Servetternas ilo-hinta-suhde

Vi talar om hinta-laatusuhde, relationen mellan kvalitet och pris, vad vi får för pengarna.

Men det finns också ett ”ilo-hinta-suhde”, hur mycket glädje man får för pengarna. Mina barn insåg tidigt att beträffande presenter till deras mor har servetter det högsta glädjevärdet per satsad euro. Därför har jag ofta fått servetter i present av dem. Också igår innehöll ett av paketen från barnen servetter, i mors älsklingsfärger. Den här gången levererades de per post och jag inser att glädjevärdet – rent ekonomiskt – var lägre än normalt. Därför vill jag säga, att uppskattningen (och därmed glädjevärdet) var minst lika högt som vid normala förhållanden.

Tag reda på vad din mamma uppskattar, bland sådant som kanske inte kostar en förmögenhet!

Tack för en fin födelsedag!

Det är roligt att fylla år! Alternativet är sämre, brukar det skämtas. Men att fylla år är inte i första hand att bli äldre, Det betyder att jag får vara med, att jag också idag fått vakna till en ny dag. Jag ville fira den här dagen, 58-årsdagen, med dem som är allra viktigast för mig. ❤️❤️❤️❤️ Spridda i Finland och Sverige fick vi mötas så att jag fick ha dem alla fyra brevid varandra på skärmen. T.o.m paket blev det, kom per post igår, gåvor som uppskattades högt, de känner mig. T.om. innehållande litet kalasrekvisita.

Mamma-barnkalas. Glad över kvällens kalas. Få se när vi kan träffas ”på riktigt” irl.

Jag är också väldigt glad över alla vänliga hälsningar i form av telefonsamtal, textmeddelanden, mail, messinger, fb-grattisar och andra hälsningar.

Och det lediga veckoslutet kommer lämpligt.

Dags för 🍓 plättar, jordgubbar 🍓 och vispgrädde!

Vi vi har ätit gott på sistone, också en hel del bär. För någon dag sedan frågade Maken när det är dags för jordgubbar. Jag har dragit mig litet, eftersom jag visste att varje frysask med jordgubbar också innehåller en matsked socker. Men idag var det dagas! Jag har de senaste veckorna jobbat med att avsockra mig. Det var ett privilegium som jag hade och kunde unna mig till följd av den förhatliga coronapandemin och nedsläckningen på grund av den. Genom att det nu är så mycket mindre bjuningar och en tillvaro med ännu mera distansarbete än vanligt, fick jag möjlighet att ta herraväldet över mitt eget ätande.

Målsättningen är att gå ner en del av mina överloppskilon. Och ja, jag ser resultat, om hittils än mest på vågen, men det uppmuntrar mig att fortsätta. Så plättkalaset innebar inte mera socker än den där ena matskeden och, och det är mera än jag fått i mig av varan på över en månad. Inte heller något vetemjöl, utan kokos och husk och grädde förstås. Gott.

Frosseri efter fastan

Det blev varken påskägg eller memma i år. Även om de brukar vara, förutom gottigott, också en tradition och traditionsmat som markerar att fastan är över och att påskdagsmorgonen igen har grytt. Dessa både kunde och ville jag avstå i år.

Men min tradition att i påskveckan (veckan efter påsk) fira genom att frossa med ett stort fång tulpaner i hemmet, det ville jag inte avstå ifrån. Tvärtom, jag har barnsligt sett fram emot det.

Så nu är det fredagsmys med Maken i hemmet i Vasa, efter en lång arbetsdag i Närpes. Och distansjobbet gör att jag hinner njuta av påskblomstren jag hade med mig därifrån mera än jag annars brukar göra.

En framtid och ett hopp

Det är mörkt. Tråkigt. Osäkert. Irriterande. Skrämmande. Någon misstänker smitta, någon testas positivt, någon oroar sig för en äldre anhörig. Någon distanseras i riktig karantän.

Många gånger säger den som varit utan jobb en tid, att det värsta var osäkerheten och framförallt ovissheten om hur länge det skulle räcka. Det skulle ha varit enklare att förhålla sig till verkligheten om man vetat hur länge den aktuella perioden skulle räcka.

Nu vet vi inte. Det ritas kurvor. Det prognostiseras och spekuleras. Till påsk, till terminens slut, till midsommar, till höstterminens början, till september, till slutet av året. Ingen vet.

Jag inte bara känner mig privilegierad, jag är det. Ung och frisk och inga barn hemma som jag behöver ansvara för. Inga åldriga föräldrar att oroa mig för. Barnbarn som enligt uppgift mår bra. Regeringen har dessutom genom att skydda 70+ gett en klar vink om att vi som inte är 70 men endå i samma generation ska akta oss, att det inte är meningen att mor- och farföräldrar nu ska sköta barnbarn. Utan att allt ska sakta in, gå på sparlåga. Vi ska kollektivt hålla andan.

