47:e dagen vände det

Jag är ingen vintermänniska. Men jag är gift med en. I och för sig är han en åretrunt-människa, men längst från varandra i alla politiska spörsmål står vi beträffande inställningen till vintern och snön.

Däremot trivs jag den här tiden på året, men den hoppingivande vårsolens första strålar. Den som påminner om att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda, en gång för alla,  har vunnit över det onda.

Första delen av februari är en tid som får en att hoppas och tro igen. Se på mitt blombord, som bär spår av gårdagens festligheter. Och se morgonsolen på fasaderna i grannkvarteret.

Och att min förkylning tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att ge sig, på 47:e dagen. Det är värt att fira bara det.

0B9BA3F5-90FB-4969-8251-34E2D14F6E66.JPG

Dagen för avskedspredikan är en pärla att trä på livets halsband

Jag är oerhört tacksam för den fina avskedsfesten i församlingshemmet i Solf efter högmässan idag! Men också för den fina högmässan som vi gjorde tillsammans alla församlingens medarbetare och församlingen. Koralkören förgyllde gudstjänsten. Vi var många. Vi var känslosamma. Också jag själv.

1af55ac0-f894-494c-9ebb-b8cdbd4951e9-1.jpg

Högmässan gick som det heter ”bra”. Men då jag vid högmässans slut böjde knä vid yttre sidan av altarrudneln, precis där jag för några år sedan installerades i min tjänst av biskopen och han uppmanade församlingen att ta emot mig och följa mig med förbön, då brast det. Kyrkoherden vandrade ut från högmässa via sacria med tårar rinnande längs kinderna. Men det var nu bara så.

Jag citerar avslutningen på min predikan:

Jag hoppas under årets fastetid få umgås mera med Maria. Då jag lämnar kyrkoherdetjänsten hoppas jag att jag skall få mera tid för att läsa både Bibeln och annan litteratur. Jag hoppas hinna mera med mitt eget andaktsliv. Det är väl som Predikaren säger, att allt har sin tid under solen. Att vi ibland skall ha mera tid för offentlig förvaltning och ibland tid för att läsa uppbyggande litteratur och be.

En av de allra finaste sakerna under mina 7, 5 år i Solfs församling har varit detta att få vara buren i bön. Att både få känna och uppleva att det finns de som ber för en själv och för församlingen och det arbete vi gör, men också att det finns de som jag kunnat – och också framöver kan vända mig till med bön om förbön – för någon eller något. Bönen är en otrolig kraft. Bara i detta att veta att någon ber för en eller för det som man själv ber för, är en stor källa till kraft och glädje.

Allt har sin tid. Det har för mig under den senaste tiden mognat fram, att jag var på väg någon annanstans. Även om uppbrottet på sätt och vis blev plötsligt var det ett led i en utveckling som skett under en längre tid. De senaste dagarna, då jag städat mitt arbetsrum, arkiverat och slängt –  har jag rent av tänkt att jag borde ha brutit upp tidigare. Men det är inte så lätt att göra det då man trivs så bra som jag har gjort hela tiden medan jag verkat i församlingen.

Jag älskar Solfs församling. Jag kommer alltid att minnas församlingen och er församlingsbor med stor kärlek och med en enorm tacksamhet. Solfs församling blev min första kärlek. Här har jag buren av förbön och innerlig kärlek fått bli präst. Här har jag fått skapa min yrkesidentitet och lära mig vad det innebär att vara församlingspräst. Allt det goda bär jag med mig.

Att lämna den man älskar lär aldrig vara bara lätt. Men jag väljer att jämföra det inte med ett älskande par utan med en föräldra-barn relation. Ni har älskat och fostrat mig, ni har burit mig och hjälp mig på traven. Ni har – på föräldrars vis – varit krävande och jobbiga ibland, men jag har alltid vetat att det varit av kärlek. Nu kanske jag börjar vara rustad för att gå vidare, för att få pröva mina egna vingar och stå på egna ben.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att jag haft förmånen att jobba med ett alldeles underbart medarbetarlag. Hängivna, ansvarskännande människor, självgående men med stor respekt och generositet mot dem man jobbar med, såväl mot församlingsbor, som mot oss andra i medarbetarskaran.

