Distansarbete

Regeringen förordar distansarbete för dem som har möjlighet till det. Biskoparna och domkapitlen i det svenskspråkiga Borgå stift och i det finskspråkiga Lappo stift gör likadant. Så även om det inte lokalt, på min arbetsplats, utfärdats något att hålla sig till, tolkar jag det som så, att det gäller att packa ihop och jobba hemifrån så mycket som möjligt en tid framöver.

Distansarbet är inte främmande för församlingsprästen. Tvärtom. Det mesta av alla förberedelser av tal och predikningar har jag under åren gjort hemma . Där finns böckerna, där finns mjukisbyxorna och där finns variationmöjligheterna i möbelväg.

Men däremellan önskar man sig ju en arbetsgemenskap. Där man stöttar varandra, ger varandra ideer och fungerar som bollplank åt varandra. Där vill man känna att man har en gemensam vision och drar åt samma håll. Där vill man få en bekräftelse på att det man gör har betydelse, att det är en del i en helhet. En puzzelbit som är viktig för slutresultatet.

Bland det finaste i mitt jobb som präst är att få möta människor i sorg. Jordfästningar och jobbet kring dem är väldigt meningsfullt. Men det blir i längden tungt att i huvudsak möta människor bara på begravningar. Litet så har det varit för den senaste tiden. Läs coronatiden.

Jag hade just ”flyttat ” in på jobbet, sedan jag fick ett eget rum, och har i höst haft som ambition att jobba mera regelbundet till den del det låter sig göras, för att få bättre tid för återhämtning under arbetsdagarna . Nu får jag byta strategi igen.

Men. Visst hjälper en vacker natur. Distansarbete vid havet. Det öppna havet och horisonten har alltid påmint mig om himlen. Och det passar väl riktigt bra vid prästens distansjobb.

Prästens lediga veckoslut

`Vi är flera som njuter vid havet denna helg. Denna lördag förmiddag inledde vi med en gemensam promenad längs stranden.

Jag har ledigt veckoslut! Det händer en gång per månad. Och då innebär det i de allra flesta fall att jag har ledigt fyra dagar, lördag-tisdag.

Jag får ofta frågor om prästens veckoslut. Om vi har ledigt någon gång, eller hur ofta vi har ledigt veckoslut. Det är vänliga församlingsbor som undrar, då de inser att vi ju de facto har konstiga jobbtider.

Det beror förstås på, i en hur stor församling man jobbar. Hur många präster man är, hur många kyrkor det finns där församlingen firar högmässa eller gudstjänst om söndagarna. Det är också en arbetsledningsfråga, hur man fördelar de lediga veckoslutet som förstås får vara flera än det ena per kalendermånad.

Men församlingsprästen har, som de flesta andra i vårt samhälle, femdagars vecka. Däremot har vi inte tjänstetid, börjar inte t.ex. kl 8 och slutar kl 16. Utan vi har istället två tjänstefria dagar per kalendervecka.

En ”vanlig” (finns det sådana?) arbetsdag kan arbetsuppgifterna en dag, tyvärr, vara fördelade så att de utförs såväl tidig morgon som mitt på dagen och på kvällen. Det ska förstås undvikas. Och det har både kyrkoherden, som leder arbetet, och man själv ansvar för.

Det låter säkert fint med en fyradagars ledighet varje månad. Men det ger oss inte flera dagar ledigt än andra, utan en fyradagars långledighet föregås oftast av en obruten period på tio arbetsdagar.

Det finns för- och nackdelar med alla jobb. De stora helgerna då ”alla” är lediga är ju inte riktigt lediga för oss. Här om dagen svarade jag påfrågan om jag hellre håller midnattsmässa på julnatten eller julotta några timmar senare..!

Och ja, storfamiljens julfirande är planerat till två dygn i mellandagarna, vi är för tillfället tre församlingspräster, så den gången får de övriga lov att anpassa sig.

Sedan beror ju allt denna gång på corona-läget, om det blir någon jul med drygt 20 kring borden.

En röd dag har också vi präster. Första maj. Då tycker jag, av princip, att vi ska göra ingenting.

.

Lycka är…

…att i ett av de sista avsnitten i säsong 14 känna samma iver och nyfikenhet inför hur utsikten ska vara då jag öppnar sovrumsdörren just denna morgon.

Idag var sanden röd, havet ovanligt grönt o den röda färgen på fiskestugan på Römson framträdde osedvanligt tydligt. Och inget av det går riktigt att fånga på bild. Men ändå envisas jag med att försöka. Onödigt ofta.

