Rynkan i mammas panna

Jag var i femårsåldern. Ute med lekkamraterna hemma i Paradiset på Strandgatan 9 i Vasa. Jag kände på mig att jag var litet sen, jag hade svårt att slita mig. Vi skulle iväg, hela familjen med bilen, och jag skulle komma in och äta innan vi skulle åka.

Mamma hann komma ut efter mig. Jag såg henne komma ner för trappan till husbolagets bakgård. Hon tittade efter mig bland de lekande barnen och jag såg då hon steg snett eller snavade och föll och slog pannan i trallen nedanför nedersta trappsteget.

Följande minnesbild är att vi sitter i bilen, men inte på väg till vänner, utan till sjukhuset. Pappa kör, mamma sitter brevid honom och håller en tyghandduk mot pannan för att hindra det värsta blodflödet.

Jag sitter i baksätet. Och även om ingen anklagade mig för något upplevde jag att det var mitt fel att hon skadat sig, eftersom jag inte kom in i tid och hon därför behövde komma ut efter mig.

Mamma hade efter den dagen ett bandage och för evigt ett ärr i pannan. Jag tänkte ofta på det, under åren som följde, att det ärret var något hon hade p.g.a. mig och för att jag inte kommit hem i tid.

Sedan några år tillbaka finns ärret nu i min panna. Ibland då jag ser det i badrumsspegeln eller på en selfi tagen i solsken tänker jag på mamma och de sår jag gav henne, både de synliga och de osynliga. Även om hon av allt att döma hade fått denna rynka helt oberoende av mig.

Morsdagsfirande i stillhet

Jag antar att det för många av oss blev så i år, att Morsdagen kom att firas mera eller mindre i stillhet. Så var det förvisso också tänkt, med de rekommendetationer statsmakten gett oss, att vi skulle undvika att träffas på Mors dag detta Coronans år.

I vanliga fall brukar jag jobba den här dagen, och har ärligt talat många gånger tyckt att det varit en litet jobbig dag, för att mitt jobb till den delen ofta sker på bekostnad av familjen, inte bara allmänna helgdagar utan över lag dagar då de flesta andra är lediga.

Att vi dessutom inte bor riktigt på kaffebesöksavstånd från varandra har gjort att Mors dag inte varit en dag då hemmet fyllts av alla ban och barnbarn.

I år har jag semester på Mors dag och hade hoppats på besök av en dotter med familj. Jag såg extra mycket fram mot detta då jag inte träffat barn eller barnbarn på 2 månader, annat än ett parkhäng och en promenad med ena bonudsottern och hennes barn.

Men. Den här morsdagen blåste och snöade bort till en del. I förmiddags tyckte jag det var bäst att meddela mig med de efterlängtade gästerna för att säga att det är ok att de kommer en varmare dag, så att vi kan vara utomhus och hålla påbjudet avstånd.

Men jag har fått tala i telefon med döttrarna och flera av barnbarnen. Och vi kom överens om att tro på sommaren.

Tacksamhet, över de fina döttrarna och den glädje de skänker mig har varit påtaglig idag. Liksom tacksamheten över min egen mamma och den kärlek och omsorg hon gav mig, hon som alldeles för tidigt togs ifrån oss.

Min första egna telefon

Hotline Ericsson. Jag fick den av min pappa och döttrarnas morfar inför en semesterresa i Norden i början på 1990-talet. NMT 450. Den var en sensation, liten och smidig vägde bara 4 kg!

Klart den var en stor trygghet och jag minns att det på något sätt var den telefonen som gjorde att vi kunde stanna längre än vi hade planerat.

Även om det var en gåva minns jag att den kostade 7300 FIM, ungefär vad min gamla bil var värd.

Jag minns också den stora förvåningen då någon ringde och hörde att vi var i Norge. Privata utrikessamtal var inte så vanliga ännu på den tiden. Sedan var det ju inte bara dyrt att ringa, utan också att utrikes ta emot samtal, varför samtalen inte blev så långa.

