Tacksam över midsommaren

Vilket väder vi haft! Vilken skönhet i Guds natur! Midsommar som bäst.

Midsommarhelgen lider mot sitt slut och jag känner en stor tacksamhet över det som helgen förde med sig. Nu har jag semester och har varit helt ledig redan i fyra veckor, men de senaste åren har jag oftast jobbat under midsommarhelgen. Jag lärde mig också, att då jag en gång var i tjänst kunde jag lika väl sköta också en annan församlings gudstjänster, så det blev ofta fyra gudstjänster under midsommarhelgen.

I år blev det ingen prästhelg. Nu fick vi fira aftonen och en del av midsommardagen med min äldsta dotter och hennes familj. Midsommardagen hade vi glädjen att fira med goda vänner i Grönvik.

Ändå innebär dessa stora helger oftast en viss portion av vemod för min del. Jag tänker på alla dem som är ensamma, på dem som längtar, på dem som sörjer. Jag tänker på dem vars pengar inte räcker till och på de familjer vars helg förstörs av missbruk, psykisk ohälsa, bitterhet eller annat mänskligt och omänskligt.

För egen del är jag tacksam. Och litet vemodig. Jag minns också åren som ensamstående mamma, då var nog de stora helgerna allra svårast, även om jag var omgiven av de allra finaste.

”Vår” park

Även om jag bor större delen av året ute i havsbandet och trivs där, har jag ibland ett behov av att bege mig till civilisationen. Idag tog jag bilen till ”min” stad, dvs min hemstad Vasa. Där fick jag luncha med en av döttrarna och efteråt tog vi en kort promenad och slog oss sedan ner en stund i Setterbergsparken.

Hon var knappt sex år den gången, en annan av döttrarna, då vi nyligen hade flyttat in i vårt hem på Skolhusgatan 10. Hon berättade för någon av mina väninnor, att ”vid vårt nya hem finns ingen gård, utan en park”. Det var storslaget och den parken blev oerhört viktig på många sätt under våra år där.

Visst känner jag mig hemma här, och i kvarteren runtomkring, jag har bott på flera adresser i den stadsdelen. Ändå funderar jag onödigt mycket över om jag är för litet där och för mycket någon annanstans. Men det är väl som det är med det. Det kommer att visa sig.

Min särbo ( Maken) och jag trivs bra i hop och uppenbarligen trivs jag bättre i Nykarleby och Vexala än han i Vasa. Så vi fortsätter väl att vara särbo och turbo och globetrotter i Österbotten. Och pst! Jag har kommit på att det går bäst att få honom att hälsa på i Vasa under den tid på året då han åker skidor.

Det är inte synd om mig. Jag får äta kakan och ha den kvar.

En av coronatidens energitjuvar

Visst är det bra med tekniken som gör att vi kan mötas på distans, att vi kan sitta ute i skärgården och samtidigt vara uppkopplad till civilisationen. Visst är det bra att slippa resor och restid o.s.v. Och visst är det bra att man kan vara med även om man är i frivillig eller ofrivillig karantän.

Men visst är det tråkigt. Och tungt. Jag hade svårt med hörförståelse i skolan. Jag har alltid tittat på en talare och velat se kroppspråk, miner och gester.

Jag tycker det är tungt med virtuella möten. De är ansträngande. Jag är helt slut efteråt.

Ska detta bli framtiden? Hemska tanke. Men bra att kunna delta någon gång även om man inte kan avsätta tid för resor. Men då måste möteskulturen utvecklas. Det borde någon jobba på, nu tillämpar vi modellen för fysiska möten på distansmöten.

Och de s.k. hybridmötena borde vara förbjudna i lag! De är förstås jobbigast då den som är på distans ska försöka lyssna till den som takar rakt ut i ett rum utan mikrofon. De mötena är som sagt jobbigast och torde per automatik strida mot etiketten för distansmöten.

Men annars tyckte jag vi hade ett bra möte ikväll, även om det förstås skulle vara i allra högsta grad önskvärt att snart få mötas öga mot öga.

