Tillbaka efter en ofrivillig paus

Den observante har lagt märke till att jag inte skrivit eller annars varit särskilt aktiv på sociala medier under senaste tid. Efter en två månaders paus från allt, ja nästan allt, håller jag nu på att samla ihop mig för att återgå i tjänst.

Tänk att det var under en lock down det skulle bli för mycket. Men så är det väl ofta just så, att det inte är för mycket arbete som gör en sjuk, utan andra saker. I mitt fall handlade det om en synnerligen otrevlig händelse för ett år sedan. Det rubbade min sömn, gav mig svår huvudvärk, annan värk, och tinnitus.

Sedan första natten jag blev sjukskriven har jag sovit, länge och gott. Med ett par undantag. Fortsättningsvis sover jag 8-9 h varje natt och småningom har jag väl sovit ikapp det jag förlorat under 9-10 månader. (Jag vet att det inte funkar riktigt så, men så känns det, att jag förkortar en sömnskuld varje natt.)

Nu ska jag gå i jobb tre veckor före min långlediga sommar som jag väntat på. Lång semester och därtill en oavlönad ledig månad. Hoppas nu bara jag kan fortsätta sova även om jag börjar jobba igen och att tinnitusen hålls på en rimlig nivå.

Jag längtar till jobbet, dvs till kyrkan, gudstjänsterna och förrättningarna! ❤️ Likaså ser jag fram emot och hoppas, att vi i höst kan börja träffas inom vuxenarbetet, åtminstone i mindre grupper. Jag ser fram emot att igen möta människor i arbetet med och bland och för dem.

Det är konstigt att vara borta två månader. Man funderar om man ska tillbaka eller inte. I mitt fall har kontakterna från församlingsborna och en del arbetskamrater varit otroligt värdefulla, kanske avgörande. Det är viktigt med uppmuntran, det ska vi ge varandra. Det kostar inte mycket, men betyder mycket för den som är trött, ledsen, omotiverad eller osäker. Visst finns det professionellt stöd, gott sådant har jag fått. Men oj så viktigt med erkänsla och annat stöd från dem som inte är avlönade för att ge det. Oss medmänniskor emellan.

Nu då vi tvingats vara från varandra, hoppas jag att vi sedan det igen blir möjligt, ska bli ännu bättre på att finnas där för varandra. ❤️

VARMT TACK, alla vänner och VÄNliga bekanta som sänt mig en hälsning på födelsedagen!…

Det är stort att fylla år! Vi säger skämtsamt, med varierande stor portion allvar, att alternativet är sämre. För mig är det en realitet, varje år, att jag inte bara är så gammal jag är, utan också så och så gammal i förhållande till vad min mamma blev. Hon blev 48.

Fint att få vara med! Tacksam för livet, inte för allt det inneburit på sistone, men det är mitt liv. ”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Då kan man inte bara passivt låta sig föras med, utan det gäller att ta ansvar, att förvalta, att göra det man kan på sin plats i livet.

Jag fick en fin födelsedag! Sång, rosor och önskeboken av älsklingsMaken på morgonen. ❤️

Under dagen ledde jag årsmötet för Röda Korset i Österbotten. Glad över fortsatt förtroendesom ordförandeåren 2021-23. Glad över uppdraget, sammanhanget och människorna jag där får jobba med. Glad över att den vägen öppnades, för min del konkret år 2015. Det var i sig självt intressant, hur den vägen öppnades, och dethar jag skrivit om tidigare.

Döttrarna ❤️❤️❤️❤️ skickade blombud och min glädje kände inga gränser då jag visste att jag skulle få möta dem också på kvällen, om än virtuellt. Det är hälsosamt för ett modershjärta att ibland få ha alla sina barn samlade.

Också ett par av barnbarnen hörde av sig. 😍 Jag sade till Maken att jag börjar känna mig gammal; blommor av barnen, hurrarop av barnbarnen och tid har jag till coronavaccinering. Allt bra på sitt sätt.

Kvinna och präst

Foto: Fredrik Forsberg

Då jag, mitt i livet, som 48 -åring kom ut med att jag skulle bli präst, reagerade omvärlden på olika sätt. Många var förvånade, de flesta var glada, andra slutade hälsa på mig, någon till ock med, föreföll det, slutade se mig och vissa tyckte det var fel, ”eftersom så många i kyrkan är mot kvinnliga präster”.

Det sista hade jag svårast att förstå. Att någon som ansåg att de som motsatte sig att kvinnor blev präster hade fel, tyckte att jag kanske borde avstå, att man inte borde vara med i ett sådant sammanhang. Det är ju genom att vara med man kan förändra.

