Utsikt och insyn el kanske insikt…dags för gardiner? Ett hem i vardande.

I min ungdom, i mitt första äktenskap, blev jag en gång tillrättavisad av en inbiten ungkarl. Jag hade bott en hel månad i Bergö prästgård utan gardiner. Jag njöt av friheten på landet och av att inte ha någon insyn. Men jag blev uppmärksamgjord på att det inte passade sig, att jag abslout, så fort som möjligt, behövde ordna med gardinerna.

Nu är det dags igen. Inte har jag fått någon tillrättavisning, men jag har på egenhand kommit till insikt. Tre år och några veckor efter att vi flyttade in i Lyran är jag nu på G med att skaffa gardiner till vardagsrummet.

Jag har helt enkelt fått en nytändning. Var inte alls mogen för att flytta in i ”pensionärshemmet” då det begav sig för tre år sedan. Nu röjer vi så det står härliga till och snart kommer vi – förhoppningsvis – att rymmas riktigt bra här. Och jag har en nytändning på huset och hemmet och kommer förhoppningsvis kunna slå mig till ro här. Håller på att landa i mina Vasakvarter.

Och ja, gardinerna är på gång.

Extra tid

Allt som oftast intalar vi oss att vi skulle vilja ha litet extra tid. Tid för något vi prioriterar högt, eller för något vi uppenbarligen inte prioriterar tillräckligt högt eftersom det alltid blir ogjort.

Nu har jag fått några sådana dagar. Tre lediga dagar som var vigda för storfamiljens julfirande -som i familjen med några präster brukar gå av stapeln i mellandagarna.

Nu har jag hunnit med sådant jag inte brukar hinna med. Har mest hela dagen varit vid datorn eller vid telefonen.

Gratis har det inte varit. Men det gäller att ta igen på karusellen vad man förlorar på gungorna.

Bilden: Den är tre år gammal. Då dukade vi för 19. Nästa jul(firande) hoppas vi det blir för några fler.

Julen på kryckor

Det sägs att vi tjuvstartar i år. Att vi julpyntar, framför allt våra hem, tidigare än vi brukar. För att vi behöver ljuset i mörkret, i alla avseenden.

Det mest påtagliga i år, tycker jag är, att julpyntspoliserna, de som hävdar att man inte får börja för tidigt, hållit tyst och t.o.m. högt uttalat, att det är ok i år. Coronaåret 2020.

Jag var en sån, i tiden, som tog in julgranen en eller högst två dagar före jul. Julklapparna införskaffades de sista dagarna före jul. Jag njöt av de där timmarna på stan, det var på den tiden då man i Vasa handlade i mindre specialaffärer med personlig service eller på SOKOS varuhus. Julklappsrundan var ett nöje i sig, kunde innebära både lunch och fika på stan och många möten med vänner och bekanta.

Då jag gifte mig till Norra Svenska Österbotten där gatubelysningen inte var lika omfattande som på Skolhusgatan i Vasa, ändrade jag mina rutiner och plockade fram den elektriska delen av julpynten, läs fönsterstjärnor och elljusstakar, redan till första advent. Det har jag fortsatt med sedan dess.

I år då vi beslöt att fira coronajulen i Vexala, fyra km från närmaste vägbelysning, var det självklart att vi skulle pynta redan till lillajul. Då jag (läs vi) dessutom skulle vara i Närpes en del under själva julhelgen fanns det väl ingen orsak att skjuta upp ”upplysningen” och feststämningen.

Nu är jag väldigt glad att vi gjorde så. Ett tredskande knä har ställt till det för mig. Jag ligger i sängen eller i soffan och kommenderar min älskling. I nöd och lust. Störst är kärleken står det på en tavla i vårt sovrum. Så fint att vi har varandra, mest jag honom då…

Å andra sidan, om jag hade ställts inför möjligheten eller uppgiften att välja vilken jul jag skulle gå på kryckor hade det med stor sannolikhet blivit just den här.

Att dessutom få tro att eländet snart går om gör det uthärdligt.

Flyttning, men bara en liten en i år

Ibland frågas det efter folks dolda talanger. Jag hävdar att en av mina är att flytta. Tyvärr har jag rätt betydande erfarenhet av flyttningar. En annan dold talang är nog också att ganska enkelt inreda att hem, ofta med rätt små medel. Loppis är en fantastisk sak då man kanske har ett övernattningsboende, som det jag nu håller på att packa ihop i Närpes. Frimodigt har jag bjudit ut mina ”produkter” och träffat en hel del trevliga människor i mask som hämtat det som annars lätt skulle ha hamnat i något redan överfullt förråd.

