Inte visste jag riktigt vad jag skulle vänta mig, och det vet jag förstås inte alls ännu heller. Jag tänker att mycket i sjukhusprästens jobb är bekant från åren som församlingspräst och att en hel del är nytt, men jag har ju känt att jag ännu skulle vilja lära mig något nytt, så det är bra.

Samtidigt är det säkert en fördel också att jag sett en del av vården från sidan förr, som lärare på dåvarande ”Sjukis” ( flera gamla elever bland vårdarna harhunnit ge sig till känna) i fem år på 90-talet, som förtroendevald inom dåvarande sjukvårdsdistriktet, åtta år i socialnämnden i Vasa och en kort tid, några timmar i veckan, som sekreterare åt professorn i vårdvetenskap Katie Eriksson.

Under mina första två dagar har jag blivit väl emottagen, av börjandes med min kollega och förperson Cati, men också av alla andra. Cati hade förberett så bra och ordnat med ett el-skrivbord, allt för ergonomin. Tack för det!

Första dagen innebar mest att orientera sig och träffa avdelningsskötarna och den personal som var på plats, få nycklar, telefon osv. Vara med vid avdelningsandakt och en del annat. Jag kände att jag inte gjort något men var helt slut efter arbetsdagen och slöt mig till att det hade att göra med att det blev så många intryck.

Idag har jag sysslat med en hel del världsliga ting. Och sådant jag ibland slarvigt brukar kalla ”praktisk teologi”. Idag blev det närmast ”teknisk teologi”. Envis, förlåt målmedveten, som jag är försökte väl länge på egen hand. Jag kom in på kyrknätet med mina nya inloggningsuppgifter men inte på e-posten. Det visade sig, sedan jag kontaktade it-helpdesken att jag inte ”skrivits ut” från min förra arbetsplats utan fortfarande var fast i e-postsystemet där. Så i morgon har jag förhoppningsvis e-postmöjligheter igen.

Det blir fyra dagar denna första arbetsvecka. Det känns gott. Det känns bättre än jag hade väntat mig. Jag tror att jag hade svårt att riktigt föreställa mig hur det skulle vara. Nu kan jag föreställa mig vad som väntar, och det känns gott.

Predikaren. Korsstygn i Gamla sjukhuset.