För de flesta av oss kvinnor som är präster, vill jag våga hävda, är det inte ett poltiskt statement. Vi har inte, i första hand, bett om prästvigning för att det ska bli flera kvinnor bland prästerna, för att det skulle vara en rättighet för kvinnor. Vi har valt att be om prästvigning för att vi kännt ett gammalt hederligt kall, eller för att vi sett en väg utstakad för oss eller upplevt att vi haft intresse, kunskap och fallenhet för att verka som präst. Vi har blivit präster för att tjäna Gud och människor.

Under mina tio år som präst har jag periodvis, beträffande utövandet av mitt prästyrke, mycket sällan tänkt på att jag är kvinna. För att säga det rakt ut hur jag upplever saken, tänkte jag under de första åtta åren på det tre gånger i förhållande till någon församlingsbo, gudstjänstfirare eller deltagande i förrättning. Därtill innebar mitt kön en gång ett problem för en kollega. Och en salongsberusad deltagare vid en minnesstund hade en gång svårt att hålla fingrarna i styr.

De två senaste åren,sedan jag bytt församling, har jag däremot rätt ofta påmints om att jag är kvinna och att jag verkar i en kontext där sådana udda arter inte funnits förr. Ibland har jag sett mönstret, ibland upptäckt det först i efterhand och ibland t.o.m. själv bett om att få ändra lediga dagar för att undvika otrevligheter, överraskningar eller ställa någon inför något svårlöst dilemma.

Men jag förstod att vi hade en väg att gå, då jag kort innan jag började jobba i församlingen, vid ett samtal med min blivande förman, fick berätta att kvinnor som är präster använder samma liturgiska kläder som männen i yrket, att vi inte använder stolor som går från ena axeln snett till andra höften, utan att det är diakoner som har sådana liturgiska kläder.

Att många Närpesbor ger uttryck för glädjen över att de äntligen har en kvinna bland sina präster, är förstås uppmuntrande. Det togs inte emot bara som ett uttryck för en sund utveckling, utan det var svaret på mångas längtan och t.o.m. ”svaret” på en namninsamling som gjordes för 30 år sedan. Ändå finns det situationer där en hellre skulle uppskattas som präst eller talare eller själasörjare än att det skulle betonas att en är kvinna. Men det är nytt i församlingen, och därför behöver det kanske få påtalas ibland.

I första hand är jag i min verksamhet som präst just präst, och så tror jag att de flesta av mina prästsystrar har det. Att jag sedan är i den ålder jag är, mamma, mormor, samhällsvetare, pedagog, kvinna, dyslektiker eller något annat, det kommer i andra hand.

Därmed inte sagt att det inte skull finnas själavårdssituationer där det är en klar fördel att en är kvinna. Precis som det kan vara en klar fördel att vara ung eller ortsbo eller något annat som ger specialfärdigheter i en viss situation.

Det är nu 35 år sedan kyrkan gick in för att viga också kvinnor till prästtjänst. På de flesta håll är ämbetsfrågan idag en icke-fråga, men det finns områden och församlingar där frågan ännu delar folk. Det är uppmuntrande att gång på gång få uppleva, att frågan blir mindre, att annat i tron och trosutövandet är viktigare än åsiktsfrågor. Att könsfrågor inte ska få stå ivägen för ens möjligheter att delta i gudstjänstliv och annan församlingsverksamhet. Att prästen är präst och inte kvinna eller man.

Minnen och saknad, idag litet mera än vanligt

Det är idag 85 år sedan min mamma, Birgit Audas, föddes. Birgit Viola Adele f. Forsberg i Malax 6.3.1936. Hon, en av dem som mänskligt sätt fick ett alldeles för kort liv, blev 48 år. Det halvår hon kämpade med sin cancersjukdom innebar en väldigt tung och svår tid, samtidigt en fin tid, något att definitivt få ösa krafter ur.

Visst hade hon velat leva längre. Hon hade velat se min syster bli vuxen, hon hade velat se sina barnbarn växa upp. Hon anade att det kunde bli flera som hon inte skulle hinna träffa alls. Hon ställde upp ett sista mål. Hon ville vara med om ”lillebrors” dop. (Min äldsta dotter hann fylla ett år och den andra var på kommande då hon fick sin diagnos och dödsdom.)Hon ville få se det barnet födas och döpas innan hon dog.

Mamma födde en flicka, Kerstin, då jag var drygt ett år, en dotter som levde bara ett dygn (rhesuskomplikationer) och hon såg ett mönster återupprepas. Det var viktigt för henne att få se att det här barnet skulle klara sig.