Min största oro är de vuxna barnen och deras krafter. Att vara bara hemma, har ju aldrig varit något bara. Nu ska de dessutom klara jobbet vid sidan om, samtidigt som de ska stötta barnens skolgång. Måtte deras krafter och deras humör räcka till. Och tålamodet, Herre! 🙏

Vi har litet tråkigt ibland. Samtidigt har vi kul, vi är roligare med varandra än någonsin tidigare. Vi har heller aldrig varit så mycket på tuman hand som den senaste månaden. Under den tiden har jag varit inne i åtta (8) byggnader. Tre hem, en kyrka, ett församlingshem, ett församlingskansli och två byggnader till.

Konstigt. Men det gäller att tro. Att hoppas. Och att inse att detta går över. I Vexala i morse, blev bilden av framtidshoppet en fiskebåt utanför oss. Att se över dunklet och snön och ana en båtsäsong.

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren:välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. (Jeremia 29:11)

Vad visste jag då, vid kaplansinstallationen för ett år sedan?

Det är ett år idag, sedan min kaplansinstallation i Närpes. Det var en högtidlig stund i kyrkan och trevlig samvaro efteråt i församlingshemmet. Många mötte upp. Jag fick känna mig välkommen. Jag var glad och entusiastisk och förväntansfull.

Efter en och en halv månad i församlingen hade jag vid tiden för installationen väldigt lite uppfattning om vad som väntade. Hur skulle jag tas emot? Hur skulle en kvinnlig präst tas emot? Skulle jag få några jordfästningar? Hur skulle det vara att inte vara ledare, att ha en ”chef” första gången på många år. Vad talade man om att det var för en förändring på kommande? O.s.v.

Efter några veckor i Närpes visste jag att många var glada över att jag var där. Man var glad över att ha alla prästtjänster besatta, många gav uttryck för en personlig men också en kollektiv glädje över att ha fått en kvinnlig präst. Men… Själv hade jag kännt också en inre kallelse till församlingen, upplevde att min plats just nu var här.

Någon karriärplanering har jag aldrig sysslat med, det är heller inget som normalt hör ihop med att vara församlingspräst. Men jag hade ju en ”civil” karriär före det, och inte heller då planerade jag. Snarare lät jag mig ledas och har fått känna mig buren. Och alltid haft jobb. Intressanta jobb som jag trivts med. Något som är viktigt för mig som engagerar mig helhjärtat i det jag gör.

Nu närmar sig min 58:de födelsedag och min hemmaman har varit pensionär ett och ett halv år. Därför börjar det väl snart vara aktuellt med en karriärplan också för min del. Även om jag fortfarande tror att min plats just nu är i Närpes.

Vad vill jag ännu göra? Vad orkar jag ännu börja med? Vad anförtros jag? Finns det något jag inte vill ha ogjort? Vad skulle jag, om jag vetat, ha gjort annorlunda? Den sista frågan är den största, och den kommer jag att återkomma till.

Kaplansinstallationen skedde på palmsöndagen vid en familjegudstjänst. Så jag fick predika till barnen, något som inte alls är så lätt som det kanske verkar.

Mina hedersgäster på högtidsdagen.

Här utbryter allmän munterhet vid kyrklunchen i församlingshemmet då jag, av tidigare kyrkoherden Anders Kronlund, tentas i närpesdialekt.

Foton: Matilda Audas Björkholm

EN GLAD ÖVERRASKNING”

Oj, så glad jag blev! Då jag kom in i mitt arbetsrum på jobbet i Närpes i morse, för att skriva ut manuskript för dagens gudstjänst. På bordet stod denna påskkyckling. 🐣Tack till den anonyma givaren! Roligt att någon tänk på mig och velat mig denna överraskning. Omtanken värmer. ❤️

Jag blev så glad, att jag valde att ge påskägget vidare till den unga solisten vid dagens gudstjänst. Hon hade gjort sig förtjänt av det och på det sättet kunde glädjen få gå vidare. Delad glädje är minst dubbelglädje.

Nu börjar mitt påsklov, efter en stilla vecka och påskhelg som varit lugnare än jag är van vid efter att ha jobbat i en enprästförsamling tidigare. Samtidigt har den här fastetiden på inget sätt liknat något annat. Allt ska tänkas på nytt, i nya banor och göras på nya sätt. Men kärnan, påskens under och påskens glädje är den samma. Men visst skulle jag helst dela den med en församling.

I vår familj träffas vi sällan under de stora helgerna, vi är för många präster och församlingsanställda för det. Men den här påsken har jag kunnat vara närmare de mina genom att dela gudstjänstgemenskap genom olika kanaler.

Själv fick jag sent om sider hoppa in som liturg i den gudstjänst som radierades från Närpes kyrka idag, genom att den som skulle vara liturg inte kunde resa under nuvarande omständigheter.

Vi knogar på. Tids nog ärdetta över. Vi går en vår tillmötes.

