Alla dessa dagar som kom och gick

Vilken sommar, vilken värme och skönhet! Jag försöker låta bli att klaga, men komma ihåg att dricka vatten och söka skugga emellanåt.

Jag känner mig privilegierad som får vara långledig just nu. Nu har jag varit ledig fem veckor och ännu mera än så återstår.

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. ” För snart ett kvartsekel sedan bad jag min svärmor brodera den tavlan åt mig. Då jag ser på den nu inser jag att mitt förhållande till de orden har ändrat. Jag anar att varje dag i pärlbandet av dagar är en betydande del i mitt liv.

Ingenting är självklart längre. Jag förundras en aning varje morgon över att jag fortfarande får vara med och jag tackar Gud för den nya dagen och dess möjligheter. Det gör inte att jag passivt tar emot det som kommer. Det gör mig inte sorglöst passiv, tvärtom.

”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Om det första citatet var upptäckten hos kvinnan i den yngre medelåldern , var det här tonåringens insikt.

Här om dagen insåg jag att jag nu formulerat om ett annat enkelt citat. Det som i min värld förr hette ” Idag är första dagen på resten av ditt liv” heter nu ”Idag är första dagen på återstoden av mitt liv”. Varför denna nyansskillnad, finns detnågn skillnad mellan de två uttrycken? Kanske för att jag upplever den senare mindre kaxig, ”återstoden” som mera saklig. Hur som helst, då blir varje dag viktig. Då får man fortsättningsvis lov att fatta beslut om hur man vill och ska leva sitt liv, vilka prioriteringar som är viktigare än andra, hur man ska göra det bästa av det som återstår.

Då passar det rent av ännu med en liten, eller stor, om inte livskris så åtminstone ålderskris medfunderingar om det viktiga, hur jag ska göra med det som återstår av mitt liv. Så långt det på mig beror.

Shoppingrunda med mormor

1 juli innebar att semestern, för den här gången, var slut och att jag nu är tjänstledig utan lön en månad för att sedan hålla semester igen. Det känns gott att få vila upp sig ordentligt.

Första juni blev en fin dag, shoppingdag på stan med nybliven tonåring. Shoppingrundan, lunch på restaurang och glass på cafe’ var presenten i anledning av 13-årsdagen.

Tänk att jag får vara med på ett hörn i det unga livet. Må hon alltid veta att jag finns där för henne på det sätt som jag kan. Som de flesta mormödrar kan jag också tala med vår Herre om henne, att han skall hålla henne i sin hand och låta sina änglar vaka över henne.

Och psst, man får flera steg på stan än på nätet.

Loppisförberedelser

”Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.” Predikaren

Vi människor har en tendens att samla på oss grejer. Och då vi blivit riktigt bra på det och skåpen och förråden är, inte bara fyllda utan överfulla, då händer något med oss. Plötsligt vill vi minska på bohaget. Det är intressant att se, hur många av ens bekanta som plötsligt befinner sig i samma livsskede. Alla dessa (vi) som nätt och jämt hunnit sluta samla på sig (oss) vill plötsligt göra sig av med något av de materiella barlasterna.

Därför är det så bra med loppis och insamlingar och återanvändning. Det är sunt att det som en av oss inte längre anser sig behöva kan komma till användning på annat håll. Dessutom kan det ske under former där vi får mötas och tala bort en stund, ett fysiskt möte i en tid när vi är så förfördelade i det avseendet.

Därför hoppas jag att många vänner och bekanta och andra tar sig tid att göra en avstickare till vårt loppis race i Vexala på lördag.

Glad, gladare, gladast

Vad är nu 4,5 km till fots en vacker sommardag, på ett underlag som är samtidigt både skonsamt mjukt och stabilt? Antagligen ingenting för den som haft förmånen att promenera regelbundet på sistone.

Jag hör till dem som sedan 17.11 senaste år kunnat promenera ibland, ibland längre och ibland kortare, inte för ofta och oftast laddad med både värkmedicin och stöd för knä.

Idag gick jag 4,5 km i Storsandterrängen och hade varken ont eller haltade. Inte heller svällde knät upp och jag ifrågasatte inte en endaste gång det lyckade i att vi begav oss ut på tur.

7 månader efter att Bacercystan (slemsäcksinflammation i knä) gjorde mig medveten om sin existens vågade jag börja planera en dylik promenad. Idag kunde den genomföras!

Maken, jag och doggen. Vem som var glad, respektive gladare och gladast må vara osagt. Jag tror vi njöt alla tre.

Tacksam över midsommaren

Vilket väder vi haft! Vilken skönhet i Guds natur! Midsommar som bäst.

Midsommarhelgen lider mot sitt slut och jag känner en stor tacksamhet över det som helgen förde med sig. Nu har jag semester och har varit helt ledig redan i fyra veckor, men de senaste åren har jag oftast jobbat under midsommarhelgen. Jag lärde mig också, att då jag en gång var i tjänst kunde jag lika väl sköta också en annan församlings gudstjänster, så det blev ofta fyra gudstjänster under midsommarhelgen.

I år blev det ingen prästhelg. Nu fick vi fira aftonen och en del av midsommardagen med min äldsta dotter och hennes familj. Midsommardagen hade vi glädjen att fira med goda vänner i Grönvik.

Ändå innebär dessa stora helger oftast en viss portion av vemod för min del. Jag tänker på alla dem som är ensamma, på dem som längtar, på dem som sörjer. Jag tänker på dem vars pengar inte räcker till och på de familjer vars helg förstörs av missbruk, psykisk ohälsa, bitterhet eller annat mänskligt och omänskligt.

För egen del är jag tacksam. Och litet vemodig. Jag minns också åren som ensamstående mamma, då var nog de stora helgerna allra svårast, även om jag var omgiven av de allra finaste.

