händelser som hela världen ville ta del av.

Följande morgon steg vi upp och åt frukost och sökte oss efter det till Petersplatsen där folk strömmade till för att delta i minnesmässan över den älskade påven. Vi kom till Petersplatsen strax efter halv tio på morgonen och vi fick plats långt framme, kanske bland de 10 000 första besökarna. Under gudstjänstens gång strömmade det till människor hela tiden och innan den var färdig räknade man att det hade samlats ca 130 000 människor på Petersplatsen.

Några dagar senare var påven föremål för lit de parade och folk vallfärdade bokstavligen till Rom för att hylla påven. För oss var detta naturligtvis något nytt, men vi kunde inte hålla oss borta. Vi visste att vi inte skulle hinna ända fram, innan vi skulle bli tvungna att ta oss till flygplatsen. Kön med 10.000-tals människor, ringlade sig långsamt fram. Det var förvånansvärt tyst och stilla, man var rätt hänsynstagande åtminstone vad vi erfor. Men det tog länge. Man blev kanske trött och hungrig. Man blev törstig. Innehållet i våra vattenflaskor tog fort slut. Men där fanns vatten. Stora trallar med vattenflaskor. Röda Korset fanns där. Man kom dit där människor kom att befinna sig i en situation där man inte kunde bedöma sitt behov av vatten på förhand. För man visste inte hur länge man skulle vara där. Och man kunde inte lämna sin plats för då var den förlorad. Och det illabefinnande och illamående som kunde följa av brist på vatten kunde få följder för flera.

Jag var litet förlägen. Dricker jag Röda Korsets vatten? Är jag beroende av humanitär hjälp för att jag inte har kunnat uppfatta den situation jag försatt mig i? Borde jag betala igen på något sätt, kan jag bara ta emot flaskan gratis?

Röda Korset hjälper där det finns behov av att hjälpa. Utan att fråga efter betalningsförmåga eller huruvida man borde ha kunnat förutsäga utvecklingen och bunkrat upp med några flaskor vatten till. Utan att peka finger och säga att man borde ha tänkt sig för och inte försatt sig i den här situationen.

Humanitärt arbete låter den som behöver hjälp, och den som hjälper, mötas. På samma sätt som vi ibland behöver hjälp utan att vi själva har handlat oansvarigt, behöver den som kan hjälpa också en kanal för sitt hjälparbete. I Röda Kors-arbetet på alla nivåer handlar det om att skapa detta möte som utgör en möjlighet för humanitärt arbete och hjälpverksamhet, i större och mindre sammanhang. Jag tror att den där vattenflaskan öppnade mina ögon för möjligheten att hjälpa. Och att jag såg, att Röda Korset hade denna beredskap att snabbt finnas där.

Texten ovan är en ledare som jag skrev i den svenskspråkiga medlemstidningen Här och Nu i januari 2019.

Nu har jag två lediga dagar och är på väg till Kyrkslätt för att delta i Finlands Röda Kors centralstyrelses möte.

IMG_5755.jpg

Att stänga en dörr…

DSC_0589 22.40.51.jpg

 

Jag gör det hela tiden nu, gör saker för sista gången. Ikväll var det församlingsrådet, ett härligt gäng och ett bra sammanträde. Aktivt, viktiga frågor, pålästa medlemmar, engagerade och ansvarstagande. Men det var mitt sista sammanträde. I ett kyrkligt lokalt organ, för den här gången.

Det är 36 och ett halvt år sedan jag första gången ställde upp i ett församlingsval. Till församlingsrådet i Vasa svenska församling. Jag var 20, det som valbarhetsåldern på den tiden var. Jag ställde upp igen 4 år senare och 8 och 12 och 16 och….jag har varit kyrkligt förtroendevald eller föredragande tjänsteman under tio perioder. Då jag räknar med den som nyss börjat, om än den blev kort. En gång vågade jag inte ställa upp, jag var rädd att inte bli invald och det skulle ha känts jobbigt med tanke på att jag samtidigt var kandidat i riksdagsvalet.  Men den gången fick jag något annat kyrkligt förtroendeuppdrag, så det har liksom suttit i ett sedan församlingsvalet 1982.

Ikväll kändes det konstigt, då jag avslutade sammanträdet. Mitt sista sammanträde med församlingsrådet för den här gången. Månne det inte blir något liknande någon gång i framtiden. Men nu vill jag ha paus. Nu ska jag få prova på att vara präst på heltid. Ser med tillförsikt på framtiden.

Men, som jag fick lära mig en gång då jag inte riktigt visste vad jag ville. Man behöver inte stänga dörrar så hårt. Inte ta till de säkraste låsen. Kanske rent av lämna dörren på glänt. För uppgifter lär finnas för den som vill vara med och jobba på talko. Också i kyrkan.

 

En vecka vid och på Medelhavet

Allt fick sin upprinnelse i att Maken skulle gå i pension. Jag ville ge honom en gåva. Prylar av allehanda slag hade vi under ett drygt års tid jobbat systematiskt med att göra oss av med, så det var snarare en tjänst än en vara jag skulle ge honom. Och litet speciell skulle den ju vara, det är trots allt inte varje dag man avslutar en snart 40 årig-yrkeskarriär.

DSC_8368.JPG

Bilden är en ”nu-kör-vi-kyss” inför avskedsmottagningen på Juthbacka Herrgård i Nykarleby den 28.9.2018.

I våras fick jag ögonen på en annons i Vasabladet, om ÖT:s och Vbl:s läsarresa på Medelhavet. En vecka på Västra Medelhavet på Costa Diadema, med avgång i Rom och tillbaka i Rom en vecka senare. Researrangör var Loistoristeilyt.

