Vargobservationer

Också jag. Också här. På denna strand utanför vårt fönster och vår terass. Där mina barnbarn och vi andra brukar simma. Inte idag, inte i år. Utan för några år sedan. Men jag har inte talat om det. För jag ville inte tänka på det. Ville inte att det skulle vara sant. Jag räknade med att inte bi trodd.

Men nu vet vi att det finns vargar i Österbotten. För många. Nu kan vi berätta att vi sett en varg utan att ifrågasättas. Vargarna ska finnas i de djupa skogarna, ifred för människor. De hör inte hemma bland våra husdjur, våra barn och oss själva.

Utanför civilisationen, flera kilometer från närmaste åretruntboende får man räkna med en varg. Vi har valt att bo för oss själva och har ingen orsak att hojta högst om vi ser en varg, hur obehagligt det än var. Men de ska inte finnas i  tätorter, på planerade områden. Och inte för många. Myndigheterna måste ta folks oro på allvar.

DSC_0054.jpg

10 år

Imorgon fyller hon tio år, vår alldeles fantastiska Ingrid. Tio år. En aktningsvärd ålder som indikerar att flickan håller på att bli stor. Stor och duktig. Samtidigt är hon ännu både liten och söt. Hon är artig och vänlig och omtänksam och framför allt en väldigt fin storasyster. Jag ser fram emot sommaren som innebär att vi får träffas oftare och vara mera tillsammans än under vinterhalvåret.

Tio år har gått fort.  Det är inte länge sedan hon föddes, en junimånad då vi hade glädjen att ha henne hos oss ganska mycket.

DSC_0643.jpg

Det är inte bara Ingrid som blivit äldre, det har också hennes mor och Lillmoster.

Hennes dopdag var en högtidsdag för oss alla. moffa-momma-ingrid.jpg

Vi kan inte vara med och fira imorgon. Men vi tar igen det, redan på måndag hoppas jag.

Grattis lilla stora Ingrid på din tio-årsdag! Hipp hurra!

 

Jag fick nästan korgen…

Det finns kvinnor som tycker om skor och så finns det kvinnor som inte tycker om skor och i den senare gruppen finns en kategori som nästan tycker illa om skor, inte att bära dem men då de tar utrymme och lätt blir för många. Och smutsiga tenderar de att bli.

Jag hör till dem som varje gång jag införskaffar ett par skor samtidigt slänger ett annat par. Mina barn har också ibland kunnat göra sig fickpengar på att avyttra några par skor var, allt för husfriden och graden av ordning och reda i tamburen och skohyllorna.

Jag tycker alltså inte om skor. Men väl om väskor. Och korgar. Och tygkassar och handväskor och axelväskor och portföljer och stora bags och kappsäckar och weekendväskor. Och tur det, jag har ju alltid levt i kappsäck och bott på flera ställen.

Men jag tycker inte om plastkassar. För att undvika dem kan jag rekommendera att det är praktiskt och ekologiskt att alltid ha minst en tygkasse med sig. Det hade jag också idag, då jag hade kommit överens om med en kollega i en grannförsamling att jag skulle få en del material av honom då vi skulle träffas på ett möte.

Men min kollega hade packat ner det jag skulle ha – inte i en korg, han gav mig alltså inte korgen, men – i en väska som han sade att han ”tyckte att skulle passa riktigt bra” åt mig. Haha. Jag smålog då jag vandrade hem längs Skolhusgatan och det gjorde nog också någon jag mötte. Och inte att undra på det!

IMG_6887.jpgLilla My: ”Den förtrollande, argsinta, lyckliga My”. Jo, den passar mig! Tack Tomi!

Församlingslivet i Korsholm vid en kommunfusion

 

I år är det ett kyrkligt valår. I november ska församlingsmedlemmarna välja de lokala församlingsråden i församlingar som hör till en kyrklig samfällighet (de självständiga församlingarna har kyrkoråd). Därtill skall man också välja den egna församlingens representanter i den kyrkliga samfällighetens gemensamma kyrkofullmäktige. (De självständiga församlingarna har kyrkofullmäktige.)

 

logo-mobile-sv.png

I grova drag kan man säga att församlingsrådet, tillsammans med kyrkoherden, har ansvar  för församlingens egentliga verksamhet, det andliga arbetet samt delvis ett arbetsgivaransvar för församlingens s.k. andliga arbetare. (Kyrkoherdens förman är biskopen.) Gemensamma kyrkofullmäktige å sin sida, har främst ansvar för ekonomi och fastigheter.

