En glädjens dag!

Vissa dagar bara vet man, att det finns orsak till mycken glädje. Idag är en sådan dag. Jag ska nämna några orsaker till glädjen.

  1. Jag har blivit återvald som distriktsordförande för Finlands Röda Kors Svenska Österbottens distrikt. (Efter fyra år i styrelsen vet jag att det heter ungefär så…) Det känns fint att få arbeta för en humanitär organisation med människovärde och jämställdhet på agendan. En kraft som behövs runt om i världen idag, och skå i vårt samhälle.

IMG_6712.jpg

Här distriktsstyrelsens viceordförande Ulf Lassander och jag då vi valdes till våra uppdrag för tvåår sedan. Idag återvaldes vi för två år till.

58444722_2172570169501102_8113145543712047104_n.jpg

2. Det var så fint att få sjunga med Betaniakören i Solfs kyrka ikväll. Jag presenterade stolt ”min” f.d. kyrka för körsångarna. det var roligt at sjunga och det var väldigt roligt att det kom mycket folk och fint att få träffa vänner.

3. Idag har ett flyttlass kommit från Helsingfors till Kvevlax som gör att vi snaaart får umgås mera med både barn och barnbarn. Om några veckor kanske de bor ”på riktigt” i Kvevlax, men nu skall terminen avslutas i Helsingfors för 3/5 av familjen Men visst är det orsak till stor glädje att få några älsklingar ”på nära håll”.

 

Vilken valdebatt!

56252741_10205292770756208_471298276197400576_n.jpg

Igår kväll hade vi i Närpes besök av Astrid Thors, som talade över temat ”Vem har rätt till rättigheter?” Mänskliga rättigheter, minoritetsskydd, grundlag, mänskliga rättigheter, barns rättigheter, flyktingkonvention m.m. Intressant och Aktuellt, inte minst mot bakgrunden av att medmänsklighet idag i många fall är bristvara, och åtminstone ingen självklarhet. Något att beakta också så här i valtider.

Men vilken debatt det blev utgående från denna kandidatpanel! Fyra av Sfp:s riksdagsvalskandidater i Österbotten var med.

Nanna Rosengård talade med inlevelse om sitt jobb bland prostituerade i Grekland, Ramieza Mahdi berättade ur sitt perspektiv som somalisk invandrare i Finland och Svenska Österbotten men också utgående från sitt jobb bland invandrare och flyktingar. Marjo Österblad berättade om sina erfarenheter från den tid hon bott i Turkiet.

Anders Norrback, den fjärde riksdagsvalskandidaten på plats fick ty sig till sin allmänna politiska kompetens i sammanhanget, men visst har han erfarenhet av invandringsrealterade frågor, sysselsättningen av invandrare och också de utbildningspolitiska frågeställningar som invandringen ställer utbilningsuprrätthållarna ställs inför, såväl som tidigare lärare och nu som styrelseordförande i Söfuk.

Ingen valdebatt någonsin har berört mig så mycket som denna. Riksdagsvalskandidaterna kom inte med tillrättalagda svar på allmänna frågor. De fick skräddarsydda rubriker för sina 7-10 minuters anföranden. De berättade ur hjärtat, om de egna erfarenhet som berört dem så mycket att det var det de valde att ta fram en sådan här gång. Publiken var tagen, imponerad, stolt och glad över dessa kandidater.

Emina, Sfp-tjänstekvinnan, som ledde tillställningen, det fanns också mycket av hennes person i hela upplägget.

Tack för att ni orkar! Och vi som bara är med, vi ska se till att vi röstar och att vi röstar rätt!

Biskopsvalets andra omgång

Biskopsvalet i Borgå stift är inne i den andra omgången. Jag befarar att den kan bli olustig. Hoppas innerligen att jag har fel.