Och denna vackra kyrka. Det enkla och avskalade i kombination med den detaljerade vackra altaruppsatsen.

Jag är oerhört tacksam för den tid jag fick i Solf församling! Tidvis har det varit nästan för bra för att vara sant. Och därför har jag väl också fått min sträng av smärta, för att det i den här världen inte får vara bara bra. Och för att vi också behöver påminnas om att det är så. Här strider det onda med det goda och det som är rätt med det som är fel.

Vi får jobba vidare på det, att med Guds hjälp försöka bli allt mera Kristuslika, för i gemenskap med andra kristna vara den Kristi kropp vi är kallade att vara och för att bli allt mera fördragsamma mot varandra. Då vi brister får vi påminna oss själva och varandra om, att det finns förlåtelse. Att Jesus tagit våra tillkortakommanden på sig och att vi som fått mycket förlåtet också skall förlåta varandra.

Kära kristna församling. Ta väl vara på er. Bär varandra, bär församlingens medarbetare. Be om en ny kyrkoherde och ge honom eller henne lika mycket kärlek som ni gett mig. Störst är kärleken.

Må Gud vår Fader, hans son och den heliga Anden alltid vara med er. Amen.

441cb58d-31c4-4965-befb-6a15fd906ce1.jpg

Vi var många som samlades i församlingshemmet. Det hölls tal och det uttalades vackra ord. Jag fick både presenter och blommor. Camilla hade ordnat så fint i församlingshemmet och pyntat i mina färger. 770d373e-e717-4dcb-ad20-331ac9fba7a9-1.jpgFörsamlingsrådets vice ordförande Kerstin Weckström talade från församlingens sida. Jag fick ett vackert halssmycke. Kerstin och Jeanette Smeds talade så vackert om varför man valt Minna Candt-smycket.

d5cd7f2d-8508-4286-b846-94a7016cb007.jpgVärldens bästa medarbetare. Olof Jern, Ebba-Stina Beukelman, Gun-Lis Landgärds och Susann Nabb-Vornanne. Karolin Wargh saknas på bilden.

Olof Jern, min ungdomsarbetsledare, trodde att man skulle behöva visioner i Närpes också. Men där får ju i första hand någon annan dra upp dem.

89ac291d-5218-4684-8c97-6b1239447fc1.jpg

Min företrädare och mitt stora stöd under åren i Solf, Ingmar Weckström.

201eb541-f8d2-4466-b150-8cb5b68e1c10.jpg

Jag, kontraktsprosten Berndt Berg, Knips jordgubbstårta och många församlingsbor. En verklig dag för tacksamhet.

Den som rörde mig allra mest med sitt tal var Casse, Clas-Göran Smeds ordförande i Solf fria församling. Att få höra att de sett mig som sin präst, det var ett enormt erkännande.

c5d141cc-3319-4126-801d-914797f54a6b-1.jpg

Casse och Rose-Marie, en av mina andliga mödrar.

Det blev utgångspunkten för mitt lilla tacktal. Att skillnader i det vi kallar tro allt för ofta egentligen är olika åsikter. Och åsikter leder ingen vart. Allt är beroende av Jesus Kristus och det han har gjort för oss. Vi skall vara ödmjuka över de olika vägar som lett oss fram till en levande tro på Kristus.

Dagen blir en pärla att trä på livets halsband.

 

Röda Korset fanns där

Då min man fyllde 50 år gav jag honom en resa till Rom. Vi planerade resan nästan ett halvt år på förhand, och med hjälp av fina guideböcker hade vi ganska klart för oss vilka sevärdheter vi skulle hinna bekanta oss med under vårt några dagar långa besök i den eviga staden. Det blev inte alls som vi planerat, för i staden rådde undantagstillstånd.