Och ja, jag använder ordförandeklubba också på distans, jag har lär mig att möten annars lätt drar ut onödigt länge.

En annorlunda, men varm gudstjänst(gemenskap) idag

Tio före var vi vid kyrkan, Sancta Birgitta kyrka i Nykarleby, som varit min fritidskyrka de senaste tio åren, sedan jag började jobba (och delvis bo) på annan ort. Vi möttes av några församlingsbor som kom ut och sade att det inte är någon gudstjänst. Det hade uppenbarligen blivit fel i annonseringen och den präst vi väntat att skulle leda gudstjänsten höll just då gudstjänst i Munsala. Vi var många som handlat i god tro och mött upp, så jag föreslog att vi skulle gå in och läsa dagens texter innan vi sökte oss hem igen eller på studentkalas och andra kalas eller vad än folk hade på sitt program.

Dörren var öppen då också vaktmästaren hade kommit dit, liksom en del lekmän som skulle medverka i den gudstjänst som vi trodde skulle hållas kl 10. Några for vidare, men vi var 14 som firade en förkortad gudstjänst med psalmsång (tack till Åsa Forsbacka som ackompanjerade och ledde psalmsången), bibelläsning, bön och kort predikan.

Annorlunda, på sätt och vis overkligt, men en varm och fin gudstjänstgemenskap. Tack för den! ”Förgängliga och oförgänliga skatter.” Hoppas vi fick något med oss ut i den vackra sommarsöndagen och veckan som börjar.

Tack Görel Ahlnäs för fotot.

Försommarkväll på balkongen

Visst är det skären som gäller sommarhalvåret och litet till, men det är något speciellt med försommar i stan också. Min sista jobbvecka före långledigheten tillbringar jag som gräsänka (sandänka, han är ju i Vexala) i stan, pendlande mellan Närpes och cityhemmet. Tog en kaffe och en Wilsons minigris på balkongen då jag kom hem.

Jag tror, jag tror på sommaren!

Efter denna vecka med mycket arbete, blir det semester för min del. En lång semester och en månads tjänstledighet utan lön i anslutning till den, hoppas jag ska återge mig de krafter som jag förlorat.

Senaste sommar var jag sjuk och jag har under vintern dragits med följder av det. Visst orkar jag mycket bättre nu, och en lång sommar hoppas jag ska göra susen!

Det har varit för litet av det roliga och trevliga och uppmuntrande det år som gått. Nu hoppas jag att vi själva, under långledigheten, ska se till att det blir annorlunda i takt med att vi själva och våra vänner är vaccinerade.

Vi kan inte ännu planera någon utlandsresa, men vi kan upptäcka det som finns på nära håll genom att lokalturista.

Vi tjuvstartade idag, bl a genom att besöka Katta Svenfelts utställning i Bennäs. Jättefint och mångsidigt! Ni som inte ännu sett den ska göra det denna vecka!

På vägen hem blev det glass på torget i Nykarleby. 15 grader. Snaaart är sommaren här. 😎🙂

Den som spar, han har

Vintage, retro, recycling, återanvändning. Eller att den som spar han, eller hon, har. Jag behövde ett lämpligt plagg inför dagens hundpromenad längs stranden, en tillräckligt värmande men ändå tunn tröja att ha under parkan.

Ögonen föll på en marimekkotröja från 1980-talet. Jag minns inte på rak arm vilket år jag köpte den. Den var ganska dyr, jag hade den då jag skulle vara litet halvfin. Den hade löstagbara vita manschetter och krage, dem slängde jag i en flyttning för något år sedan.

Tröjan hade jag på mig senast den 2 april 2005 i Rom, samma kväll som påven Johannes Paulus dog. Ikväll ska jag sprätta bort tryckknapparna till de där attributen jag avstod för ett par flyttningar sedan. Tröjan är helt perfekt att ha under parkan de gånger en tröja behövs.

Vem sade att man ska göra sig av med de kläder man inte använt på ett år?

Jag funderar mycket på detta med prylar och ting nu. Jag vill så gärna börja hålla mig med litet färre grejer.