Virtuell verklighet och verklig längtan

Orsaken är fatal, följderna bedrövliga. Men jag hoppas det ändå är ok att säga att det finns också det jag trivs med i vår corona-bubbla. Lugnet, samtalet, tvåsamheten, lekfullheten. (Och att det finns tid att städa.)

Som församlingspräst är jag van att göra distansarbete, genom att jag också normalt gör nästan alla mina förberedelser hemma, inte minst för att mina böcker finns där. Men också min egen dator och bekväma möbler. Nu har samtalen först i högre grad över telefon och olika plattformer, och enskilda samtal har kunnat föras i kyrkan på avstånd och till fots utomhus.

Men genom att jag är van vid distansarbete på deltid, var steget för min del kortare än för de flesta då vi blev uppmanade att göra distansjobb, de av oss som kan. Jag hör till dem som kan, foortfarande bara på deltid. Naturligtvis har gudstjänsterna hållits i kyrkan, dop, vigslar och jordfästningar likaså. Men i övrigt har de fysiska mänskliga kontakterna varit ytterst få sedan 10 mars.

Under denna semestervecka har jag varit fysiskt nära min man, men i övrigt försökt hålla fysiskt avstånd till folk. Jag har ett par gånger varit på prommenader med nära och kära i det vackra vårvädret och vi har försökt hålla påbjudet fysiskt avstånd.

Men visst längtar jag. Efterbarn och barnbarn. Efter vänner. Efter ett vanligare liv. Efter ett liv mera på sikt. Och drömmer om sommaren. Och gemenskap.

Men jag hoppas också att vi ska komma ihåg att faran på inget sätt är över. Att vi ska fortsätta ta ansvar för oss själva, varandra och för de andra. Att vi ska vara beredda att avstå de gånger vi har orsak att göra det. För att priset för motsatsen kan vara alldeles för högt.

BILDEN: Röda Kors-styrelsemöte på distans, veckan mellan min födelsedag och Valborg, då ballongerna skulle återanvändas.

Vardagen är klart underskattad!

Stora tabberaset var något annat, men så känns det då jag håller på och river ut allt som finns i alla skåp. Behärskat och strukturerat. Stegvis. Som vi gör i pandemitider i det här landet.

Tidigare i livet skulle jag inte ha varit beredd att sätta en semestervecka på städning, men nu njuter jag! Tänk att få hålla på så här, i lugn och ro, litet åt gången. Det blir rent och snyggt och jag får känna att jag igen tar mitt hus och hem i besittning. Allt skall vara på sin plats då jag är klar, och det som eventuellt inte har någon plats skall ut!

I dessa tider tror jag det är viktigt att ha någon programpunkt varje dag. Det kan då vara att städa något skåp, åka och handla, delta i ett Röda Korsmöte över Teams eller något annat som förutom sina högre syften gör att en dag skiljer sig från en annan.

Vardagen är underbar!

P.s. Och det ser redan bättre ut i köket. Det är på G.

Att hjälpa till i hemmet

Kanske är det annorlunda bland dem som är unga idag, men på min tid var det inte så ovanligt att man diskuterade arbetsfördelningen i hemmet och kanske beskärmade sig över sådana män som inte hjälpte till hemma. Obs! ” Hjälpte till”, samma uttryck som man brukar använda om halvvuxna barn som skall lära sig det dagliga livets sysslor.

Mot den här bakgrunden har jag genom åren tyckt att vi varit onödigt traditionella i vår arbetsfördelning, att jag skött det mesta inomhus och Maken det mesta utomhus. Jag har varit noga med att poängtera, att jag inte släppt inom honom i köket, att jag ansett det vara mitt revir. Att det alltså inte har varit han som inte ”ställt upp”.

Det var ju synnerligen dumt, att inte låta honom ta del! Det får jag nu bevis på minst fem dagar i veckan ( någon dag då och då hjälper jag också till hemma😉). Jag äter mat som oftast är godare än restaurangmat. Jag njuter storligen och säger dagligen att det inte går någon nöd på oss, att vi har det så bra.