”Vår” park

Även om jag bor större delen av året ute i havsbandet och trivs där, har jag ibland ett behov av att bege mig till civilisationen. Idag tog jag bilen till ”min” stad, dvs min hemstad Vasa. Där fick jag luncha med en av döttrarna och efteråt tog vi en kort promenad och slog oss sedan ner en stund i Setterbergsparken.

Hon var knappt sex år den gången, en annan av döttrarna, då vi nyligen hade flyttat in i vårt hem på Skolhusgatan 10. Hon berättade för någon av mina väninnor, att ”vid vårt nya hem finns ingen gård, utan en park”. Det var storslaget och den parken blev oerhört viktig på många sätt under våra år där.

Visst känner jag mig hemma här, och i kvarteren runtomkring, jag har bott på flera adresser i den stadsdelen. Ändå funderar jag onödigt mycket över om jag är för litet där och för mycket någon annanstans. Men det är väl som det är med det. Det kommer att visa sig.

Min särbo ( Maken) och jag trivs bra i hop och uppenbarligen trivs jag bättre i Nykarleby och Vexala än han i Vasa. Så vi fortsätter väl att vara särbo och turbo och globetrotter i Österbotten. Och pst! Jag har kommit på att det går bäst att få honom att hälsa på i Vasa under den tid på året då han åker skidor.

Det är inte synd om mig. Jag får äta kakan och ha den kvar.

En av coronatidens energitjuvar

Visst är det bra med tekniken som gör att vi kan mötas på distans, att vi kan sitta ute i skärgården och samtidigt vara uppkopplad till civilisationen. Visst är det bra att slippa resor och restid o.s.v. Och visst är det bra att man kan vara med även om man är i frivillig eller ofrivillig karantän.

Men visst är det tråkigt. Och tungt. Jag hade svårt med hörförståelse i skolan. Jag har alltid tittat på en talare och velat se kroppspråk, miner och gester.

Jag tycker det är tungt med virtuella möten. De är ansträngande. Jag är helt slut efteråt.

Ska detta bli framtiden? Hemska tanke. Men bra att kunna delta någon gång även om man inte kan avsätta tid för resor. Men då måste möteskulturen utvecklas. Det borde någon jobba på, nu tillämpar vi modellen för fysiska möten på distansmöten.

Och de s.k. hybridmötena borde vara förbjudna i lag! De är förstås jobbigast då den som är på distans ska försöka lyssna till den som takar rakt ut i ett rum utan mikrofon. De mötena är som sagt jobbigast och torde per automatik strida mot etiketten för distansmöten.

Men annars tyckte jag vi hade ett bra möte ikväll, även om det förstås skulle vara i allra högsta grad önskvärt att snart få mötas öga mot öga.

Och ja, jag använder ordförandeklubba också på distans, jag har lär mig att möten annars lätt drar ut onödigt länge.

En annorlunda, men varm gudstjänst(gemenskap) idag

Tio före var vi vid kyrkan, Sancta Birgitta kyrka i Nykarleby, som varit min fritidskyrka de senaste tio åren, sedan jag började jobba (och delvis bo) på annan ort. Vi möttes av några församlingsbor som kom ut och sade att det inte är någon gudstjänst. Det hade uppenbarligen blivit fel i annonseringen och den präst vi väntat att skulle leda gudstjänsten höll just då gudstjänst i Munsala. Vi var många som handlat i god tro och mött upp, så jag föreslog att vi skulle gå in och läsa dagens texter innan vi sökte oss hem igen eller på studentkalas och andra kalas eller vad än folk hade på sitt program.

Dörren var öppen då också vaktmästaren hade kommit dit, liksom en del lekmän som skulle medverka i den gudstjänst som vi trodde skulle hållas kl 10. Några for vidare, men vi var 14 som firade en förkortad gudstjänst med psalmsång (tack till Åsa Forsbacka som ackompanjerade och ledde psalmsången), bibelläsning, bön och kort predikan.

Annorlunda, på sätt och vis overkligt, men en varm och fin gudstjänstgemenskap. Tack för den! ”Förgängliga och oförgänliga skatter.” Hoppas vi fick något med oss ut i den vackra sommarsöndagen och veckan som börjar.

Tack Görel Ahlnäs för fotot.

Försommarkväll på balkongen

Visst är det skären som gäller sommarhalvåret och litet till, men det är något speciellt med försommar i stan också. Min sista jobbvecka före långledigheten tillbringar jag som gräsänka (sandänka, han är ju i Vexala) i stan, pendlande mellan Närpes och cityhemmet. Tog en kaffe och en Wilsons minigris på balkongen då jag kom hem.

Jag tror, jag tror på sommaren!

Efter denna vecka med mycket arbete, blir det semester för min del. En lång semester och en månads tjänstledighet utan lön i anslutning till den, hoppas jag ska återge mig de krafter som jag förlorat.

Senaste sommar var jag sjuk och jag har under vintern dragits med följder av det. Visst orkar jag mycket bättre nu, och en lång sommar hoppas jag ska göra susen!

Det har varit för litet av det roliga och trevliga och uppmuntrande det år som gått. Nu hoppas jag att vi själva, under långledigheten, ska se till att det blir annorlunda i takt med att vi själva och våra vänner är vaccinerade.

Vi kan inte ännu planera någon utlandsresa, men vi kan upptäcka det som finns på nära håll genom att lokalturista.

Vi tjuvstartade idag, bl a genom att besöka Katta Svenfelts utställning i Bennäs. Jättefint och mångsidigt! Ni som inte ännu sett den ska göra det denna vecka!

På vägen hem blev det glass på torget i Nykarleby. 15 grader. Snaaart är sommaren här. 😎🙂