Personval är alltid litet märkliga. I synnerhet när kandidaterna är få eller två. Då söker man lätt skillnader. Om skillnaderna inte är tydliga kan sökandet efter dem bli krystat. Om man inte hittar tillräckligt belysande fördelar att lyfta fram hos den egna kandidaten kan man frestas tala nedlåtande om någon annan.

I kyrkliga sammanhang använder sig media av ett förenklat språk. Konservativ är ett epitet, liberalt ett annat. Och några andra finns väl egentligen inte. Rubriker senaste vecka berättade att stiftet igen kommer att få en liberal biskop. Så är det väl knappast. Med liberalteologi avses något annat än att man i ett par frågor som media och samtiden betonar har den ena eller andra åsikten.

I kyrkliga kretsar har man betonat att man inte skulle önska fokusera bara på frågorna om vigsel av samkönade par och om kvinnliga präster. Man skulle önska att i debatten med och mellan kandidaterna få penetrera andra frågor t.ex. om kyrkan, tro, församlingsliv, kyrklig förvaltning, ansvar för miljö, samhällsdebatt, kyrkan som röst i samhället. För att nämna några.

Hittills, i den första omgången, har det inte, som jag uppfattat saken, förekommit så stor diskussion mellan kandidaterna. De fyra har suttit uppradade brevid varandra och pliktskyldigast svarat på frågor. Detta också då frågorna behandlat annat än de två ”stora” frågorna. Någon egentlig debatt har inte förekommit, utan man har varit mycket gentlemannamässiga och behandlat varandra som man gör på småtrevliga och gemytliga finlandssvenska kafferep.

Men visst skulle vi som har rösträtt i det här skedet vilja börja höra kandidaterna resonera med varandra, litet djupare. Med risk för att allt inte blir helt tillrättalagt utan att det kunde bli litet halvfärdigt och i den bästa av världar kanske man kunde våga utveckla resonemang medan diskussionen pågår, som det tenderar att göra under ärliga och raka samtal.

Nu står stiftet inför en andra omgång där två kandidater återstår, och dessa kandidater är oerhört lika varandra. De är båda välkända i stiftet. De är båda i hög grad bekanta med stiftet och arbetet i stiftets församlingar. Utsprungna ur samma miljö, utbildade vid samma lärosäte o.s.v. o.s.v. Det skulle vara svårt att hitta två kandidater som påminner mera om varandra.

I denna situation skall vi då börja söka skillnader. Mina farhågor, och mitt obehag, bottnar i att vi börjar söka skillnader i oväsentligheter. Att vi känner de två kandidaterna rätt väl kan i värsta fall betyda att vi, för att valsituationen kan tänkas legitimera det, börjar diskutera personligheter och egenheter och tillkortakommanden m.m.

Några större lik har de väl knappast garderoberna, det skulle vi väl känna till, i vår lilla Ankdamm.

Bo-Göran och Sixten, har båda erfarenhet av biskopsval, den förra är kandidat tredje gången och den andra är med för andra gången och tog sig också senast till ”final”. Jag hoppas att de nu är så trygga i sig själva att de vågar debattera öppet och ärligt om sakfrågor och att de bjuder på den möjlighet till samtal som en ”valkampanj” kring en andra omgång i ett biskopsval innebär.

Många elektorer, såväl präster som lekmannaelektorer, har offentligt ställt sig bakom någon av kandidaterna. Många har nu inte kvar ”sin” kandidat och skall följaktligen söka sig en ny för den andra omgången. Och som känt har ingen utslagen kandidat något att testamentera. Varje elektor äger sin egen röst.

Men det finns också de som, av högst varierande orsaker,  valt att inte ställa sig offentligt bakom någon kandidat. Därför är det många röster som nu inte går att räkna in utgående från listor under insändare eller på respektive kandidats hemsida eller annat forum.