Redan första kvällen då vi satt på restaurang och åt middag, kom servitören och berättade för oss att påven var död. Det var visserligen inte någon överraskning för oss eller någon annan som han berättade det för, eftersom nyhetssändningarna de föregående dagarna hade förberett oss på det.

Men vad betydde det för oss turister, som också var intresserade av den katolska kyrkan och dess betydelse för Rom samt också av Vatikanstaten? På kort sikt betydde det, att vad vi än hade planerat för våra dagar i Rom, kom de planerna nu att läggas åt sidan för att vi skulle få följa med de händelser som hela världen ville ta del av.

Följande morgon steg vi upp och åt frukost och sökte oss efter det till Petersplatsen där folk strömmade till för att delta i minnesmässan över den älskade påven. Vi kom till Petersplatsen strax efter halv tio på morgonen och vi fick plats långt framme, kanske bland de 10 000 första besökarna. Under gudstjänstens gång strömmade det till människor hela tiden och innan den var färdig räknade man att det hade samlats ca 130 000 människor på Petersplatsen.

Några dagar senare var påven föremål för lit de parade och folk vallfärdade bokstavligen till Rom för att hylla påven. För oss var detta naturligtvis något nytt, men vi kunde inte hålla oss borta. Vi visste att vi inte skulle hinna ända fram, innan vi skulle bli tvungna att ta oss till flygplatsen. Kön med 10.000-tals människor, ringlade sig långsamt fram. Det var förvånansvärt tyst och stilla, man var rätt hänsynstagande åtminstone vad vi erfor. Men det tog länge. Man blev kanske trött och hungrig. Man blev törstig. Innehållet i våra vattenflaskor tog fort slut. Men där fanns vatten. Stora trallar med vattenflaskor. Röda Korset fanns där. Man kom dit där människor kom att befinna sig i en situation där man inte kunde bedöma sitt behov av vatten på förhand. För man visste inte hur länge man skulle vara där. Och man kunde inte lämna sin plats för då var den förlorad. Och det illabefinnande och illamående som kunde följa av brist på vatten kunde få följder för flera.

Jag var litet förlägen. Dricker jag Röda Korsets vatten? Är jag beroende av humanitär hjälp för att jag inte har kunnat uppfatta den situation jag försatt mig i? Borde jag betala igen på något sätt, kan jag bara ta emot flaskan gratis?

Röda Korset hjälper där det finns behov av att hjälpa. Utan att fråga efter betalningsförmåga eller huruvida man borde ha kunnat förutsäga utvecklingen och bunkrat upp med några flaskor vatten till. Utan att peka finger och säga att man borde ha tänkt sig för och inte försatt sig i den här situationen.

Humanitärt arbete låter den som behöver hjälp, och den som hjälper, mötas. På samma sätt som vi ibland behöver hjälp utan att vi själva har handlat oansvarigt, behöver den som kan hjälpa också en kanal för sitt hjälparbete. I Röda Kors-arbetet på alla nivåer handlar det om att skapa detta möte som utgör en möjlighet för humanitärt arbete och hjälpverksamhet, i större och mindre sammanhang. Jag tror att den där vattenflaskan öppnade mina ögon för möjligheten att hjälpa. Och att jag såg, att Röda Korset hade denna beredskap att snabbt finnas där.

Texten ovan är en ledare som jag skrev i den svenskspråkiga medlemstidningen Här och Nu i januari 2019.

Nu har jag två lediga dagar och är på väg till Kyrkslätt för att delta i Finlands Röda Kors centralstyrelses möte.

IMG_5755.jpg

Att stänga en dörr…

DSC_0589 22.40.51.jpg

 

Jag gör det hela tiden nu, gör saker för sista gången. Ikväll var det församlingsrådet, ett härligt gäng och ett bra sammanträde. Aktivt, viktiga frågor, pålästa medlemmar, engagerade och ansvarstagande. Men det var mitt sista sammanträde. I ett kyrkligt lokalt organ, för den här gången.