Mamma blev bönhörd. Då Matilda döptes var hon med, men medan vi andra drack kaffe låg hon och sov. Knappt två månader senare var Mammas dagar förbi.

Hennes dagar. Hela hennes liv. Så såg hon det. ”Jag har varit med om mera än de flesta.” Så kommenterade hon att hennes liv skulle bli kort.

Jag var 22 år då Mamma insjuknade och dog, jag var själv mamma till en nyfödd och en 1-åring. Det var så mycket vi inte hann tala om, så mycket som blev på hälft.

Framför allt skulle jag ha önskat hinna få en vuxenrelation till henne, det hann vi bara börja med. Jag skulle förstås (!) ha önskat att mina flickor skulle ha fått ha henne, en genuin människa, god, rättvis och ödmjuk. Hon var plikttrogen, energisk och bra på att skilja det som var viktigast från det som var mindre viktigt. Hon var en genomsocial människa.

En del vet jag om det som inte alla vet om hennes liv, om hennes smärta och hennes förluster. Mera skulle jag gärna veta. Om detta kvinnoliv vill jag hinna berätta mera för mina döttrar för att minnet av Mamma ska få leva länge än.

Idag minns jag henne litet extra. Och tänder ett ljus för henne.

Fotot från 1962 då hon flanerar längs Kyrkoesplanaden (?) i Vasa med mig i vagnen. Det slår mig alltid hur gamla de såg ut, här är Mamma 26 år ung.

Intet är som väntans tider

Personligen har jag inte lidit någon nöd av pandemitidens åtgärder, annat än att det begränsat mitt umgänge framför allt med de nära och kära och genom att det ju är småtråkigt mest jämt. Klart att jobbet blivit lidande, att jag fått tänka om och välja B-planer, men det är inget att orda om då jag betänker hur andra har det. De som drabbas svårt ekonomiskt, de som permitteras eller sägs upp, de företagare som knäar och de som sliter p.g.a. det merjobb som kännetecknar vården och skolor och alla möjliga andra branscher.

Men det som är jobbigt för alla är vetskapen om hur länge det tar och hur det blir sedan och hur det kommer att bli innan dess. Och så har man ju sällan något att se fram emot, just därför. Den där semesterresan har betytt mycket. Den fick man glädja sig åt både på förhand och efteråt, förutom medan den varade. Nu har vi inte så mycket sådant.

Härom dagen skrev jag in i ”firmans” elektroniska almanack hur jag ska ha det i sommar. Jag har beviljats en månads obetald tjänstledighet förutom en lång semester. Då jag såg de lila och rödbruna dagarna på skärmen hände något med mig: jag fick något att se fram emot. En lång sommarledighet. En mycket lång semester. Samtidigt insåg jag, som inte är någon vintermänniska (ja, jag vet att det är som att tala fult i kyrkan att säga det i dessa dagar), att det ju kommer att vara sommar då!

Nu fick jag något att se fram emot, och det gjorde mig definitivt gladare. Har du något datum du ser fram emot?

Hembakt och syjunta

Tantvarning eller vuxenpoäng, vad handlar det om då jag bakat tre gånger på en vecka? Det är ungefär vad det brukar bli på ett år, om vi undantar jul- kalas- och semesterbaket. Maken, den jag bott med ett kvartsekel vid det här laget, hade inte förr fått någon drömtårta jag bakat. Han beställde och fick tigerkaka och då insåg jag att jag inte bakat någon sådan heller under vår tid tillsammans. Nu invänder säkert de präkiga att jag kunde satsa på hälsosammare saker, men då det är så rasandes gott och doftar så gott hemma också.

Nästa steg är väl den där syjuntan jag tänkt att skall bli aktuell då jag blir vuxen. Vem vet, litet flera vuxenpoäng och lite lägre incidenstal, ja då kan vad som helst hända.

Tålamod och brist på detsamma

Det är en av mina absoluta bristvaror, tålamod. Något jag ständigt måste försöka utveckla och bli bättre på. För den som är aktiv och energisk och och orädd att ta itu med det som måste göras, blir det ibland väldigt jobbigt att vänta, vänta och vänta. Det är en livslång utmaning, att öva sig i långsamhet, tilltro och förtröstan.

Prövningar möter vi alla. Ibland större och ibland mindre. Men att bara vänta och vänta och vänta, och inte själv kunna agera, gör ibland att den otålige inte bara tröttnar på att vänta, utan att man drabbas av också andra utmaningar. Det finns risk för att man tappar tilltron till dem som gör att man måste, som man kanske upplever det, trampa vatten. Det finns en risk för att man drabbas av cynism, misstro, bristande förtroende. Man blir kanske sjuk. Det finns en risk att man drunknar, för att man inte orkar hålla sig flytande.