I ett demokratiskt val är det också en medborgerlig rättighet att inte berätta vem man röstar på i ett slutet val. Så valde jag att ha det i den första omgången. Nu vill jag bara att vi ska vara korrekta men ändå ta debatten och debattillfällena på allvar. Är jag naiv eller kan mina fromma förhoppningar infrias?

(Gudstjänstboken.)

Bussdöden

55525878_10205254171551252_7345167462331056128_n.jpgFör en månad sedan skrev jag upp bussturerna mellan Närpes och Vasa. Första mars skedde stora förändringar, samma dag jag började jobba och flyttade in i min jobbostad brevid busstationen. Antalet turer som går från centrum i stort sett halverades. Nu kan man förvisso stiga på vid riksvägen på en del andra (översträckade) turer, men dit är det ca 7 km och litet långt att gå. Jag kör gärna bil, men åker också gärna buss ibland för att få jobba under resan, eller vila. Men hur ska ekvationen gå ihop för att det skall fungera och vara tillräckligt tilltalande att åka buss?

Helkväll med teater och fredagsmys

Ikväll hade vi glädjen att se premiären av Wasa Teaters uppsättning av LasseMajas detektivbyrå på Smedsby uf-lokal. Tioåringen trivdes och gillade, sexåringen gillade och tyckte det var litet väääl spännande då alarmet gick på muséet. Men gillade stort. IMG_0023.JPG

Så också vi vuxna. Fina skådelspelarprestationer och fin scenografi. Gå och se den gott folk!

Kvällen fortsätter med talang och fredagsmys. Njuter och trivs med LIVET.

IMG_0026.jpg

 

Skaffa dig ett liv!

Han sade så, min älskade Make för en tid sedan. Han syftade på att livet kan innehålla också annat än arbete. Kanske han har rätt! Men, ändå var det litet intressant att det skulle komma just från honom, som varit anträffbar dygnet runt i sitt vuxna liv, och att han skulle säga det då han varit lycklig pensionär i några veckor.

DSC_0334

Maken, som jag i ett skede av vårt gemensamma liv tyckte om att fotografera utanför stads- och rådhus runtom i Europa. Ibland stötte vi under våra resor på offentliga evenemang där någon av stadens fäder hade en synlig roll. Då var det roligt att vara en liten mygga och se hur det kunde gå till, och hur ceremoniellt det var.

Endast en gång har jag sett honom generad över sitt värv. Maken som alltid imponerats av hantverkare och andra yrkeskunniga människor blev bekant med en finsnickare på gågatan i Heidelberg och imponerades över hans konst. Då han beundrat honom en stund frågade hantverkaren vad Maken jobbade med. Den gången skulle han ha velat kunna svara något annat. ”Etwas solches Bürgermeister.”

Nu har han skaffat sig ett liv. Att annat liv. Och det är underbart att få leva sida vid sida med honom också nu. Han har mera tid. Han tar det lugnare. Han är mera hemma. Han får skida på förmiddagarna. Han handlar, kokar, städar. Han läser. Ser på tv. Han har skaffat sig ett liv.

Vi hoppas också få vara mera tillsammans. Det som vi förr hann med mest under våra resor. Här i Rom för många år sedan. Fotograferade av kärleksbarnet. DSC_0100 2.jpg

 

Hem till kvällen

IMG_0016.JPG

Glad över min första arbetsdag i Närpes. Jag hann hem till kvällen och solnedgången. Endera dagen börjar jag inreda övernattningslyan, för hur roligt den är att åka buss och köra bil, har jag ingen orsak att åka hem varje dag.

Allra minst sedan jag flyttat in i mitt arbetsrum. Vår baby, som i hundår är närmare 100 har antagligen utvecklat litet demens och svängt på dygnet, så det passar bättre att pensionären tar nattskiftet en tid.

Här gosar mina två älsklingar.