Jag bokade resan. Satte undan pengar. Fick en gång nästan ta till en nödlögn då jag inte tyckte mig ha pengar till något som skulle införskaffas…

En sommarkväll då stora delar av storfamiljen var samlad, tyckte jag det var dags att berätta om min gåva. Inte minst för att den blivande pensionären hade börjat planera en höstresaoch jag inte riktigt kunde fortsätta att nonchalera hans idé hur länge som helst.

Den första fredagen tog vi oss med flyg till Rom där vi satte oss i en buss för att ta oss till Civitavecchia där hamnen finns. Efter en lång första dag innebar kvällen på båten inte så mycket annat än fyra rätters middag och att packa upp och göra oss hemmastadda i hytten. T.o.m. säkerhetsövningen fick vänta till följande dag. DSCF0403 2.jpg

Efter en natt på havet anlände vi till Savona. Kryssningsfartyget lade till alldeles i stadscentrum, så förmiddagen innebar en promenad till fots i den gamla hamnstaden.

DSCF0450.jpg

DSCF0453.jpg

Varje landstigning och påstigning tog sin tid. Säkerhetskontroller gjordes varje gång vi steg på båten, och då vi gick av skulle vi identifieras. Det gäller att ha koll på gänget då passagerarna uppgår till 4800 och besättningen till 1200 personer. Det kändes tryggt och bra.

DSCF0501 2.jpgCosta Diadema är 306 meter lång och 65 m hög. Som jämförelse kan jag säga arv Replotbron är 26 m hög. 

Dag 3 kom vi till Marseille, men då avvek vi för egenlek och tog en buss till Aix-en-Provence.DSCF0544 2.jpg

DSCF0534.jpg

IMG_3070.JPG

Dag 4 vaknade vi i Barcelona. Det var den kallaset dagen under veckan, man lovade 8 grader men det kanske blev 12. Men det höll upp. samtidigt härjade regn runt om i Mellaneuropa. Bl a i Venedig.DSCF0593.jpg

Sagrada Familia. Vi såg den bara utifrån. Bygget som får påminna oss om att i denna värld blir inget klart.

DSCF0601.jpg

DSCF0627.jpgUtsikt över Barcelona.

Dag 5 Palma de Mallorca.DSCF0669.jpg

DSCF0702.jpgDSCF0703.jpg

Dag 6 tillbringade vi på havet.MedDSCF0734.jpg

Med läsning. Nessers De vänsterhäntas förening. Vad har hänt med Barbarottos dryckesvanor (Loka och Zoega)?

DSCF0733.jpg

Vår havsdag, på väg till Sicilien, var varm. 22 grader. Men på balkong blev det 28 grader i solen. Underbart

DSCF0729.jpg

Halloween- detta elände slipper man tydligen inte undan någonstans.

DSCF0736.jpg

DSCF0560.jpg

3b212b22-accc-4061-99a6-0ad945e9e30c.jpg

f8230767-f5cb-49b3-bd41-b33775db1d96.jpg

71db8d49-a6fa-43f1-9e45-ae67b6919685.jpg

Några av poolerna ombord. 08dccb28-b739-47e7-b6f0-17c0be21bcd1.jpg200m:s löpbana.

2a22a82a-3469-43f6-b55a-b9b8282da6fa.jpgBollplan och lektorn. Men rätt litet barn var ändå med.

0da8db83-97e8-4bea-9f19-891ca5a8347c.jpg

img_3067-1.jpgFyrarättersmiddag varje kväll…det italienska köket levererade.

13f249da-0a2b-489c-bdc4-29c57675d28e.jpgUnderhållning av olika slag ombord.

Dag 7. Alla helgons dag på Sicilien. Regnigt, men varmt. Besök i Monreale.DSCF0776.jpg

DSCF0770.jpg

DSCF0772.jpg

DSCF0784.jpgDSCF0792.jpg

DSCF0788.jpg

DSCF0791.jpg

DSCF0790.jpg

DSCF0796.jpg

DSCF0797.jpg

DSCF0802.jpg

DSCF0809.jpg

 

DSCF0807.jpg

Dag 8 vaknade vi i Civitaveccia utanför Rom och återvände hemåt många intryck rikare. Och som det brukar vara med resande, allra bäst är det att komma hem igen.

 

Som att vänta trillingar

Då man har en stor familj, den konstellation som på Whats App heter ”Storfamiljen” då har man mycket och många att bekymra sig för. Många att minnas i sin aftonbön.

Men då man har en stor familj har man också många att glädjas med. Som t.ex. i dag då familjens kriminolog får veta att hon fått fyra årig forskartjänst hos Helsingfors Universitet. Tack gode Gud, och lycka till E!

Eller som då jag idag läser på domkapitlets hemsida att en älskad svärson söker kyrkoherdetjänst i Kvevlax. En pappa till tre av barnbarnen…jag är sprickfärdig av känslor. Kom på mig själv med att det påminde om de där gångerna när jag fått veta om att familjen skall växa med någon liten.

Kanske jag ska få bli en mindre frånvarande mormor. En som kan sticka sig in en stund, eller ställa upp en stund. Kanske det blir någon inbjudan till någon samling för mormödrar. Nu brukar de inte nämna dem, antagligen av både av omtänksamhet och för att det är onödigt att tala om sådant som är utom all rimlighet.

Jag hoppas Kvevlax församling tar emot dem. Jag gör. Vi gör. IMG_2777.jpgEn gammal bild. De är drygt fyra år äldre nu än den gången på vår bastuveranda.