CORONABUBBLA OCH CORONABANTNING

”Ingenting är så illa, att det inte för något gott med sig”, brukar det heta. Bloggande dottern Amanda är inne på det spåret i sitt blogginlägg idag, och jag kommenterar gärna, men ställer också gärna frågan vidare, eftersom den fascinerar mig mycket. Jag undrar också vad vi efter ”coronatiden” ska välja att försöka hålla kvar av det som mer eller mindre tvingades på oss.

För egen del ställde jag mig frågan för fyra veckor sedan ”Vad har jag möjlighet att göra nu, som jag annars inet har möjlighet till?”. Mitt svar blev ”banta”. I mitt jobb bjuds jag ofta på godsaker. Oftast är det enbart trevligt och fint. Ibland känns det litet jobbigt, i synnerhet då jag inför en kväll eller helg med Maken eller familjen liksom redan förbrukat min rätt till godsaker. Eller de där veckorna då det är tårta fem dagar i tjänsten. Så nu insåg jag plötsligt att jag får en möjlighet att ta itu med vikten. Jag såg det blott och bart som ett privilegium.

Då jag för två sedan drabbades av en sköldkörtelsjukdom förde det med sig hälsoproblem på många fronter och bland annat gick jag upp över 20 kilo i vikt på ganska kort tid. Nu sedan den dagliga dosen thyroxin sköter ämnesomsättningen var det dags för mig att ta itu med min del av projektet.

Så låt er inte luras av tårtan! Den är inte alls så söt som den ser ut, den här helt utan socker, men god och näst intill hälsokost. 🙂 Och ja, viktminskningen har kommit igång och jag fortsätter med dieten som gör mig oerhört gott.

En annorlunda och fin julhelg

På många sätt har det varit en annorlunda jul. Först och främst var det Göstas och min första julafton och första juldagar på tumanhand. Det blir lätt så, då man börjar sin gemensamma livsvandring mitt i livet och det finns halvstora barn med i sammanhanget från början. Det gick också bra, det var t.o.m. riktigt lugnt och skönt.

img_1995.jpg

För det andra tillbringade vi julhelgen i Närpes, i min trevliga jobbostad. Eftersom jag i år nått den mognad jag hoppats på i flera år, att jag fick flera julblommor än julklappar, måste man bestämma sig var man tillbringar julaftonen och juldagarna. Det här är förstås bara en av orsakerna. Det är mörkt och halt och midnatssmässa och julotta, och riktigt skönt att inte nöta riksväg 8 alla dagar.

img_2007.jpg

För det tredje var den här min första som präst i Närpes församling. Att jobba första året och första julhelgen i en församling innebär många frågetecken, många överraskningar och en del oro över att ingen ska ha berättat för en sådant man behöver veta. Till dags dato känner jag inte till att jag skulle gjort mig skyldig till någon större katastrof, men peppar, peppar….och julen varar intill trettondagen.

img_2084-1.jpg

Nu är jag ledig och vi har fått tillbringa ett par dygn med hela Storfamiljen i avskildhet ute vid havet. Jag känner mig alldeles varm inombords, tacksam och glad. Tänk att få vakna och veta att alla ens närmaste vaknar under samma tak.

Jag har så mycket att glädjas över. Må jag aldrig sluta tacka.

Alassio 20-26.9. 2019

_DSF1422.jpg

Oerhört tacksam över en fin semesterresa. Jag har fått se mycket och lära mig mycket om Ligurien, om Italien och om annat. Jag har fått koppla av bra och tror jag behövde min semester.

Glad över researrangemangen. Den här gången, som var min 14:e el 15:e resa till Italien, reste vi med Ingsva. Ypperligt på alla sätt och vis. Bra reseledare och en dito lokal guide, oerhört kunnig och engagerad. Talade inte bara svenska utan kände också till Norden och oss nordbor och visste därför vad som som skulle förklaras för oss. Fantastiskt!

Annorlunda. Vi har varit här med husbil fyra gånger, campat i Grado och bilat från flyget i Venedig el Milano några gånger. Besökt Rom fem gånger. Rest med dotter, annan dotter, Maken, Maken och dotter, Maken och barnbarn, medarbetare en gång. Olika varianter. Olika fördelar och olika nackdelar.

Men som jag sade åt Maken för en stund sedan efter sista middagen på hotellet, jag är förvånad över att jag trivts så alltigenom bra på en gruppresa. Mognad?

Idag har det varit eget program. Vi har promenerat (över 20 000 steg på räknaren) och simmat. Vattnet smakade trolldeg. Den som gick på dagis på 1960-talet vet vad jag talar om.

Imorgon bitti hemåt. Jobbet väntar och en flyttning i Närpes.

_DSF1420.jpg_DSF1459.jpg_DSF1468.jpg_DSF1452.jpg_DSF1453.jpg_DSF1442.jpg_DSF1439.jpg