Det är 36 och ett halvt år sedan jag första gången ställde upp i ett församlingsval. Till församlingsrådet i Vasa svenska församling. Jag var 20, det som valbarhetsåldern på den tiden var. Jag ställde upp igen 4 år senare och 8 och 12 och 16 och….jag har varit kyrkligt förtroendevald eller föredragande tjänsteman under tio perioder. Då jag räknar med den som nyss börjat, om än den blev kort. En gång vågade jag inte ställa upp, jag var rädd att inte bli invald och det skulle ha känts jobbigt med tanke på att jag samtidigt var kandidat i riksdagsvalet.  Men den gången fick jag något annat kyrkligt förtroendeuppdrag, så det har liksom suttit i ett sedan församlingsvalet 1982.

Ikväll kändes det konstigt, då jag avslutade sammanträdet. Mitt sista sammanträde med församlingsrådet för den här gången. Månne det inte blir något liknande någon gång i framtiden. Men nu vill jag ha paus. Nu ska jag få prova på att vara präst på heltid. Ser med tillförsikt på framtiden.

Men, som jag fick lära mig en gång då jag inte riktigt visste vad jag ville. Man behöver inte stänga dörrar så hårt. Inte ta till de säkraste låsen. Kanske rent av lämna dörren på glänt. För uppgifter lär finnas för den som vill vara med och jobba på talko. Också i kyrkan.

 

En vecka vid och på Medelhavet

Allt fick sin upprinnelse i att Maken skulle gå i pension. Jag ville ge honom en gåva. Prylar av allehanda slag hade vi under ett drygt års tid jobbat systematiskt med att göra oss av med, så det var snarare en tjänst än en vara jag skulle ge honom. Och litet speciell skulle den ju vara, det är trots allt inte varje dag man avslutar en snart 40 årig-yrkeskarriär.

DSC_8368.JPG

Bilden är en ”nu-kör-vi-kyss” inför avskedsmottagningen på Juthbacka Herrgård i Nykarleby den 28.9.2018.

I våras fick jag ögonen på en annons i Vasabladet, om ÖT:s och Vbl:s läsarresa på Medelhavet. En vecka på Västra Medelhavet på Costa Diadema, med avgång i Rom och tillbaka i Rom en vecka senare. Researrangör var Loistoristeilyt.

Jag bokade resan. Satte undan pengar. Fick en gång nästan ta till en nödlögn då jag inte tyckte mig ha pengar till något som skulle införskaffas…

En sommarkväll då stora delar av storfamiljen var samlad, tyckte jag det var dags att berätta om min gåva. Inte minst för att den blivande pensionären hade börjat planera en höstresaoch jag inte riktigt kunde fortsätta att nonchalera hans idé hur länge som helst.

Den första fredagen tog vi oss med flyg till Rom där vi satte oss i en buss för att ta oss till Civitavecchia där hamnen finns. Efter en lång första dag innebar kvällen på båten inte så mycket annat än fyra rätters middag och att packa upp och göra oss hemmastadda i hytten. T.o.m. säkerhetsövningen fick vänta till följande dag. DSCF0403 2.jpg

Efter en natt på havet anlände vi till Savona. Kryssningsfartyget lade till alldeles i stadscentrum, så förmiddagen innebar en promenad till fots i den gamla hamnstaden.

DSCF0450.jpg

DSCF0453.jpg

Varje landstigning och påstigning tog sin tid. Säkerhetskontroller gjordes varje gång vi steg på båten, och då vi gick av skulle vi identifieras. Det gäller att ha koll på gänget då passagerarna uppgår till 4800 och besättningen till 1200 personer. Det kändes tryggt och bra.

DSCF0501 2.jpgCosta Diadema är 306 meter lång och 65 m hög. Som jämförelse kan jag säga arv Replotbron är 26 m hög. 

Dag 3 kom vi till Marseille, men då avvek vi för egenlek och tog en buss till Aix-en-Provence.DSCF0544 2.jpg

DSCF0534.jpg

IMG_3070.JPG

Dag 4 vaknade vi i Barcelona. Det var den kallaset dagen under veckan, man lovade 8 grader men det kanske blev 12. Men det höll upp. samtidigt härjade regn runt om i Mellaneuropa. Bl a i Venedig.DSCF0593.jpg

Sagrada Familia. Vi såg den bara utifrån. Bygget som får påminna oss om att i denna värld blir inget klart.