Jag är rik, mycket rik, men man kan vara litet ledsen ändå

Det är många minnesbilder som kommer upp den här tiden på tröskeln mellan sommar och höst. Face book påminner mig om gruppbilder med mig och mina döttrar, om gemensamma minnen från våra Stockholmsveckoslut och Tjejmilen. Det blev inget av det i år. Men jag har fått träffa dem alla, om än inte samtidigt sedan i julas. Därmed har jag jag det bättre än många andra. Att jag dessutom fått träffa både barnbarn och bonusbar och -barnbarn, storfamiljens alla äkta och oäkta hälfter gör att jag förstår att jag inte får klaga. Det finns de som inte träffat sina nyfödda barnbarn över huvud taget pga av pandemin.

Men man kan sakna. Och påminnas om att det inte är som det ska och att vi senaste helg gärna hade rått om varandra som vi brukar i Stockholm i månadsskiftet augusti-september. Älskar er! ❤️❤️❤️❤️

En bit Nykarleby i Närpes

Senaste vecka frågade en vän som vi träffade på en rastplats någonstans på E8:an , om vi vet var vi bor. Jag svarade att det vet jag inte. Så känns det ibland. Därför finns det spår av olika kära platser litet här och där. Ikväll, då Maken kom till Närpes, satte han upp en krok för den vackra tavlan som Torsten Korsström målat (1947) av Zacharias Topelius barndomshem Kuddnäs i Nykarleby. Konstverket har jag tyckt så mycket om då det hängde hemma ho Bosse K . Bl. a. så kan man ta med en del av Nykarleby till Närpes.

Dagen började jag med ett morgondopp i Vexala. Medan jag gjorde morgonsysslorna och plockade undan litet för dem som kommer dit före mig, kände jag att det mesta av en lång fin sommar nu är förbi. Sedan tog jag doggen med mig till Närpes så att hon i Näsby city får ”stadsträning”. Vi har hunnit gå i koppel och studera både grävmaskiner, lastbilar och cyklar. Allt möjligt som Stormskärsmaja missat under sina 12 första veckor.

10 kilo bus, nu siktar vi på tio till

Då coronatiden började funderade jag vad jag ges för möjligheter genom det, jämsides med skyldigheter och begränsningar. Jag insåg att jag nu har möjlighet att göra något åt min övervikt, genom att jag kan bestämma själv när och var och vad jag äter, och försöka skapa något slags regelbundenhet i det. P.g.a. sköldkörtelsjukdom gick jag upp över 20 kilo för ett par år sedan, nu skulle jag få (få) göra något åt det. Efter fem månader kan jag nu konstatera att jag fått bort 10 kilo. Det låter inte så mycket, och mycket återstår att jobba med. Men då jag lyfter valpen som blir 12 veckor imorgon inser jag att 10 kilo visst har betydelse.

Hon har ökat lika mycket i vikt under corona-tiden som jag har minskat. Nu tar vi nästa etapp, få se vem som hinner före till +- 20! 🙂

Sista ”riktiga” semesterdagens gråt och tårar

Jag gråter för sällan. Nästan aldrig. För jag mår så otroligt dåligt av det, genom att det oftast triggar min huvudvärkssjukdom och ger mig ett skov. Men idag grät jag. I min ensamhet sista riktiga semesterdagen passade jag på. Jag tror det hade med den där tröskeln till en ny start, som hösten innebär, att göra.

Men jag saknade mina föräldrar. Jag kan säga att jag idag direkt sörjde min mamma som dog för 36 år sedan och min pappa som dog för 24 år sedan. Jag sörjde så jag grät. Min tanke var att jag skulle ha velat ha dem tillbaka för bara en endaste dag. För att berätta vissa saker för dem, för att höra vad de tänker om det. O.s.v.

Så kan det gå. På tröskeln till en ny höst och en ny jobbperiod efter en himmelskt bra sommar. Och lång ledighet.

Av naturliga skäl finns inga bilder av gråten och tårarna, och av orsaken jag nämnde i början av texten lät jag dem inte bli för många. Men: ta vara på era föräldrar så länge ni har dem.

Det finns heller ingen bild av Lalehs ( 10 v 5 d) första simtur. Men den var underbar! Det ser ut som om hon också tycker det på bilden som togs medan pälsen ännu är våt.

Augusti, en tid av vemod och förväntningar

De mörka augustikvällarna är magiska, i synnerhet de ljumma och trolska. Tacksamheten över den sommar som varit sänker sig i kapp med mörkret. En tid för återhämtning, rekreation och reflektion. En sommar då jag fått träffa alla barn och barnbarn. Om än inte långa perioder, så dock träffat och kramat om dem alla.

En lång sommar är förbi, en ännu längre höst och vinter är på kommande. Vad väntar? Vad väntar mig och vad förväntas av mig? Nu finns inget vanligt, ingen vardagslunk. Vi får ändå var och en och tillsammans försöka skapa den.