Men, att jag inte heller betrott honom med att hänga tvätt det första kvartsekel vi var gifta, det var väl också onödigt. Nog kan man ju leva med en dylik tvättlina, eller hur?

Mera inflytande åt männen över hemmet!

Hemester

Semester. Överskattat? Nej, det tror jag inte. Men kanske ofta rätt uppfordrande. Genom att jag bytte jobb i fjol, hade jag ingen sommarsemester, om vi bortserfrån tre dagar i september. Därför köpte jag mig två veckor tjänstledighet utan lön i juni, och tillbringade de veckorna i Italien. De tre semesterdagarna i september kombinerades med två veckors lediga dagar och blev också den en vecka i Italien.

Men heimani hann jag inte med i fjol, och tro mig det syns! 😎 Så nu får det bli ändring på det.

Jag är glad över att jag nu kunde få en del av min semester redan i början på maj.

Förr, då jag var yngre, skulle jag ha slängt ut allt jag äger på verandorna och städat hela huset och buritin grejerna igen. Numera gäller det att avgränsa jobbet, och ta ett rum åt gången.

Men det är fint med städning, rent och snyggt och doftar gott. Dessutom, det bästa av allt ärkanske, att man får se resultat av mödan.

Nej, det blir inte bara 🧹 🧽! Också 🏊‍♀️ 🚤 📚 och 🧶. Och 💻 . Skärmtiden omfattandei dessa tider.

Snart, snart…base camp Willa Willmanstrand!

Det blir med säkerhet en annorlunda sommar. Jag kommer också att ha mycket ledigt. Efter att förra sommaren ha haft endast tre dagar semester i slutet av september, förutom en tvåveckors tjänstledighet utan lön i juni, ska det bli riktigt skönt med full semester i sommar.

Att bo på flera ställen är ingen lyx, men en förutsättning för att kunna långpendla i Österbotten. Men vår kärlek bor i Vexala, det ställe som vi under vårt kvartsekel tillsammans haft längta tiden, ett underbart ställe. Jag ör så tacksam över Willmanstrand och allt det ger oss!

Jag ser fram emot att jag verkar få ha detta som base camp största delen av också innevarande år.

1.5 kommer mitt lilla flyttlass.

Servetternas ilo-hinta-suhde

Vi talar om hinta-laatusuhde, relationen mellan kvalitet och pris, vad vi får för pengarna.

Men det finns också ett ”ilo-hinta-suhde”, hur mycket glädje man får för pengarna. Mina barn insåg tidigt att beträffande presenter till deras mor har servetter det högsta glädjevärdet per satsad euro. Därför har jag ofta fått servetter i present av dem. Också igår innehöll ett av paketen från barnen servetter, i mors älsklingsfärger. Den här gången levererades de per post och jag inser att glädjevärdet – rent ekonomiskt – var lägre än normalt. Därför vill jag säga, att uppskattningen (och därmed glädjevärdet) var minst lika högt som vid normala förhållanden.

Tag reda på vad din mamma uppskattar, bland sådant som kanske inte kostar en förmögenhet!

Tack för en fin födelsedag!

Det är roligt att fylla år! Alternativet är sämre, brukar det skämtas. Men att fylla år är inte i första hand att bli äldre, Det betyder att jag får vara med, att jag också idag fått vakna till en ny dag. Jag ville fira den här dagen, 58-årsdagen, med dem som är allra viktigast för mig. ❤️❤️❤️❤️ Spridda i Finland och Sverige fick vi mötas så att jag fick ha dem alla fyra brevid varandra på skärmen. T.o.m paket blev det, kom per post igår, gåvor som uppskattades högt, de känner mig. T.om. innehållande litet kalasrekvisita.

Mamma-barnkalas. Glad över kvällens kalas. Få se när vi kan träffas ”på riktigt” irl.

Jag är också väldigt glad över alla vänliga hälsningar i form av telefonsamtal, textmeddelanden, mail, messinger, fb-grattisar och andra hälsningar.

Och det lediga veckoslutet kommer lämpligt.