Samtidigt får jag frågor om mitt ”flyttande”. Det blev annorlunda än tänkt att jobba i Närpes, nu avser jag corona-effekterna. Mindre kvällsjobb genom att pandemin satt stopp för vuxenarbete, mera distansjobb (präster har i regel en hel del sådant) för att bidra till stävjandet av smittspridningen . Distansjobba kan jag göra hemma i Vasa och behöver inte en förhållandevis dyr hyresbostad i Närpes för det. Dessutom harjagmärkt att det är svårt att få slut på arbetsdagen, att jobbostaden lätt betyder kvällsjobbande…

Jag har ett drygt år bott på Folkhälsans seniorhus i Närpes. Härlig bostad, fint planerad, ny och fräsch. Rekommenderas! Men då jag trots allt är mera rörlig än de flesta där och har kontakt med flera människor än de flesta seniorer har det sedan corona kom varit ett ständigt stressmoment för min del, rädslan att föra in smittan på seniorboendet. Jag har därför hållit mig från Vasa, och de facto sovit hemma i Vasa tre nätter sedan påsken! Jag längtar hem!

Då jag inte varit i Närpes har jag varit i Vexala i Nykarleby. Där finns Makens första hem och mitt andra hem, tills någon av oss ger sig och flyttar till den andra.

Nu ser världen ut så här. Nu kan jag pendla, och nu kan jag vara hemma litet mera. Om det ändrar och blir annorlunda lär det gå att skaffa sig en övernattningsbostad igen. Och sedan finns det ju ett hotell brevid jobbet och dessutom de som erbjudit mig sovplats om det behövs någon gång.

Det blir intressantatt se hur saker och ting utvecklas.

Bilden är från en större flyttning Den här gången behövs inte så många lådor.

TRÖTT MEN LYCKLIG. ”Det gick bra, trots allt!”

I alla yrken finns väl en risk för att ofrivilliga pauser, och ovanan som följer av dem, kan göra en osäker. Något sådant höll på att drabba mig inför dagens gudstjänst. Jag skulle äntligen få predika igen, det hände senast i september! I oktober var jag liturg en gång, men efter det jag inte fått medverka vid någon gudstjänst.

Att det skulle vara familjegudstjänst idag, gjorde att inga rutiner fanns, allting skulle tänkas igenom i minsta detalj, dessutom mot bakgrund av alla säkerhetsföreskrifter. Många medverkande brukar innebära ett visst osäkerhetsmoment, och ett behov av att alla (vuxna) medverkande är alerta.

Det gick bra. Även om det krävdes ett visst mått av improvisation. Och det kändes gott! Fint samarbete med kolleger och underbara barn som medverkade!

Men jag hoppas att jag efter denna ofrivilliga paus ska få börja hålla gudstjänster igen. Nu har de varit mest begravningar, och det är också en mycket meningsfull arbetsuppgift. Men förutom att det kan bli tungt, att mest bara träffa folk i det sammanhanget är det också främmande för den som är van att leva i församlingens liv, där allt annat utgår just från gudstjänsten.

Pingstmässa första söndagen i advent

Jag har inte sysslat med yrkesrelaterade drömmar. Åtminstone inte nattetid. Kanske det att jag har svårt att koppla bort jobbet, och grubblar mig genom det mesta dagtid, gör att jag inte behöver ta nätterna till hjälp.

Tills i natt. Då hände det efter närmare 40 år i yrkeslivet. Jag tror det berodde på att jag försökte låta bli att bry mig, då jag läste annonseringen inför domsöndagen i Närpes församling. Jag brydde mig följaktligen då nattetid istället för dagtid, och eftersom jag hade synpunkter skulle jag bestraffas. Jag beordrades hålla gudstjänst första söndagen i advent (vilket i sig inte skulle vara ett straff), men temat skulle vara ”pingstens under”.

Jag tror att jag fortsätter bry mig dagtid, med den högre grad av skärpa som trots allt brukar finnas då. Och att jag ska vila litet till, så att jag förhoppningsvis återvänder i jobb med förnyade krafter – efter första advent.

Inte Närpes. Men Köpenhamn. Veckomässa en morgon för några år sedan.

Inför allhelgona i tidningen Sydin


Sorgen är en naturlig del av våra liv – ”Ska bearbetas, inte städas undan”

Vi har ett behov av riterna och ritualerna som hör allhelgona till, säger Ann-Mari Audas-Willman.
Foto: Malin BylundVi har ett behov av riterna och ritualerna som hör allhelgona till, säger Ann-Mari Audas-Willman.

Allhelgonahelgen är en helg med minnen, saknad och för vissa även med sorg. Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan, säger kaplan Ann-Mari Audas-Willman.MALIN BYLUND
 SPARA ARTIKEL

Ann-Mari Audas-Willman, kaplan i Närpes församling, tycker att allhelgonahelgen är en fin och stillsam högtid, en helg då vi minns våra nära och kära som gått bort.

