Att hålla kärleken levande

Ett beprövat sätt att hålla kärleken levande, är att vara ifrån varandra ibland, så där så en hinner längta litet. Den här veckan blev det distansäktenskap tre nätter. Och visst, det går att tala i telefon och det gör vi – mellan fotbollsmatcherna. 😊 Men Laleh, henne är det svårare att älska på avstånd. Men i morgon är hon på kommande till Närpes. Ja, Gösta också!

Inte så konstigt

Mina barriärer igår, för att förbereda mig för en jobbvecka i Närpes, förvånade mig. Men då jag väl var här och plockade fram kalender och planering och började göra upp veckans to do-lista, insåg jag att jag helt enkelt var ovan. Om onsdagen den 30 någonting är månadens fjärde arbetsdag förefaller en risk för att en helt enkelt lagt av litet granna.

Jag har lyckats med det som många hoppats på någon gång, att eliminera november åtminstone delvis. Mitt anställningsförhållande tar snart slut och jag tar ut semesterdagar litet då och då. Konstigare än så är det inte. I november har jag haft en del annat program och endel kortare resor, till Danmark och Sverige och dessutom ett par Helsingforsresor.

Efter arbetsdagen idag fick jag avnjuta Årets stora julkonsert med Thomas Enroth och gänget. Trevlig konsert med goda sångare och musiker, adventsstämning!

Hem, ljuva hem

Att veckopendla har sina sidor. Idag påminns jag igen om saken, då jag plockar ihop mitt pick och pack för arbetsveckan som börjar i morgon. Det är en och annan pinal som ska med, även om jag har det mesta jag behöver för själva jobbandet i Närpesbostaden.

Men det är bara tisdag och jag inser då jag hänger tvätt och vattnar blommor, att det är nästan en vecka tills jag är här igen. Att jag igen en gång ska lämna mitt hem för flera dagar.

Den som veckopendlar ger inte bara sin arbetstid till jobbet utan också mycket av sin fritid. Tänker jag, medan jag funderar om Arvejord och sticksömmen alls ska med. Kommer det att finnas någon tid och några krafter för det?

Men imorgon kväll blir det i alla fall julkonsert i Frans H-salen. Det ser jag fram emot.

Så tacksam över en fin adventshelg

Jag känner stor tacksamhet över första adventhelgen och allt vad den innebar. En lördag med goda, goda vänner i vårt hem i Nykarleby. En söndag med adventsgudstjänst och Hosiannasång i Kvevlax kyrka där svärsonen är kyrkoherde och ledde gudstjänsten och Hilde, 6 år idag, sjöng i barnkören. Kyrkokören avslutade med Dotter Sion och den varma fina familjegudstjänsten fick en värdig avslutning. Jag kunde känna en viss saknad efter att själv få hålla gudstjänst på denna festdag i kyrkoåret och jag saknar vår egen hemförsamlings kyrka i Nykarleby, St a Birgitta som genomgår en renovering. Men detta var så fint och att jag fick sitta blad storfamiljen och brevid mitt äldsta barnbarn, den fina, fina E, var naturligtvis underbart för mormorshjärtat.

Efter gudstjänsten blev det 6-årskalas i prästgården. Oj så hon väntat och oj så glad hon var och oj så många presenter hon fick. Jag hade varit väldigt förväntansfull, förstås för egen del, men också för den lilla flicka som längtat efter denna dag åtminstone sedan i våras!

En annan stor glädje idag var att vi fick träffa tre av våra sex döttrar och åtta av våra nio barnbarn. Tack att vi fick vara med och fira kalaspinglan.

Nu har advent kommit också till vårt hem. Vi firar och ser fram emot Kristi ankomst. Låt det ge perspektiv på tillvaron så att vi orkar glädjas då julen väl är här.

Glad adventstid!

Nedräkningen har börjat

Det är inte helt enkelt att räkna ut semester och semesterpenningsledighet för en som under kvalifikationsåret bytt både från heltid till halvid och fått mindre lön i samma proportion och dessutom ska ha ut ledigheten under en deltidsanställning. Därför fick jag be ekonomichefen om hjälp och nu vet jag inför nästa veckas stora vårplanering att jag är med bara till mitten av februari innan jag tar ut semester. Så nedräkningen i Närpes för min del har definitivt börjat även om min dista dag officiellt är 30.4. 2023.

Det känns både bra och mindre bra. Jag har stortrivts med människorna och med det jag gjort, men ändå är det utan tvekan rätt att gå vidare. Få se vad det blir!

Jag som till naturen är otålig och i grunden saknar tålamod, något jag i arbetet kompenserat med systematik och arbetsmoral och – inte minst – ett genuint intresse för det jag jobbat med, gäckar nu mig själv med att dels försöka känna tillit och förtröstan inför en ”oviss” framtid och dels systematiskt kartlägga vad det finns för alternativ.

Samtidigt jobbar jag (obs jobbar!) sedan 1.7, då jag inledde min deltidspensionering med jobb varannan vecka, på att bli bättre på att ta det lugnt. Sena morgnar, lagom med motion, minst en bok varje ledig vecka, trevliga kulturupplevelser och på långsikt inreda hemmet i Nykarleby. Och inte minst att hinna vara litet mera av den mormor jag vill vara. Bland annat.