DSCF0601.jpg

DSCF0627.jpgUtsikt över Barcelona.

Dag 5 Palma de Mallorca.DSCF0669.jpg

DSCF0702.jpgDSCF0703.jpg

Dag 6 tillbringade vi på havet.MedDSCF0734.jpg

Med läsning. Nessers De vänsterhäntas förening. Vad har hänt med Barbarottos dryckesvanor (Loka och Zoega)?

DSCF0733.jpg

Vår havsdag, på väg till Sicilien, var varm. 22 grader. Men på balkong blev det 28 grader i solen. Underbart

DSCF0729.jpg

Halloween- detta elände slipper man tydligen inte undan någonstans.

DSCF0736.jpg

DSCF0560.jpg

3b212b22-accc-4061-99a6-0ad945e9e30c.jpg

f8230767-f5cb-49b3-bd41-b33775db1d96.jpg

71db8d49-a6fa-43f1-9e45-ae67b6919685.jpg

Några av poolerna ombord. 08dccb28-b739-47e7-b6f0-17c0be21bcd1.jpg200m:s löpbana.

2a22a82a-3469-43f6-b55a-b9b8282da6fa.jpgBollplan och lektorn. Men rätt litet barn var ändå med.

0da8db83-97e8-4bea-9f19-891ca5a8347c.jpg

img_3067-1.jpgFyrarättersmiddag varje kväll…det italienska köket levererade.

13f249da-0a2b-489c-bdc4-29c57675d28e.jpgUnderhållning av olika slag ombord.

Dag 7. Alla helgons dag på Sicilien. Regnigt, men varmt. Besök i Monreale.DSCF0776.jpg

DSCF0770.jpg

DSCF0772.jpg

DSCF0784.jpgDSCF0792.jpg

DSCF0788.jpg

DSCF0791.jpg

DSCF0790.jpg

DSCF0796.jpg

DSCF0797.jpg

DSCF0802.jpg

DSCF0809.jpg

 

DSCF0807.jpg

Dag 8 vaknade vi i Civitaveccia utanför Rom och återvände hemåt många intryck rikare. Och som det brukar vara med resande, allra bäst är det att komma hem igen.

 

Som att vänta trillingar

Då man har en stor familj, den konstellation som på Whats App heter ”Storfamiljen” då har man mycket och många att bekymra sig för. Många att minnas i sin aftonbön.

Men då man har en stor familj har man också många att glädjas med. Som t.ex. i dag då familjens kriminolog får veta att hon fått fyra årig forskartjänst hos Helsingfors Universitet. Tack gode Gud, och lycka till E!

Eller som då jag idag läser på domkapitlets hemsida att en älskad svärson söker kyrkoherdetjänst i Kvevlax. En pappa till tre av barnbarnen…jag är sprickfärdig av känslor. Kom på mig själv med att det påminde om de där gångerna när jag fått veta om att familjen skall växa med någon liten.

Kanske jag ska få bli en mindre frånvarande mormor. En som kan sticka sig in en stund, eller ställa upp en stund. Kanske det blir någon inbjudan till någon samling för mormödrar. Nu brukar de inte nämna dem, antagligen av både av omtänksamhet och för att det är onödigt att tala om sådant som är utom all rimlighet.

Jag hoppas Kvevlax församling tar emot dem. Jag gör. Vi gör. IMG_2777.jpgEn gammal bild. De är drygt fyra år äldre nu än den gången på vår bastuveranda. 

Höstens vemod

IMG_78611.jpg

Vi som lever i den del av världen som vi gör, och som inte heller för vår vardag och utkomst dessmera lever på naturens villkor, för oss inskränker sig förberedelsen inför vintern till ett minimum. Och ändå, känns det högtidligt och stort att liksom veta att snart är vintern här och vi kan inget åt det. Tänk hur det var ännu i det gamla bondesamhället där de flesta av oss har sina rötter.