– Vi har ett behov av riterna och ritualerna som hör till allhelgona, som till exempel det att tända ljus på gravgården. Vi har ofta svårt att sätta ord på våra känslor, men det här är någonting som vi kan göra helt utan ord, säger hon.

För många kan allhelgona även innebära sorg, och det är något som prästen ofta möter i sitt jobb inom församlingen. Hon är även handledare i sorgbearbetning.

Ann-Mari Audas-Willman tror att vi alla bär på någon sorts sorg.
Foto: Malin BylundAnn-Mari Audas-Willman tror att vi alla bär på någon sorts sorg.

Audas-Willman tror att vi alla bär på sorg, på ett eller annat sätt. Sorg uppstår inte bara i och med dödsfall utan även vid exempelvis skilsmässor, när en vänskap tar slut eller ett arbetsförhållande avslutas.

Sorg handlar om kärlek, förluster och om att hedra någon eller något vi förlorat, berättar hon. Den är en naturlig del av våra liv – men trots det är den inte alltid självklar att tala om eller visa. 

Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan.

– Vi lägger ofta band på våra känslor. Vi vill vara duktiga och inte störa, men det är fel att göra våld på sina känslor. Jag tycker också att det är fel mot den som dött eller mot det som betytt mycket för oss.

Att tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Ann-Mari Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.
Foto: Malin BylundAtt tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Ann-Mari Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.

När det kommer till sörjande finns inget egentligt rätt eller fel, säger Audas-Willman. Det är viktigt att låta sorgen ta plats, men den ska inte försöka tvingas fram.

Sorg inbegriper många känslor, allt från ilska och besvikelse till rädsla eller osäkerhet inför framtiden. Vissa sörjande visar känslor, andra inte. En del vill prata medan andra tiger.

– Det vet jag också med mig själv. Under de svåraste stunderna i mitt liv har jag saknat ord, fast jag anser mig vara en mycket verbal människa, mångordig, pratande och skrivande.

En sörjande behöver inte bete sig på något speciellt sätt, säger hon.

– Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att någon sörjer mindre.

”Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att man sörjer mindre.”

Att tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.

– Förr pratades det mycket om sorgeår. Efter ett år skulle allting kännas bra igen. Men livet fungerar inte på det sättet. Dessutom har sorgen också många gånger börjat innan någon dött, om någon till exempel haft en livshotande sjukdom.

Sorgen ser också annorlunda ut vid olika förluster. Om vi till exempel förlorar en förälder behöver det inte betyda att vi sedan sörjer den andra på samma sätt.

– Att man har sörjt betyder inte heller att man klarar nästa sorg eller förlust bättre. Tvärtom är det kanske så att det aktiverar gamla sår och gamla förluster.

Ann-Mari Audas-Willman tycker att allhelgona är en fin helg då vi minns och tänder ljus för våra nära och kära som gått bort.
Foto: Malin BylundAnn-Mari Audas-Willman tycker att allhelgona är en fin helg då vi minns och tänder ljus för våra nära och kära som gått bort.

Hon hämtar ett exempel ur sitt eget liv. Då hon var nybliven tvåbarnsmamma dog hennes mor.

– Eftersom jag hade två småbarn hann jag aldrig sörja henne på det sätt som jag hade velat. Klart att jag var ledsen och saknade henne. Men när min pappa sedan dog tolv år senare var jag i ett livsskede så att jag hann jag sörja dem båda två.

Ibland har vi alltså helt enkelt tid att sörja, ibland inte, konstaterar hon. 

– Hinner man inte lämnar det halvgjort och då är det någonting som man får ta itu med senare. Men alla har sina sorger. Jag tror att vi alla mår bra av att prata om dem ibland.

Ibland har vi tid att sörja, ibland inte, konstaterar Ann-Mari Audas-Willman.
Foto: Malin BylundIbland har vi tid att sörja, ibland inte, konstaterar Ann-Mari Audas-Willman.

Vid bemötandet av någon som har sorg är det inte de fina formuleringarna som är det viktiga, säger Audas-Willman. Men undvik att ge råd eller att försöka skynda fram någonting.

– Den som sörjer vill ha empati, kanske sympati, och framför allt möjlighet att kunna säga det där som är viktigt för en sörjande att säga.

Det bästa är att helt enkelt visa att man finns till, genom att till exempel bara lyssna, ge en kram, klapp på axeln eller en kastrull soppa, eller genom att skjutsa barnen till träningen.