Jag har meddelat domkapitlet att jag ställer mig i prästreserven. Så vi får väl hoppas att jag, om jag behövs i någon församling, inte blivit för bra på att ta det lugnt. Jag antar nämligen att man kan börja trivas för bra med det också.

Julklapparna

Första julen sedan jag blev präst för 12 år sedan, ska jag nu vara ledig. (Jag har varit sjukskriven t om två jular, men det räknas inte, för det har inte varit speciellt njutbart.)

Jag som är en sista minutens människa, och har trivt med det, har under prästjularna fått lära mig att förbereda vissa saker i förväg. T.ex har jag inte som förr kunnat gå ut i julhandeln dagarna före jul, utan det har gällt att vara ute tidigare än så.

Och mitt tips är, då man vet att någon omständighet kommer att ställa till det, att börja med den sak som brukar vålla stress just före, och som samtidigt är av det slaget att den går att ombesörja på förhand. T.ex. julklapparna.

Vi har, för all del, förenklat detta avsevärt genom att vi inte ger så många julklappar som förr. Genom att den stora familjejulen firas först i mellandagarna har det också varit enklare att förenkla konceptet, genom att ju ingen förväntar sig ännu en julafton.

Men några klappar ska det vara. Och de börjar vara klara.

RewellCenter i Vasa idag. Julgranen står där och skänker ännu julefrid. Om någon vecka befarar jag att den signalerar julstress och inte -frid.

Att prata med Gud

Jag brukar tala högt med Gud då jag är ensam i bilen. Ofta är jag på väg från eller till något speciellt möte eller sammanhang. Det finns något som engagerar mig, antingen något jag är glad och tacksam över, förväntansfull inför eller något som jag i ett eller annat avseende oroar mig för.

Imorse talade jag också högt med Honom då jag åkte bil ut till sommarvistet. Sedan en tid har basen flyttat från sommarhemmet till det vinterhem som vi skaffade i Nykarleby inför förra vintern. Men de båda adresserna finns nu så nära varandra att vi kan leva i och med båda oberoende av var vi övernattar.

– Tack att vi har det här så nära, att vi kan ha så stor glädje av det, året runt. 🙏 Sade jag.

Jag kan fara ut till havet så ofta jag vill, behöver inte planera det desto mera. Idag var jag där en stund redan från förmiddagen (morgonen för mig) motionerade hunden, sökte bollar gömda i naturen, andades frisk luft vid havet -som definitivt håller på att gå till vila -, vattnade blommor.

– Tack Gud, att vi får ha det här så nära att vi kan ha stor glädje av det, hela tiden.

Tacksamhet är hälsosamt. Vi har alla sådant som inte är så bra, sådant som gör oss ledsna eller bekymrade. Men oftast har vi också det som är orsak att tacka för. Att vända blicken åt det hållet, att ändra fokus är sunt. För livet är båda ock.

Ibland får vi tacka en medmänniska, ibland behöver vi något större att tacka för det goda vi möter. Vi får tacka Livet självt.

Första snön i Helsingfors

Så kom då vintern till Helsingfors, här en bild från tågfönstret.

Den här dagen på året är vi som längst ifrån varandra, Maken och jag. Vinter, snö, mörkt, klottigt, kallt, halt. Det är min spontana syn på vinterns ankomst och humöret där efter. Han jag är gift med ❤️, han lever upp, ser början på äventyret, skidäventyret. Och humöret. Brant på stigande, även om det väl inte varit dåligt förr heller.

Nu ska jag ta mig i kragen. Veckan har varit något i hästväg. Överlånga dagar, korta och dåliga nätter, många resor kors och tvärs i landet. Sådant där som en orkade med förr i världen. Nu ska jag hem och där tänker jag hållas en tid. Ta det lugnt, andas djupt och må bra. Trots snöfallet.

Församlingsval söndag 20.11.2022

På söndag hålls församlingsval i vår kyrka. Om du inte röstat, gör det! Att rösta i demokratiska val är alltid att vara med och påverka, vem som besluter och vad som blir resultatet av beslutsfattandet.

Man brukar säga att också den som låter bli att rösta påverkar, genom att låta någon annan välja för sig. Det här är kanske ännu mera verklighet i ett val med lågt valdeltagande eller få röstande.

Församlingen består av alla sina döpta medlemmar. Om du har rösträtt och inte förhandsröstat, rösta på valdagen på söndag!

Församlingen och kyrkan är Kristi kropp på jorden och erbjuder gemenskap och trygghet för sina medlemmar. Kyrkan gör mycket gott både för unga och hjälpbehövande, den möter människan i både glädje och sorg och vandrar med den som behöver någon vid sin sida.

Rösta, ta ansvar, bidra till en sund utveckling i din hemförsamling.

Själv får jag inte rösta den här gången då min hemförsamling, Nykarleby församling, har s.k. sämjoval.

Men du som får, använd din rösträtt!

Julens beredelsetid

Det brukar vara Alexandersgatans juleljus som gör mig medveten om att julpynten snart är här. I år var det ljusdekorationerna på Centralgatan som fick mig att stanna upp och t.o.m. ta fram telefonen och ta en bild. Vackert, visst! Ljusets högtid är snart här. Och jag som gått från att dekorera och lysa upp några dagar före jul är nu mån om att pynta redan till första söndagen i advent. Men före det kommer domsöndagen.