Det nya vanliga finns inte, för det finns knappast något vanlig och beständigt i det som u är. Jag har jobbat en hel del på det, att försöka bygga upp en mera strukturerad vardag. En arbetsdag med en början och ett slut. För att få och skapa tid för ”egenlek” och rekreation. Tid för livet.

Vemod känner jag alltid i augustimörkret. Men också förväntan. Augusti är en tröskel mellan det som ännu gärna skulle få vara kvar en tid och det som snart är här.


Riskgrupper och friskgrupper

DRÖMMER MIG TILL ITALIEN. Då Maken skulle proviantera här om dagen uppmanades han skaffa ljus för utomhusbruk, för att jag skulle få iluminera som jag brukar göra under de mörka sommarkvällarna i Italien. Hur varmt det än var i solen på eftermiddagen idag kan kvällen inte bjuda på den tropiska värme som jag förenar med minnet av semesterljusen. Men det är så här nu. Litet tråkigt, litet dystert , mycket oklart inför den närmaste tiden. Och då har jag det bättre än de flesta.

Det finns riskgrupper och friskgrupper. De som avstår, de som inte gör det. De som betalar för nedsläckningen och försiktigheten och de som lever som om inget hänt. Det nya normala vet vi knappast ännu vad det är. Hoppas att vi blir litet klokare! Visst är de ganska fina i all sin enkelhet, mina Italien-ljus?

Längtan till högmässan – eller varför det är fint att kunna mötas irl

Foto: Matilda Audas Björkholm

Denna speciella vår har vi lärt oss en hel del nytt. Vi har förändrat vårt arbetsliv och vårt mötesbeteende och vår möteskultur. Till en del kommer vi att fortsätta med det vi anammat också efter pandemitiden. Vi har också förändrat vårt församlings- och gudstjänstliv. Församlingarna har gjort så gått de kunnat och försökt ge församlingsborna möjlighet att delta virtuellt. Många har jobbat mycket hårt med sina gudstjänster och goda exempel finns på hur man snabbt utvecklade sitt gudstjänstliv för att bättre svara mot de särskilda krav som ställdes då man skulle möta folk hemma i soffan istället för i kyrkorummet. 

Som församlingspräst gör jag också normalt en stor del av mitt jobb på distans. Jag förbereder alla mina predikningar och tal hemma. Jag har mina böcker hemma, de är mina egna och inte jobbets. Ja, så har jag ju Mac hemma och har litet svårt ibland att få det att flyta på en pc. Vissa skapande processer flyter också på bättre i mjukisbyxorna än i svart kostym. Ibland söker jag mig hem för ett telefonsamtal som jag vill vara riktigt ensam om. Det normala distansjobbandet innebär också en del hembesök och att man träffar folk för samtal på neutrala platser. Därför var förändringen inte så väldigt stor i mitt fall. Så för min egen del, visavi jobbet, har förändringen i pandemivardagen hittills inte varit så stor. 

Jag har också haft förrättningar, d.v.s. jordfästningar, dop och vigslar där man mötts på traditionellt sätt och ändå under väldigt speciella förhållanden. Oftast har jag, på förhand, träffat de anhöriga över telefon el videosamtal, inte öga mot öga. Om vi träffats fysiskt har det skett i kyrkorummet eller utomhus med beaktande av säkerhetsavstånd, så visst har det varit annorlunda. 

Gudstjänster, d.v.s. högmässor utan nattvard, har hållits i kyrkorummet med några medverkande och ibland någon församlingsmedlem utöver oss. Så jag har fått gå i kyrkan. Ändå är det högmässan jag saknat allra mest under den här tiden, jag har saknat den gudstjänstfirande församlingen. Att delta virtuellt är inte det samma som att delta fysiskt. Inte i möten, inte på middagar eller familjekalas och inte heller i kyrkan. 

Det här har jag återkommit till under den tid då jag haft flera skärmtimmar än någonsin och då jag ”konsumerat” flera gudstjänster på nätet än någonsin. Då jag tvingats konstatera att man kan missbruka allt, t.o.m. gudstjänster, åtminstone på nätet. I mitt fall, först genom att se och, tyckte jag, faktiskt fira gudstjänst med tre eller fyra församlingar varje söndag, för att senare märka ett annat beteende, som jag ingalunda är ensam om, att titta in, lyssna, pausa, välja bort och skrolla vidare, att ytligt konsumera gudstjänster enligt vad som verkade intressant. Att krafsa på ytan och skynda vidare, något som knappast passar för det som ska tjäna för att samla mig och mina tankar, skapa mötesplats och stillhet, lugn, tystnad – en oas där jag får fly undan världens larm och brus och allt skrollande på nätet. 