Unknown.jpeg

Korsholms kyrka i Gamla Vasa.

I Korsholmsförsamlingarna kan den mandatperiod som inleds vid årsskiftet 2018/2019 bli intressant så till vida, att om kommunfusionsplanerna avancerar, ska också församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna börja diskutera en samgång och ett avtal för den.

Hittills har kommunalpolitikerna och de kommunala förhandlarna visat föga intresse för de kyrkliga spörsmålen eller vilka följder en kommunsammanslagning skulle få för församlingslivet på orten. Man verkar ha resonerat som så, att det är en intern fråga för församlingarna.

Förhoppningsvis inlemmar man också de enskilda församlingarna i processen småningom, det är i stort sett samma människor som berörs. Kyrkolagens formuleringar gör att församlingarna i dessa frågor är beroende av de kommunala besluten och därför hoppas jag att man från kommunal håll vill ha oss som jobbar i och för församlingarna med i processen.

Inledningsvis är det långsökt att man från kyrkligt håll skulle inleda förhandlingar innan man vet att det finns fog för det. Formellt har ännu ingen sådan information kommit till församlingarna, om att de kommunala förhandlingarna skulle vara i det skedet att det är skäl för församlingarna att inleda motsvarande diskussioner med grannförsamlingarna och grannsamfälligheten. I detta avseende har vi hittills varit utelämnade till massmedia och de som framkommit i offentligheten.

Jag har i ett tidigare skede framfört att det i teorin föreligger några olika alternativ då det gäller den kyrkliga strukturen efter att kommunerna Vasa och Korsholm skulle ha beslutat sig för en samgång:

  • Medlemmarna i de svenska församlingarna i Korsholm blir medlemmar i Vasa svenska församling, medan medlemmarna i den finska församlingen i Korsholm (som omspänner hela kommunens område) blir medlemmar i Vaasan suomalainen seurakunta.
  • Medlemmarna i de svenska församlingarna i Korsholm bildar en Korsholms svenska församling, med eller utan kapellförsamlingar bestående av de nuvarande svenska församlingarna i Kvevlax, Replot och Solf medan den finska församlingen i Korsholm uppgår i den finskspråkiga församlingen i Vasa.
  • Korsholmssvenskarna skulle ha en svensk församling i den kyrkliga samfälligheten i det nya Vasa och de finskspråkiga i Korsholm fortsättningsvis ha en egen finskspråkig församling på det nuvarande området för Korsholms kommun.
  • Ett alternativ är naturligtvis, att alla de nuvarande fem församlingarna i Korsholm skulle fortsätta som sådana men ingå i den nya kyrkliga samfällighet som skulle bildas efter en samgång mellan Vasa och Korsholm.

Det finns följaktligen många alternativ.

 

Sulvan-kirkko.jpg

Solfs kyrka.

unknown-1.jpegkyrkan-maj-2017-009-mindre_thumb11.jpg

Björkö kyrka.                                       Kvevlax kyrka.

img_5097_s-1.jpg

Replots kyrka.

Jag bedömer att diskussionen måste starta på allvar hur man vill ha det i församlingarna i Korsholm. Församlingsstrukturen blir knappast någon stor fråga sett ur vasaperspektiv, medan det kan ha en större betydelse för korsholmarna, hur man vill att församlingslivet skall vara organiserat kring kyrkorna efter att man skulle ha slagit ihop kommunerna och därmed församlingsekonomin.

Det har varit mycket tal om skillnaderna i skattöret mellan församlingarna i Vasa och församlingarna i Korsholm. Församlingslivet i Korsholm kostar mera per capita än det gör i Vasa. Vid en fusion ska skattöret vara det samma. Även om Vasa i det skedet skulle vara berett att höja sin skatteprocent från 1,4 kan man inte räkna med en höjning mot något som skulle likna Korsholms 1,85. Det betyder, antingen att det kyrkliga livet i Korsholm måste bli billigare, eller att Vasa skall skjuta till pengar för församlingsverksamheten i Korsholm.