Hur mycket kläder behöver man? Jag tar gärna emot ideer om hur man bör tänka.


Tillbaka efter en ofrivillig paus

Den observante har lagt märke till att jag inte skrivit eller annars varit särskilt aktiv på sociala medier under senaste tid. Efter en två månaders paus från allt, ja nästan allt, håller jag nu på att samla ihop mig för att återgå i tjänst.

Tänk att det var under en lock down det skulle bli för mycket. Men så är det väl ofta just så, att det inte är för mycket arbete som gör en sjuk, utan andra saker. I mitt fall handlade det om en synnerligen otrevlig händelse för ett år sedan. Det rubbade min sömn, gav mig svår huvudvärk, annan värk, och tinnitus.

Sedan första natten jag blev sjukskriven har jag sovit, länge och gott. Med ett par undantag. Fortsättningsvis sover jag 8-9 h varje natt och småningom har jag väl sovit ikapp det jag förlorat under 9-10 månader. (Jag vet att det inte funkar riktigt så, men så känns det, att jag förkortar en sömnskuld varje natt.)

Nu ska jag gå i jobb tre veckor före min långlediga sommar som jag väntat på. Lång semester och därtill en oavlönad ledig månad. Hoppas nu bara jag kan fortsätta sova även om jag börjar jobba igen och att tinnitusen hålls på en rimlig nivå.

Jag längtar till jobbet, dvs till kyrkan, gudstjänsterna och förrättningarna! ❤️ Likaså ser jag fram emot och hoppas, att vi i höst kan börja träffas inom vuxenarbetet, åtminstone i mindre grupper. Jag ser fram emot att igen möta människor i arbetet med och bland och för dem.

Det är konstigt att vara borta två månader. Man funderar om man ska tillbaka eller inte. I mitt fall har kontakterna från församlingsborna och en del arbetskamrater varit otroligt värdefulla, kanske avgörande. Det är viktigt med uppmuntran, det ska vi ge varandra. Det kostar inte mycket, men betyder mycket för den som är trött, ledsen, omotiverad eller osäker. Visst finns det professionellt stöd, gott sådant har jag fått. Men oj så viktigt med erkänsla och annat stöd från dem som inte är avlönade för att ge det. Oss medmänniskor emellan.

Nu då vi tvingats vara från varandra, hoppas jag att vi sedan det igen blir möjligt, ska bli ännu bättre på att finnas där för varandra. ❤️

VARMT TACK, alla vänner och VÄNliga bekanta som sänt mig en hälsning på födelsedagen!…

Det är stort att fylla år! Vi säger skämtsamt, med varierande stor portion allvar, att alternativet är sämre. För mig är det en realitet, varje år, att jag inte bara är så gammal jag är, utan också så och så gammal i förhållande till vad min mamma blev. Hon blev 48.

Fint att få vara med! Tacksam för livet, inte för allt det inneburit på sistone, men det är mitt liv. ”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Då kan man inte bara passivt låta sig föras med, utan det gäller att ta ansvar, att förvalta, att göra det man kan på sin plats i livet.

Jag fick en fin födelsedag! Sång, rosor och önskeboken av älsklingsMaken på morgonen. ❤️

Under dagen ledde jag årsmötet för Röda Korset i Österbotten. Glad över fortsatt förtroendesom ordförandeåren 2021-23. Glad över uppdraget, sammanhanget och människorna jag där får jobba med. Glad över att den vägen öppnades, för min del konkret år 2015. Det var i sig självt intressant, hur den vägen öppnades, och dethar jag skrivit om tidigare.

Döttrarna ❤️❤️❤️❤️ skickade blombud och min glädje kände inga gränser då jag visste att jag skulle få möta dem också på kvällen, om än virtuellt. Det är hälsosamt för ett modershjärta att ibland få ha alla sina barn samlade.

Också ett par av barnbarnen hörde av sig. 😍 Jag sade till Maken att jag börjar känna mig gammal; blommor av barnen, hurrarop av barnbarnen och tid har jag till coronavaccinering. Allt bra på sitt sätt.