Även om utvecklingen av andliga tjänster på nätet naturligtvis skall fortsätta utvecklas för att nå dem som finns där och för att nå dem som är avsidesagna och inte har möjlighet att komma till den högmässa som de kanske t.o.m. har en livslång vana att delta i, hoppas jag att detta i huvudsak var ett undantagsförfarande, något vi tog till för att ge det bästa möjliga under en tid då vi inte kunde samlas till gudstjänst. För det är just detta att samlas som är viktigt.  

Jag hör till dem som nästan hela mitt liv gått i kyrkan. Obs! Jag tycker på inget sätt att jag är en bättre människa än någon annan för det. Men högmässan är en viktigt del av mitt liv och en del av mitt sätt att leva. Högmässan är viktig för mig. Den är en del av min veckorytm. Jag vill börja veckan i Guds hus, låta mig rustas för den vecka som börjar. Komma med mina tankar och funderingar, med min glädje, min sorg och mina bekymmer. Komma med mitt tack och med min bön om hjälp och förlåtelse. Det är jag van att göra, från tidiga barnaår. Nu har jag varit ledig i maj, både semestrat och haft sjukledigt och inte varit i kyrkan på hela månaden. Så långt gudstjänstuppehåll har jag inte haft sedan år 1996. Men på söndag ska jag få sitta i kyrkbänken och vara en i den högmässofirande församlingen. Det finns många människor i vår värld och vårt land som troget kommer till kyrkan varje söndag, för att det är en vana och en naturlig del av livet. 

Och det är något mycket speciellt att få dela gudstjänstgemenskapen. Periodvis kan man få uppleva en så fin gudstjänstgemenskap med de andra som möter upp. För att vi gudstjänstfirare möts i gudstjänsten hur olika vi än är. För att vi alla är lika välkomna, lika värda, lika inför Gud. För att vi tillsammans utgör Kristi kropp, för att vi tillsammans bildar Kristi kyrka på jorden och den lokala gudstjänstfirande församlingen. För att vi tillsammans ber för orten och livet där, för också alla dem som inte är i kyrkan. De som inte kunde komma. De som är sjuka och döende, de som kanske inte upptäckt vad de kunde få ut av att regelbundet komma inför den som gett oss livet. Den som är större än vi, smartare än vi, den som älskar oss och vill oss väl även om han känner inte bara våra styrkor utan också våra svagheter. Eller den som inte erfarit gudstjänstgemenskapens betydese, att vi inte kommer till kyrkan bara för vår egene skull, utan också för att finnas där för varandra och för att det skall finnas en gudstjänstfiraande församling på orten, en kyrka och högmässa att gå till den dag man märker att det kunde vara bra. 

Vi behöver få mötas på riktigt. Sida vid sida. Se varandra i ögonen. Bry oss om varandra. Inse, att vi som församling inte mår bättre än de andra som är där. Där får vi mötas hög och låg, rik och fattig, ung och gammal, sjundegenerationens väckelsefrom och nyomvänd eller nyfiken på kristen tro, bergsäker och tvivlande, högutbildad eller bara bildad, ren och smutsig, brukare och missbrukare, glad och ledsen, frisk och sjuk. 

Där får vi ta hand om varandra. I gudstjänsten får vi mötas. Känna igen varandra, hälsa på varandra, fråga efter hur den andra mår, hur det gick med läkarbesöket i veckan, eller med barnbarnets examen eller försäkringsärendet, hur vi mår på riktigt, om vi vill samtala om det som tynger en. 

Vi är kallade att tro och ha gemenskap, att älska varandra och bära varandras bördor. Inte bara dem vi tycker om eller naturligt hör ihop med, utan med alla kristna. Här kan högmässan och kyrkobyggnaden och gudstjänstgemenskapen hjälpa oss att se varandra, se varandras behov och se hur vi kan finnas där för varandra. 

Gudstjänsten kan också hjälpa oss att tro. Att leva som kristna. Att dela gemenskap och dela med oss. Så uppmanade Jesus oss att göra. Och han lovade vara med själv. I sitt Ord, Bibeln, i bönen, men också i nattvardens bröd och vin. Så sa han att vi skall göra då vi samlas i hans namn, ta emot honom själv i våra liv, i våra kroppar, bli ett med honom genom att ta emot honom i nattvardens gåva. 

Jag tror att alla församlingar och alla vi kyrkans kvinnor och män har orsak att fundera på hur vi kan utveckla vår gemenskap kring högmässan, så att vi inte efter pandemitiden tappar bort det som är det mest fysiska som finns, nämligen den andliga gemenskap som församlingen och dess högmässa innebär. Mötet med Kristus själv och med hans församling.