Man kunde tänka sig, att en sammanslagning i sig skulle innebära inbesparingar genom en förenhetligad förvaltning framför allt av samfälligheternas förvaltning. Normalt skulle det vara så, men genom att Korsholms kyrkliga samfällighet ännu vid utgången av senaste år hade en förvaltning som de facto utgjordes av en partiell samekonomi, hade man vid samfälligheten endast 2,8 anställda inom förvaltningen. Därmed finns inte möjlighet att finansiera inbesparingarna som skulle komma att behöva göras i Korsholmsförsamlingarna med det.

I de kommunala förhandlingarna har man nu, vad jag läst i Vasabladet, kommit överens om en anställningstrygghet för tre år, en överenskommelse om att ingen sägs upp under de tre första åren efter sammanslagningen. Väl så, även om det i praktiken kan innebära en minskad personalstyrka genom att man inte tagit ställning till vad som sker vid en s.k. naturlig avgång, d.v.s. pensioneringar och då den anställda av någon orsak säger upp sig.

Något liknande borde man nu också börja fundera på beträffande församlingarnas personal, för att garantera verksamhetsförutsättningar och arbetsro. Just mot bakgrunden av de stora skillnaderna i skatteuttaget och de möjligheter det innebär för verksamhet kring alla kyrkor i Korsholm.

Ett exempel, som kan belysa något av vad en fusion betyder för det kyrkliga livet, sett ur ett ekonomiskt perspektiv:

Skatteprocenten är i Vasa kyrkliga samfällighet 1,40 medan den i Korsholm är 1,85. Intäkterna från kyrkoskatten inbringade år 2017 i Korsholm 4 614 622 euro. Kostnaderna för lönerna uppgick till 2 529 227 euro. Årsverken var 54,4 stycken.

Om kyrkoskatten sänktes för Korsholms del till den nivå Vasa har, från 1,85 till 1,40 skulle intäkterna minska med 1 178 410 euro. Den summan, om den skulle tas enbart från lönerna, motsvarar 25,5 årsverken, då ett årsverke värderas enligt medeltalet för de anställda i huvudsyssla.

Om sänkningen skulle vara mindre, om man rent hypotetiskt vid en kommunfusion kunde få Vasa att höja kyrkoskatten från 1,4 till 1,5, skulle åtstramningen bli en summa som motsvarar i medeltal 19,9 årsverken.

Genom att en del av de högre avlönade skulle bli kvar, innebär det att antalet anställda som borde rationaliseras bort är ännu flera till antalet, förutsatt att man inte väljer att göra ”inbesparingen” genom att äta av kapitalet och sälja kyrkor, församlingshem, prästgårdar eller annan fast egendom. Den vägen innebär inga egentliga inbesparingar eftersom man, som känt, säljer fast egendom bara en gång.

Exemplet är i allra högsta grad hypotetiskt. Men skatteintäkterna är de här, beroende på uttaxeringens storlek. Då beaktas inga förändringar i medlemsantalet. En halvering av lönebudgeten innebär en betydande förändring oberoende av vem som är huvudman, oberoende av strukturer.

För att kunna garantera en anställningstrygghet för de anställda i församlingarna i Korsholm och i Korsholms kyrkliga samfällighet får man nästan utgå från att det förutsätter att Vasa kyrkliga samfällighet bör vara beredd att skjuta till medel under en övergångsperiod. Det är knappast omöjligt, men inte något som framkommit hittills i debatten. Initialkostnader brukar komma med de flesta projekt, varför man har skäl at anta att det är så också i kommunfusionsprojektet.

256px-Vaasa_Trinity_Church.jpgcroppedimage100100-Trefaldighetskyrkans-altare.jpgcroppedimage100100-GB-Trefaldighetskyrkan-45.jpg

Trefaldighetskyrkan i Vasa.

Jag är vasabo i själ och hjärta, medlem av Vasa svenska församling och har en bakgrund som kommunalpolitiker i Vasa. Jag har varit aktiv i Vasa svenska församling flera år än i någon korsholmsförsamling, också som förtroendevald i Vasa kyrkliga samfällighet flera mandatperioder. Men så länge jag är satt att leda en församling som direkt berörs av en eventuell kommunfusion ser jag det som min plikt att berätta vad det betyder för församlingen jag leder och för det kyrkliga livet överlag på orten.

Jag hoppas att också kommunalpolitikerna småningom vill inlemma oss andra med betydande lokalt ansvar i processen, så att slutresultatet till alla delar kan bli så bra som möjligt.