– Den gamla traditionen att gå in till varandra med blommor eller varmt bröd när någon dött är ganska fin. Det är ett sätt att visa att vi finns till, utan att vi egentligen behöver säga så mycket, säger Ann-Mari Audas-Willman.

Distansarbete

Regeringen förordar distansarbete för dem som har möjlighet till det. Biskoparna och domkapitlen i det svenskspråkiga Borgå stift och i det finskspråkiga Lappo stift gör likadant. Så även om det inte lokalt, på min arbetsplats, utfärdats något att hålla sig till, tolkar jag det som så, att det gäller att packa ihop och jobba hemifrån så mycket som möjligt en tid framöver.

Distansarbet är inte främmande för församlingsprästen. Tvärtom. Det mesta av alla förberedelser av tal och predikningar har jag under åren gjort hemma . Där finns böckerna, där finns mjukisbyxorna och där finns variationmöjligheterna i möbelväg.

Men däremellan önskar man sig ju en arbetsgemenskap. Där man stöttar varandra, ger varandra ideer och fungerar som bollplank åt varandra. Där vill man känna att man har en gemensam vision och drar åt samma håll. Där vill man få en bekräftelse på att det man gör har betydelse, att det är en del i en helhet. En puzzelbit som är viktig för slutresultatet.

Bland det finaste i mitt jobb som präst är att få möta människor i sorg. Jordfästningar och jobbet kring dem är väldigt meningsfullt. Men det blir i längden tungt att i huvudsak möta människor bara på begravningar. Litet så har det varit för den senaste tiden. Läs coronatiden.

Jag hade just ”flyttat ” in på jobbet, sedan jag fick ett eget rum, och har i höst haft som ambition att jobba mera regelbundet till den del det låter sig göras, för att få bättre tid för återhämtning under arbetsdagarna . Nu får jag byta strategi igen.

Men. Visst hjälper en vacker natur. Distansarbete vid havet. Det öppna havet och horisonten har alltid påmint mig om himlen. Och det passar väl riktigt bra vid prästens distansjobb.

Prästens lediga veckoslut

`Vi är flera som njuter vid havet denna helg. Denna lördag förmiddag inledde vi med en gemensam promenad längs stranden.

Jag har ledigt veckoslut! Det händer en gång per månad. Och då innebär det i de allra flesta fall att jag har ledigt fyra dagar, lördag-tisdag.

Jag får ofta frågor om prästens veckoslut. Om vi har ledigt någon gång, eller hur ofta vi har ledigt veckoslut. Det är vänliga församlingsbor som undrar, då de inser att vi ju de facto har konstiga jobbtider.

Det beror förstås på, i en hur stor församling man jobbar. Hur många präster man är, hur många kyrkor det finns där församlingen firar högmässa eller gudstjänst om söndagarna. Det är också en arbetsledningsfråga, hur man fördelar de lediga veckoslutet som förstås får vara flera än det ena per kalendermånad.

Men församlingsprästen har, som de flesta andra i vårt samhälle, femdagars vecka. Däremot har vi inte tjänstetid, börjar inte t.ex. kl 8 och slutar kl 16. Utan vi har istället två tjänstefria dagar per kalendervecka.

En ”vanlig” (finns det sådana?) arbetsdag kan arbetsuppgifterna en dag, tyvärr, vara fördelade så att de utförs såväl tidig morgon som mitt på dagen och på kvällen. Det ska förstås undvikas. Och det har både kyrkoherden, som leder arbetet, och man själv ansvar för.

Det låter säkert fint med en fyradagars ledighet varje månad. Men det ger oss inte flera dagar ledigt än andra, utan en fyradagars långledighet föregås oftast av en obruten period på tio arbetsdagar.

Det finns för- och nackdelar med alla jobb. De stora helgerna då ”alla” är lediga är ju inte riktigt lediga för oss. Här om dagen svarade jag påfrågan om jag hellre håller midnattsmässa på julnatten eller julotta några timmar senare..!

Och ja, storfamiljens julfirande är planerat till två dygn i mellandagarna, vi är för tillfället tre församlingspräster, så den gången får de övriga lov att anpassa sig.

Sedan beror ju allt denna gång på corona-läget, om det blir någon jul med drygt 20 kring borden.

En röd dag har också vi präster. Första maj. Då tycker jag, av princip, att vi ska göra ingenting.

.

Lycka är…

…att i ett av de sista avsnitten i säsong 14 känna samma iver och nyfikenhet inför hur utsikten ska vara då jag öppnar sovrumsdörren just denna morgon.

Idag var sanden röd, havet ovanligt grönt o den röda färgen på fiskestugan på Römson framträdde osedvanligt tydligt. Och inget av det går riktigt att fånga på bild. Men ändå envisas jag med att försöka. Onödigt ofta.