Jag är dålig på avsked

Idag har den ringt i mitt huvud och stundvis har jag antingen nynnat den eller sjungit den, Aftonens sång. Den geniala texten av Ole Jakobsson som fått den vackra och stämningsfulla melodin av Roger Wingren.

”Idag är havssången allvarligt lågmäld.

Jag står ensam på aftonstranden när natten kommer.

Nu går mitt hav till vila en stund.

Nu går mitt hav till vila en stund.

Aldrig förr har havets ton varit så enkel,

aldrig förr har havets ton varit så klar.

Såsom ett avsked, som ett avsked.

Sådan är aftonens sång.”

Text: Ole Jakobsson

Melodi: Roger Wingren

Jag är dålig på avsked, övar mig aktivt fortfarande, och ser ibland små tecken på att jag blir litet bättre, eller åtminstone litet mindre dålig.

Årstiden är ett enda långt avsked och vädret på min förmiddagspromenad vid havet idag påminde så starkt om det. Och visst är det vackert också en dag som denna vid havet!

Till vardags lever jag mitt i ett avsked. Läser på domkapitlets hemsida idag att man lediganslagit den tjänst jag valdes till för snart fyra år sedan. Det var så jag ville ha det, säga upp mig i tid så att församlingen förhoppningsvis hinner välja min efterträdare så det inte uppstår någon lucka med ”prästbrist” i Närpes. Och föregen del ville jag inte rusa iväg, det har jag ingen orsak till, jag får ju dessutom öva mig på avsked, att knoga på och göra mitt bästa till slutet.

SKÄREBRUDEN FLYTTAR TILL STAN och den sociala distanseringens följder

Hon är ett barn av sin tid, och en produkt av de förhållanden under vilka hon vuxit upp, coronavalpen Laleh.

Hittills har hon fått leva och tro att de människor man träffar är på väg till oss, för så har det ju varit under pandemitiden då hon levde isolerat med husse och matte. Nu har vi inlett stadsorienteringen och tränar att gå förbi dem vi möter utan att vänslas med dem. Det är inte lätt och ibland tvärstannar labben också mitt på övergångsstället för att hon fått syn på någon på andra sidan gatan. 😊

Hur är det inte med oss andra, som distanserats och lagt oss till med olika ovanor under pandemitidens isolering? Hur påverkas vi och vilket slags träning behöver vi för att ånyo socialiseras? Hur ska vi återbygga upp det sociala livet för att finnas där för varandra? Vi är ju sociala varelseroch mår bäst i samverkan med varandra, precis som labradoen.

Post Island – hemma igen

Jag är inte den samma som då jag reste till Reykjavik för åtta dagar sedan. Då menar jag inte t ex det faktum att jag nu slutfört det grundliga firandet av min 60-årsdag, ett firande som pågått fyra månader. 😊 Inte heller det faktum att också jag, sent om sider, haft covid. Jag var sjuk några dagar och höll mig på hotellrummet, i hyrbilen och på vidderna – lättare än på de flesta ställen i världen att hålla avstånd. 😊 Efter en vecka på Island insåg jag att jag knappt sett några islänningar.

Nu har jag landat i min nya Islands-tröja på Willmanstrand.

Att jag inte är den samma som förr beror på, att jag tänker att Islands orörda natur måste vara det som allra mest liknar himlen.

Jag reste till Island i den föreställningen att det skulle vara mitt både första och sista besök där, jag kände rent av ett litet vemod på grund av det, att nedräkningen börjat mera påtagligt än förr, då man kommer till nya ställen medveten om att det inte blir igen.

Nu hoppas jag, att om himlen får vänta, ska jag kunna resa till Island igen en dag. Så underbart vackert var det jag såg.

Island 🇮🇸 Dag 4. Tingvellir

En vacker dag. Uppehåll och snudd på värmebölja, 14 grader. Killen vi hyrde bil av här om dagen berättade att man inte haft varmare än 16 grader i sommar.

Vi startade vid 7.30-tiden mot Tingvellir, där vi strövade omkring en god stund.

Pr 930 e. Kr. inrättades det nationella Alltinget som sammankom en gång per år där lagar stiftades och konflikter löstes.

4000 män, av öns 60 000 invånare deltog i tinget.

År 1000 konvertersde man till kristendomen, under hot av norske kungen Olafur Tryggvason, som annars hotade med norsk invasion.

1262 underkastade sig Island Norge som ryckte in som fredsmäklare då de isländska förmögna landägarna allt som oftast hamnade i strid med varandra.

I o m Kalmarunionen tog Danmark och drottning Margarethe över den norska tronen och därmed också Island. 1661 tar Danmark militären till hjälp för att avvärja Islands krav på självständighet.

1550 blir Island lutherskt och den danske kungen utsåg Gissur Einarsson till Islands första biskop.

Kyrkan vid den historiska tingsplatsen, en lite och enkel gräkyrka uppfördes 1859.

Österut från Reykjavik – Landmannalaugar

Uppe med tuppen och solen visade sig från morgonen! Sedan var det småregnit en stor del av dagen där vi rörde oss. Temperaturen car mellan 7 och 12 grader.

Frukosten på hotellet serveras med början kl 7 och då var vi där. (Också jag.) Kort efter det startade vi vår dagsfärd som innebar rätt mycket sittande i bil. Men det var det definitivt värt!

Vi tog sikte på Landmannalaugar. Vi körde ungefär 34 km längs en grusväg i ett stenigt månlandskap. Sedan tog vägen slut.