På tröskeln till vuxenlivet

– Själva blir vi ju inte äldre, skrockar vi. Men, på barnen syns det att tiden går. Visst. Att fira en 20 årig dotter på avstånd är både glädjande och litet frustrerande. Hon har liksom varit i tankarna mest hela veckoslutet, på ett särskilt sätt.

Hon är vuxen och självständig. Samtidigt ung och med livet framför sig. En mors önskan är bara den, att allt ska gå henne väl i livet. Resan har bara börjat.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.    (Psalm 947)

IMG_4507 2.jpgLivsresan får här illustreras av första dagen med körkort, för två år sedan.

Visst har tiden gått – och jag blivit äldre – då jag ser på den här bilden från sommaren 2006, då 8-åringen bekantar sig med den valp som några veckor senare skulle flytta hem till oss.

Hösten 2006 014.jpgDen ena av dem har flugit ut. Den andra sover ännu i vårt sovrum.

Anonymitet, respekt och integritet

IMG_6774.jpgJag har använt en del av veckoslutet till att sätta mig in i GDPR, General Data Protection Regulation. 

Den nya dataskyddslagstiftningen är här för att få oss att ändra våra rutiner. Att få oss att handskas med information som innebär persondata, på ett sätt så att ingens integritet skadas. Allt är ok. Logiskt. Rätt och riktigt. Och samma lagstiftning i hela EU, som en del av den pelare i unionsbygget som heter människors rörlighet. Men paradoxalt att detta kommer i en tid då allt flera av oss, till synes,  lämnar u allt mera om vårt privatliv.

På bilden ovan kan man knappast urskilja vilken labrador retriever det är, genom att ansiktet inte syns. För varken skriftligt eller muntligt samtycke har gått att erhålla för en publicering.

IMG_6766.jpgSamma torde gälla maskrosorna. De är knappast heller identifierbara. Men många och gula och tidiga. Så i ögonen fallande att de fick mig att stiga ur bilen på väg ur den Lyckliga staden.

En härlig sommardag. Jobb, tandläkare och småningom en förflyttning till Helsingfors. Före det en stund på verandan. IMG_6768.jpg

Jag anar morgonluft. Och tror på sommaren. Tankar litet skäreluft ännu innan jag sätter mig på skolbänken ett par dagar.

 


 

Kroppen minns

IMG_6759.jpg

Idag har jag gjort en så kallad distansarbetsdag. Jobbat hemifrån, som det heter. Det är en av fördelarna med mitt jobb, att det ibland får bli sådana dagar. Det är en kompensation för de många ganska långa dagarna, och de dagar som innebär både förmiddagsskifte och kvällsskifte. Och ibland också något ad hoc-uppdrag däremellan.

Att jobba hemma går bra då man inte har småbarn. Eller då man inte har barn överhuvudtaget hemma. Eller då man som jag ofta inte har någon allas hemma.

Att jobba hemifrån går också betydligt bättre än det annars skulle göra föreställer jag mig, genom att jag är gift med en som jobbat morgon, middag, kväll och en hel del veckoslut han också. En sådan som vet att jobbet ska göras och det är inget att bråka om.

Att jobba hemma gör att man kan ta en halvtimme på verandan emellanåt. Eller att man kan äta lunch på Fäboda som vi gjorde idag. Laxsoppan var god. Och då vi hade bytt bord på terassen minskade flugornas antal över tallrikarna med minst 60-70.

Men, jag blev litet dyster, även om det kanske inte direkt syns på bilden, selfin. Eller welfin. Fäboda, denna pärla. En av de absolut vackraste platserna i Jakobstad.  Den gör mig vemodig, för att jag minns. I synnerhet simstranden. Den där jag simmat en fyra-fem gånger då för 20 år sedan drygt. Då jag flyttat norrut och jobbade på min resocialisation, jobbade på att kunna börja trivas i Pedersörenejden. Det var svårast på Fäboda. Att inte ha egen strand inom räckhåll, utan att ha de som jag då hade det, 138 km enkelväg mellan bostaden i Edsevö och sommarstället på Panike på Replot. Allt har sin tid. Men kroppen minns.

IMG_6758.jpgIMG_6754.jpg

Körsång

IMG_6623.jpg

I kväll blev det körsång. Ja, alltså inte så att någon av oss skulle ha sjungit,men Maken och jag besökte Jakobstad för att lyssna på Betaniakören under ledning av Macke Söderström. Det blev från början av Makens och mitt gemensamma liv en av våra traditioner, på den tiden då Betaniakören hade sin konsert på 1 maj. (Det spelar förstås ingen roll, men mig passar det bättre att det är någon annan dag, det är så mycket som konkurrerar om uppmärksamheten just på 1 maj.)