Ändå  innebär hösten för mig ett årligen återkommande vemod, som trots allt brukar gå över lika snabbt som det kommer. Jag skötte under ett par timmar idag på eftermiddagen.

Mina förberedelser ska ske innan vi åker iväg på vår höstresa som samtidigt är den enas pensioneringsresa. Men to do-listan är kort:

  • ta fram vinterjackorna
  • se till att bilarna har vinterdäck – delegerat till Maken
  • plantera ljung på föräldragraven

Hösten har varit undrar. Njuter idag av distansarbetsdag. Utsikten är det ingen fel på. Då jag sitter inomhus och jobbar hjälper den höga, klara, blå skyn mig att fantisera om sommaren.

IMG_78631.jpg

 

Cykeltur och -otur

540762C7-A3AA-4BF7-B19F-E39AD93DE18FJag börjar bli du med el-cykeln. Även om jag kom igång först på höstkanten kan jag konstatera att jag, tack vare motorn, ger mig ut på turer som jag inte skulle våga mig på, eller idas utsätta mig för,  om jag inte hade motorn.

Senaste vecka cyklade jag till jobbet ett par dagar, jag räknar att det är mellan 33 och 34 km tur-retur. Motorn gör att jag i uppförsbackarna får ta hjälp av motorn och inte behöver köra mig svettig på väg till jobbet. På väg hem kan jag om jag vill ta ett annat tempo och använda mera muskelstyrka än el.

Idag hade jag ett ärende till Replot, där jag skulle lämna en sak åt min svärson. Jag visste då jag startade från stan att jag hade snudd på för litet laddning, därför körde jag med den lägsta el-insatsen ända till Replotbron där jag vred upp till ”High” den tredje och högsta graden av el-tillförsel. Det överraskade mig hur mycket el som gick åt, kanske fem gånger mera än på plan mark.

Så. Då fick jag lära mig vad som händer då man startar på en sådan resa med för liten laddning. Man får köra manuell el-cykel, och det är inte trevligt. Det är tungt och besvärligt och musklerna kommer att vara ordentligt ömma om ett par dagar.

Nästa gång laddar jag cykeln ordentligt innan jag gör Replotbron. I övrigt var det en fin höstutfärd. Den blev ju långvarig också då jag på hemvägen stundvis cyklade i en fart mellan 12-14 km istället för 22-25 km i h.

Men jag hann hem precis innan solen gick ner. Solnedgången över Metviken var vacker ikväll. Och det blev 40 km. FullSizeRender.jpg

Inte bara för att hon är kvinna

Nykarleby församling har valt sin nya kyrkoherde och det råder feststämning i stan. Att var fjärde röstberättigade använde sin röst är också väldigt fint, på flera sätt. Det är en viktig angelägenhet för en småstad att välja sin kyrkoherde och att så många bemödat sig om att vara med och avgöra valet är värdefullt. Jag hoppas att Mia Andersson-Löv också framöver ska få känna detta stöd i mötet med församlingsbor, vid förrättningar och också genom att många väljer att delta i högmässan i församlingen.

Nykarleby församling är inte vilken som helst för mig, även om jag själv både hör till en annan församling och jobbar i tredje och därför i huvudsak delar församlingsgemenskapen där. Men Nykarleby är viktigt för mig, jag har levt i staden på hel- eller deltid de senaste 16 åren och vi har under tiden byggt upp vårt eget paradis i Vexala och kommer så länge vi själva kan påverka saken att bo där minst halva tiden.

Jag har under många år haft förmånen att delta i gudstjänstgemenskapen i St:a Birgitta kyrka och har många vänner på orten och i församlingen. Klart jag bryr mig. Jag gjorde också i gudstjänstpraktik i den kyrkan inför min egen prästvigning och jag har hunnit vara förtroendevald i både församlingsråd och kyrkofullmäktige.