Kvinna och präst

Foto: Fredrik Forsberg

Då jag, mitt i livet, som 48 -åring kom ut med att jag skulle bli präst, reagerade omvärlden på olika sätt. Många var förvånade, de flesta var glada, andra slutade hälsa på mig, någon till ock med, föreföll det, slutade se mig och vissa tyckte det var fel, ”eftersom så många i kyrkan är mot kvinnliga präster”.

Det sista hade jag svårast att förstå. Att någon som ansåg att de som motsatte sig att kvinnor blev präster hade fel, tyckte att jag kanske borde avstå, att man inte borde vara med i ett sådant sammanhang. Det är ju genom att vara med man kan förändra.

För de flesta av oss kvinnor som är präster, vill jag våga hävda, är det inte ett poltiskt statement. Vi har inte, i första hand, bett om prästvigning för att det ska bli flera kvinnor bland prästerna, för att det skulle vara en rättighet för kvinnor. Vi har valt att be om prästvigning för att vi kännt ett gammalt hederligt kall, eller för att vi sett en väg utstakad för oss eller upplevt att vi haft intresse, kunskap och fallenhet för att verka som präst. Vi har blivit präster för att tjäna Gud och människor.

Under mina tio år som präst har jag periodvis, beträffande utövandet av mitt prästyrke, mycket sällan tänkt på att jag är kvinna. För att säga det rakt ut hur jag upplever saken, tänkte jag under de första åtta åren på det tre gånger i förhållande till någon församlingsbo, gudstjänstfirare eller deltagande i förrättning. Därtill innebar mitt kön en gång ett problem för en kollega. Och en salongsberusad deltagare vid en minnesstund hade en gång svårt att hålla fingrarna i styr.

De två senaste åren,sedan jag bytt församling, har jag däremot rätt ofta påmints om att jag är kvinna och att jag verkar i en kontext där sådana udda arter inte funnits förr. Ibland har jag sett mönstret, ibland upptäckt det först i efterhand och ibland t.o.m. själv bett om att få ändra lediga dagar för att undvika otrevligheter, överraskningar eller ställa någon inför något svårlöst dilemma.

Men jag förstod att vi hade en väg att gå, då jag kort innan jag började jobba i församlingen, vid ett samtal med min blivande förman, fick berätta att kvinnor som är präster använder samma liturgiska kläder som männen i yrket, att vi inte använder stolor som går från ena axeln snett till andra höften, utan att det är diakoner som har sådana liturgiska kläder.

Att många Närpesbor ger uttryck för glädjen över att de äntligen har en kvinna bland sina präster, är förstås uppmuntrande. Det togs inte emot bara som ett uttryck för en sund utveckling, utan det var svaret på mångas längtan och t.o.m. ”svaret” på en namninsamling som gjordes för 30 år sedan. Ändå finns det situationer där en hellre skulle uppskattas som präst eller talare eller själasörjare än att det skulle betonas att en är kvinna. Men det är nytt i församlingen, och därför behöver det kanske få påtalas ibland.

I första hand är jag i min verksamhet som präst just präst, och så tror jag att de flesta av mina prästsystrar har det. Att jag sedan är i den ålder jag är, mamma, mormor, samhällsvetare, pedagog, kvinna, dyslektiker eller något annat, det kommer i andra hand.

Därmed inte sagt att det inte skull finnas själavårdssituationer där det är en klar fördel att en är kvinna. Precis som det kan vara en klar fördel att vara ung eller ortsbo eller något annat som ger specialfärdigheter i en viss situation.

Det är nu 35 år sedan kyrkan gick in för att viga också kvinnor till prästtjänst. På de flesta håll är ämbetsfrågan idag en icke-fråga, men det finns områden och församlingar där frågan ännu delar folk. Det är uppmuntrande att gång på gång få uppleva, att frågan blir mindre, att annat i tron och trosutövandet är viktigare än åsiktsfrågor. Att könsfrågor inte ska få stå ivägen för ens möjligheter att delta i gudstjänstliv och annan församlingsverksamhet. Att prästen är präst och inte kvinna eller man.