Det är fint med körsång. Det är roligt med körsång. I synnerhet om man märker att sångarna själva trivs med sjungandet, sångerna och varandra. Och att studera dirigenten och samspelet mellan honom och kören är intressant liksom med musikerna, och inte minst samspelet mellan musikerna. De talar liksom med varandra med kroppsspråk och med musikaliska finter.

Körsång lär vara hälsosamt. Man lär leva längre och lyckligare om man sjunger kör!

Jag skulle också vilja sjunga i kör!

Då jag lärt mig läsa började jag sjunga i kantor Frida Häggbloms barnkör i Vörå. Det var roligt och lärorikt. Sedan sjöng jag i olika barn- och ungdomskörer runt om i Svenskfinland, på grund av att familjen flyttade ofta. Under gymnasieåren sjöng jag i ungdomskören Evangelicums föregångare, Evangeliska Ungas Ungdomskör. Efter det fortsatte jag ännu i Brändö kyrkokör fram tills jag blev mamma ungefär.

Det är länge sedan jag blev mamma, 35 år i sommar. Moderskapet tog förstås en del tid och gjorde att det inte var så där bara att frigöra sig för körsång. Men det hände också något med min röst då, kanske redan under graviditeten. Nu var jag ju inte en sångare av de kalibern att detta skulle ha spelat någon som helst roll för någon annan än mig själv, jag kände liksom inte igen mitt sjungande.

Sedan kom annat i mitt liv som gjorde att det inte blev körsång på många år. Dels ett politiskt engagemang som tog en del kvällstid och därför störde sådant som skulle ske en viss kväll varje vecka. Men det kom också att ensamförsörjarskap som gjorde att jag fick välja vad jag var beredd att vara borta från barnen för.

En kort tid sjöng jag kör under min tid i Pedersöre församling. Det var roligt, men jag hade ett större behov av att komma ut och träffa människor och få tala med folk och lära känna folk på min nya hemort, än att komma till en körövning där man antingen skulle sjunga eller sitta tyst medan en annan stämma övade. Jag högaktar körer där man låter detta med kaffepauser få sin beskärda del av den gemensamma tiden.

Somras läste jag så om Jakobstads sommarkör 2017, kollade vilka kvällar som var övningskvällar och jämförde med min almanacka och insåg att jag kunde vara med. Jag stortrivdes. Och det har utlovats sommarkör också i år! Hoppas, hoppas att min almanacka samarbetar.

Nog skulle det vara roligt att sjunga med i en kör så där mera regelbundet. Men då jag har så oregelbundet jobb, och då jag ofta jobbar sådana tider då det kan tänds bli aktuellt med uppträdanden.

Kanske jag får vänta med att börja i någon kär tills jag blir pensionär och i väntan på det sjunga på gudstjänster, andakter, vid uppvaktningar och hembesök samt inte minst vid dödsbäddar. I de här sammanhangen är det rätt kravlöst. Man bara sjunger. Och tycker det fint att ha en viss vana att sjunga. samtidigt är det skönt att inte ha för stora krav på sitt eget sjungande i dessa yrkessammanhang, för då kunde det bli prestigefyllt och jobbigt.

IMG_5576.jpg

Här en bild från uppträdandet med Jakobstads sommarkör 2017. Hoppas det blir aktuellt för mig också i år.

 

 

Brytningstider

IMG_6622.jpgBlomsterkrans.

Våren har kommit. Eller är det försommaren? Underbart är det i varje fall, och det är inget fel på överraskningar när de är av det här slaget. Idag visade bilens utomhustermometer 21,5 plusgrader då jag åkte längs motorvägen klockan 17. Bara några dagar efter att vi vaknat till ett par plusgrader på Willmanstrand.

Jag har längtat i år efter sommaren. Vintern var jobbig. Mycket med flyttandet. Mycket på jobbet. Nu kommer den efterlängtade sommartiden då vi hoppas på läkande värme, ljus och litet mindre jobb.