Klart jag gläds med församlingen! Men inte för att Mia är kvinna. Utan för att hon är Mia och att Nykarleby församling får en så fin kyrkoherde. En varm och fin människa, en troende präst, en helgjuten person, en duktig teolog, en god förkunnare m.m.m.m. Därför gratulerar jag Nykarleby församling och alla oss som har möjlighet att på ett eller annat sätt vara en del av den församlingen.

safe_image.php.jpeg

Jag använder Vasabladets bild av kyrkoherde Mia.

Visst är det roligt att Nykarleby får en kvinnlig kyrkoherde. Men ni får så mycket mera än så! Det är att förminska henne väldigt mycket om man tror att det är det som är grejen. Visst är det ett plus, som i alla andra arbetslag där det ena könet är kraftigt underrepresenterat eller saknas, som det idag är  bland prästerna i Nykarleby församling. Och det är framför allt ett plus i själavårdande situationer där en man av någon som helst orsak inte skulle ha möjlighet att nå den som söker själavård.

Men för oss kvinnliga kolleger är det roligt, och för alla de andra kvinnor och män som delar den människoskyn som säger att ”här är inte man eller kvinna”.

Som präst, erfar jag, är det ibland litet tudelat att engageras för ett uppdrag för att man är kvinna, kvinnlig präst eller kvinnopräst. Vi är präster. Vi har annat att komma med i vårt värv än vårt kön. Ibland tycks man t.o.m. resonera som så, att man gör oss en tjänst om man anlitar oss, att. man därmed bidrar till att vi får verka i kyrkan och att man kanske är politiskt korrekt om man önskar att en kvinnlig präst ska utföra den aktuella förrättningen.

Målet är väl att vi ska få jobba under samma premisser och ha samma möjligheter att få tjänster oberoende av kön. Men också att vi ska få jobba utan att man fäster stor vikt vid vårt kön, som i de flesta andra yrkesgrupper.

Så länge minoriteter är små är det legitimt att stöda dem som minoriteter. Därför är det också rätt och riktigt att stöda kvinnliga präster i kontexter där de är få och inte brutit mark. Men vi ska akta oss att förminska någon till sitt kön, då han eller hon har så många strängar påsen lyra som t.ex. Mia har.

Härmed inte sagt att församlingen eller väljarna eller någon annan gjort det. Men jag drabbades av eftertankens kranka blekhet då jag själv kunde uppfattas ha gjort det då jag utbrast i mitt hurrarop. Med den här texten vill jag säga att jag vet att hon är mycket mera än så och att det är därför Nykarlebyborna skall skatta sig lyckliga.

 

Ett fullbordat äktenskap

Jag avslöjade för några trevliga damer på stan här om dagen, att jag ser lika mycket fram emot Makens pensionering som jag gjorde inför vårt giftermål. Det pirrar helt enkelt i magen på samma sätt.

G_A7.jpgFoto: Chanette Härus

På något underligt vis föreställer jag mig att han skall bli ännu mera min då han lämnar jobbet som stadsdirektör. Inte kan jag säga att jag varit svartsjuk på hans jobb, men nog har det ju tagit en hel del av det som kunde ha varit vår gemensamma tid. Men visst hade vi en stor fördel av att jag själv varit med i kommunalpolitiken i Vasa i många år och visste litet vad det handlade om, framför allt att ingen med säkerhet kan säga exakt när man kommer hem från jobbet. Och att det då och då seglar upp vissa saker oberoende av om man trodde man skulle vara ledig eller inte.

Då för 22 år sedan läste jag inte bara om kommunalpolitiken i tidningarna, jag läste också föredragningslistorna – så intresserad var jag. Den förälskelsen har gått över, men inte den till Maken. På något förunderligt sätt intalar jag mig att äktenskapet fullbordas först efter nästa vecka, att han då först riktigt på riktigt blir min.

Då säger jag som yngsta dottern, klädd i Mimmi-dräkt sade då hon gick direkt före kön av autograf- och kramjägare fram till Micki Mouse på Disney i Paris och slog armarna om honom, ”han är min!”.

IMG_76221.jpg