Coronan är ingens fel. Den måste vi bara genomlida. Men det sker annat samtidigt som folk inte borde behöva utstå. Tyvärr kan den skickligaste försöka skylla oföretagsamhet och ansvarslös handlingsförlamning på coronan, men amatörerna kommer att genomskådas. Livet är här och nu och kan inte skjutas upp.

Foto: Brita Helena Audas

Träningsdagbok…

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att skriva ner saker, att mycket blir mera ”på riktigt” då det finns där svart på vitt.

Igår tog jag ett nytt steg, och sökte fram ett rutigt häfte. Träningsdagbok. Ann-Mari 1.2.2021-.Jag fick inte bara tillåtelse, utan också en klar uppmaning av ortopeden igår att börja motionsträna, i sakta mak, försiktigt i början. Och med hjälp av fysioterapeut.

Anteckningen från igår lyder ”Promenad runt kvarteret. Dagssaldot 3428 steg”. Wau! Sedan 17.11 har jag gjort en promenad på ca 1 km och en på 1, 5. Jag har varit ute runt hörnet med hunden två gånger.

Jag har åkt bil, och ofta blivit skjutsad, från dörr till dörr. Jag har sällan varit utomhus, överhuvudtaget, i Vasa, eftersom jag åkt ner i parkeringshuset under vårt hus och tagit hissen upp.

Jag har beräknat mina promenader i kyrkan, haft ytterkläder och böcker och väskor på konstiga ställen för att inte behöva gå för långt. Jag har ibland inte kunnat böja knä. Jag har minimerat mina steg. För vi visste inte riktigt vad det var som orsakade den fruktansvärda smärtan.

Jag har ätit massor av värkmedicin, både kortids- och långtidsverkande, smort, lindat och haft mig, under julhelgen rörde jag mig mellan sängen och soffan och matbordet med hjälp av kryckor. Jag har jobbat, vilat och försökt hålla tillbaka tårarna. Blodpropp har uteslutits ett par gånger.

Så en rupterad Bakers cysta var ett glädjande besked igår! Det innebar ett hopp om att smärtan kommer att gå över och att jag inte kan göra någon oreparerbar skada åt mitt knä genom att använda det. Tvärtom!

Så nu ska jag göra det. Använda det. Men jag ska göra det klok och försiktigt och inte rusa iväg. Och för att inte lura mig själv, åt något håll, har jag häftet.

Idag siktar jag på två varv runt kvarteret. Det ena varvet ska jag ta med mig en labbe och korvskivor och träna henne i att ”gå fint”. Det andra varvet ska jag själv försöka gå fint.

10 år sedan första dopet

Det är idag tio år sedan jag förrättade det första dopet. Två veckor efter min prästvigning fick jag förtroendet att döpa mitt fjärde barnbarn, Inga. ❤️ Jag skickade för en stund sedan några bilder till henne och gratulerade på dopdagen. Samtidigt berättade jag att hon var det första barnet jag döpte, och att det efter det blivit ungefär 200 till.

Det var en verklig högtidsdag, med glada fina människor. Tacksamhet över Livets under och delad glädje med föräldrarna över det nyfödda barnet. Tyvärr saknar vi numera några av dem som var med, farfar och gammelfarmor.

Grattis på dopdagen, Inga! ❤️🌹🥰

Utsikt och insyn el kanske insikt…dags för gardiner? Ett hem i vardande.

I min ungdom, i mitt första äktenskap, blev jag en gång tillrättavisad av en inbiten ungkarl. Jag hade bott en hel månad i Bergö prästgård utan gardiner. Jag njöt av friheten på landet och av att inte ha någon insyn. Men jag blev uppmärksamgjord på att det inte passade sig, att jag abslout, så fort som möjligt, behövde ordna med gardinerna.

Nu är det dags igen. Inte har jag fått någon tillrättavisning, men jag har på egenhand kommit till insikt. Tre år och några veckor efter att vi flyttade in i Lyran är jag nu på G med att skaffa gardiner till vardagsrummet.

Jag har helt enkelt fått en nytändning. Var inte alls mogen för att flytta in i ”pensionärshemmet” då det begav sig för tre år sedan. Nu röjer vi så det står härliga till och snart kommer vi – förhoppningsvis – att rymmas riktigt bra här. Och jag har en nytändning på huset och hemmet och kommer förhoppningsvis kunna slå mig till ro här. Håller på att landa i mina Vasakvarter.

Och ja, gardinerna är på gång.