Att Maken dessutom förbereda sig för pensionering, är både fint och samtidigt spännande. För några år sedan gruvade jag mig för hans pensionering. Både för hans skull och för min. Jag kunde inte föreställa mig hur en så aktiv person som han skulle kunna sluta jobba. En som jobbade jämt. Som aldrig haft telefonen avstängd annat än under flygresor.

Jag var också rädd för hur det skulle bli med mitt jobbande då han som är 8 år äldre rimligtvis skulle gå i pension före mig. Kunde det bli så att han då tyckte att också jag borde sluta jobba då han gör det? Undrade jag. Redan innan pensioneringen har allt kommit på skam. Han är mogen för pension och han tycker definitivt att jag ska jobba något år ännu.

Allt är alltså på bästa sätt. Nu tar han ut någon semesterdag då och då för att ”öva sig”. Ja, det är väl inte i första hand därför han håller ledigt någon dag då och då, utan för att inte avsluta med en överlång semester.Men han får ju liksom samtidigt öva sig. Och det gör han fantastiskt bra.

Eller vad ska man säga om att komma hem, efter en lååång arbetsdag  till ett vackert dukat bord med skärgårdsmåltid baserad på rökt sik. Dessutom hade han förutom hämtat ett par vedlass också bland annat dammsugit, handlat, plockat ut trädgårdsmöbler.

Det blir bra det här. Fastän jag inte vågat tro det.

IMG_0010 2.jpeg

Stommen i kvällens festmåltid.

Också i kyrkoåret lever vi i brytningstider. I morgon är det Kristi himmelsfärdsdag och vi håller på att lämna påskkretsen till förmån för pingstkretsen. Min praktisk-teologiska övning var att klä om ytterdörren hemma i Vasa, att byta ut påskkransen mot en sommarkrans. Pentik levererar.

IMG_6347Påskkransen.

I ett nytt höghus, där alla är nybyggare och flyttat in samtidigt är det litet svårt i början med att få namn och människor och bostadsnummer ihopkopplade på rätt sätt. Maken pratar ibland om någon som har den och den Audin i garaget. Finns det Audin i garaget…?  Jag har satsat på att bli inte den som har den smutsigaste bilen i garaget utan den som har de vackra kransarna på ytterdörren. Fniss.

IMG_6621Så här tar vi emot sommaren. Och gästerna.

7 ÅR, SÅ KÄNDE JAG MIG

Den där alldeles speciella känslan, då man som nyckelbarn låst ute sig. Då man stod där med skulden och skammen och alla andra vidriga känslor. För att man inte räckt till, för att man inte var värd förtroendet. Nyckelbarn. Det betydde ju per automatik att man skulle ha en länk med hemnyckeln runt halsen.

Vissa tyckte det var förkastligt, litet som att ha djur i för trånga burar och utan rent vatten. Men vi visste bättre, vi visste att det fanns andra som såg upp till oss för att vi var betrodda. Och för att vi inte gick sönder fastän våra mammor jobbade och det inte alla tider på dygnet doftade nybakt från de dörrar vi kunde öppna.

Men ve och fasa de gånger nyckeln fanns på insidan då dörren smällde igen. Då var det kört. Då föll korthuset, då fanns ingen B-plan.

Idag kom jag hem, eller nästan hem, och märkte att nyckeln var på fel ställe. Att den var innanför dörren. Min tanke var, att so what, jag ska ju snart tillbaka till Röda Korset, så jag kan väl gå litet tidigare. Men just ja, jag hade ju hunden innanför dörren, hunden som behöver rastas och helst motioneras före vi kommer hem till natten.

Hos disponenten berättade jag hur det kändes, att jag kände mig som 7. Hon fnittrade och sade tröstande, att ”här hör vi nog ALLA historier”. Jag nämnde det där med känslan, som jag kände igen från tiden som nyckelbarn. Och hon bejakade känslan genom att berätta att hon inte varit nyckelbarn och att hon hade avundats dem som fått gå med nyckel runt halsen.

Från vaktfirman kom en kille och öppnade, och det kostade mig 4o euro. Lärpeng, skulle man ha sagt för. Men det heter väl inte så i den här åldern. Kvalitetskraven hade också ökat. Jag fick visa legitimation innan han öppnade. Och sedan tog jag ju fram bankkortet som en dubbelcheck.

Jag ska spara kvittot och ta fram det varje gång någon vill ge mig ett förtroendeuppdrag jag inte vill ha. Det är väl nog något slags intyg över att man inte är värd förtroenden.

IMG_6453.jpg