Vi valde att avsluta vår minisemester med ett besök hos familjen i Umeå. Vi tog vår säng (husbil) och körde från Stockholm igår, och efter fredagsmys och en lika mysig frukost hos de kära i Umeå skildes våra vägar igen och vi tog båten över Kvarken.

Men där i det hemtrevliga huset bland älskade människor insåg jag hur länge jag varit ledig. Efter de känslosamma avskedsfestligheterna i Närpes 12.2. for jag ett par dagar senare till dem i Umeå och var där några dagar. Nu, då jag var där igen, och vinter bytts i vår och mörker i ljus kände jag att jag fått just den vila och ledighet jag tyckte mig behöva, efter jobbet i Närpes, innan något nytt tar vid. Det är väl som med all annan återhämtning, den tar längre då en blivit 60+.

Nu tror jag mig vara redo, att ta mig an nya utmaningar. I detta skede ändå inte mera än halvtid, som sjukhuspräst i Jakobstad. Jag har av domkapitlet förordnats till Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet till årets slut.

Under min semester har jag flera gånger stött på att någon trott att jag gått i pension, så är det inte. Men jag har en delpension som gör det möjligt för mig att jobba mindre.

Hur det blir framöver vet jag inte. Gårdagen är förbi. Morgondagen har vi inte sett. Idag hjäler Herren. Tack och lov.

Nu håller jag mina allra sista semesterdagar som kaplan i Närpes. Från 1.5. är jag sjukhuspräst och jag får jobba med som är delvis bekant och delvis nytt, och jag tycker att det ska bli intressant att få lära mig något nytt.