Vi kom i motsatt riktning jämfört med bilen i filmen här under. Vattnet var väl inte så djupt, men kanten man skulle köra upp för var enligt mitt förmenande inte ok. Jag meddelade chauffören att jag inte är med och efter att vi tittat oss omkring på området svängde vi bilen och tog en annan väg tillbaka. En suspekt och lång och mycket långsam väg, nästan tre timmar genom ödemarken, med otaliga fjällbäckar som rann genom vägen. Men en ofantligt bedårande och orörd natur! Vilken upplevelse! Och vilket spänningsmoment resan blev för oss två. ❤️ Och så otroligt vackert.

Bilder från vägen till Landmannalaugar.

Bilder från den tjusigavägen mellan Landmannalaugar och Vik. Var vi riktigt körde vet jag inte.

Dagen blev lång och vi handlade mat på tillbakavägen och åt på hotellet.

SNORRI, BARNAFOSSBRU, GULLFOSS OCH STROKKUR

Dag två på vår Islandsresa. 🇮🇸

8 grader, tidvis både hård vind och regn. Vi var beredda på vädret och anpassade oss till det. Tack Fridrik och Siv för goda råd och fin planering! 🥰. (Också middagen på Apoteket var utsökt! 😉)

I REYKHOLT, där Edda-författaren Snorri Sturluson levde på 1200-talet.

BARNAFOSSBRU, bron som fick namn efter att två barn drunknade i forsen på väg tilljulottan.

Vi körde längs den gamla hästvägen Kaldidalur, som de tingmännen använde för 1000 år sedan då de tog sig till Pingvellir.

Gullfoss. Mäktigt! Kallt, stormigt!

STROKKUR (vid Geysir). Mäktigt, mäktigt!

APOTEKET. Visst hade vi gjort oss förtjänta av lax på Apoteket då vi kom tillbaka till Reykjavik. Utsökt gott! Men så mycket lax på en tallrik har jag aldrig sett. Det var kanske allra första gången jag inte förmått äta upp all fisk.

Tack älskade Gösta för idag!

GRÄSÄNKLINGSKAFFE och prästens kaffe

Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att präster dricker mycket kaffe. För något år sedan användes den som utgångspunkt för tv-reklam för Samarin eller något liknande preparat, ni minns.

Och ja, visst kan det bli en och annan kaffedoria under en arbetsvecka. Oftast är det bara trevligt och gott. Men. Det händer att kaffe och bakverk inte alls känns lockande för en som hållit i gång en hel dag utan lunchpaus, eller för den som gått från kaffebord till kaffebord.

Det händer förstås inte alla dagar, men om vi säger som så, att det finns risk för vissa högkonjunkturer och så kommer ju de där perioderna då man av en eller annan orsak måste hålla tillbaka. Det går oftast bra, men är inte alltid lätt. Och tyvärr vet jag av gånger då jag tackat nej även om jag efteråt insett att det blev fel.

Men. Däremot anses vi präster nog ha en skyldighet att dricka vilket kaffe som helst. Så det gör jag inte hemma. Jag mår bättre av mörkrostat kaffe än av något annat, så den linjen håller jag hemma. Kvoten garvsyrekaffe tillgodoses i jobbet.

Så, nu har jag markerat revir på kaffehyllan i skåpet påWillmanstrand i Vexala.

Under skära moln

Efter fem långa och intensiva arbetsdagar, som innehållit det allra mesta som kan ingå i församlingsprästens jobb, har jag fått landa på Willmanstrand. Tack vare att jag sovit långa nätter har jag orkat med programmet. Men motionerat har jag inte gjord, stegräknaren har noterat betydligt färre steg än det blir under lediga dagar. Så det är nu det allra viktigaste för pensionärsveckan, att skärpa mig beträffande promenader och någon simtur.ochi morgon blir det sovmorgon!

De stupades dag 2022, ingen vanlig dag

I Närpes vaknade vi till en vacker vårsöndag. Solen sken i den skira grönskan och den blåvita korsflaggan vajade vackert på många gårdar. Flaggan brukar betyda fest, men idag är den symbol för något annat, då vi uppmärksammar de stupades dag.

Det var litet annorlunda i år, än det brukar vara tredje söndagen i maj. Det handlar inte bara om historia och tacksamhet inför det som varit. Det har kommit nära genom invasionen i Ukraina, genom flyktingströmmar och genom ett förändrat säkerhetspolitikskt läge.

Samtidigt som vi var samlade till gudstjänst i Närpes kyrka och bad för statsmakten, presidenten , regering och riksdag fattades det historiska beslutetom om att Finland ansöker om medlemskap i försvarsalliansen Nato.

En historisk dag för nationen.

Temat för gudstjänsten var Himmelrikets medborgare i världen och jag höll en rätt politisk predikan. Efteråt uppvaktning vid de stupades gravar.

Alla har vi väl pippi på något

Jag räknar mina kollin. Som känt flyttar jag på mig ibland, och även om jag har det oförskämt bra och uppsättningar av det mesta på alla ställen, finns det ju det man behöver ta med sig då man flyttar på sig. Och när jag lyfter väskorna och andra kollin ur bilen el i hissen el in genom dörren räknar jag dem. Idag var de sju. Ett av dem var ett blått plastämbar med vackra blommor. Inte kunde jag resa från dem, genom att jag blir borta ända till söndag den här gången.

Var o ein me sett o ja me mett. Övers: var och en med sitt och jag med mitt. 😊

Men visst är de vackra, blommorna! ❤️