IMG_0008.JPG

 

På tröskeln till något nytt

DSC_0033.jpg

I månadsskiftet byter jag jobb. Ivrig som jag är tar jag redan imorgon bussen till Närpes, även om jag formellt börjar först på fredag. Jag har fått vara ledig två och en halv vecka och tycker att jag haft en fin och avkopplande semester. Inte för att jag skulle ha gjort något märkvärdig, tvärtom. Vi har hälsat på barn och barnbarn, och hunnit träffa de flesta i storfamiljen. Vilopulsen har varit ok, förkylningen gav slutligen med sig.

Jag är oerhört tacksam över det avslut jag fick i Solf. Jag är tacksam över all vänlighet och kärlek som den senaste tiden kommit mig till del. Det finns så många underbara människa. Och kloka sådana. Och vilka fantastiska vänner jag har!

Imorgon börjar jag ett nytt liv. Det känns oerhört motiverande, spännande och intressant. Jag känner mig välkommen och väntad, inte minst för att man varit en präst för litet en tid. Och jag känner mig utvilad och färdig att ställa mig i församlingens tjänst.

 

47:e dagen vände det

Jag är ingen vintermänniska. Men jag är gift med en. I och för sig är han en åretrunt-människa, men längst från varandra i alla politiska spörsmål står vi beträffande inställningen till vintern och snön.

Däremot trivs jag den här tiden på året, men den hoppingivande vårsolens första strålar. Den som påminner om att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda, en gång för alla,  har vunnit över det onda.

Första delen av februari är en tid som får en att hoppas och tro igen. Se på mitt blombord, som bär spår av gårdagens festligheter. Och se morgonsolen på fasaderna i grannkvarteret.

Och att min förkylning tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att ge sig, på 47:e dagen. Det är värt att fira bara det.

0B9BA3F5-90FB-4969-8251-34E2D14F6E66.JPG

Dagen för avskedspredikan är en pärla att trä på livets halsband

Jag är oerhört tacksam för den fina avskedsfesten i församlingshemmet i Solf efter högmässan idag! Men också för den fina högmässan som vi gjorde tillsammans alla församlingens medarbetare och församlingen. Koralkören förgyllde gudstjänsten. Vi var många. Vi var känslosamma. Också jag själv.

1af55ac0-f894-494c-9ebb-b8cdbd4951e9-1.jpg

Högmässan gick som det heter ”bra”. Men då jag vid högmässans slut böjde knä vid yttre sidan av altarrudneln, precis där jag för några år sedan installerades i min tjänst av biskopen och han uppmanade församlingen att ta emot mig och följa mig med förbön, då brast det. Kyrkoherden vandrade ut från högmässa via sacria med tårar rinnande längs kinderna. Men det var nu bara så.

Jag citerar avslutningen på min predikan:

Jag hoppas under årets fastetid få umgås mera med Maria. Då jag lämnar kyrkoherdetjänsten hoppas jag att jag skall få mera tid för att läsa både Bibeln och annan litteratur. Jag hoppas hinna mera med mitt eget andaktsliv. Det är väl som Predikaren säger, att allt har sin tid under solen. Att vi ibland skall ha mera tid för offentlig förvaltning och ibland tid för att läsa uppbyggande litteratur och be.

En av de allra finaste sakerna under mina 7, 5 år i Solfs församling har varit detta att få vara buren i bön. Att både få känna och uppleva att det finns de som ber för en själv och för församlingen och det arbete vi gör, men också att det finns de som jag kunnat – och också framöver kan vända mig till med bön om förbön – för någon eller något. Bönen är en otrolig kraft. Bara i detta att veta att någon ber för en eller för det som man själv ber för, är en stor källa till kraft och glädje.

Allt har sin tid. Det har för mig under den senaste tiden mognat fram, att jag var på väg någon annanstans. Även om uppbrottet på sätt och vis blev plötsligt var det ett led i en utveckling som skett under en längre tid. De senaste dagarna, då jag städat mitt arbetsrum, arkiverat och slängt –  har jag rent av tänkt att jag borde ha brutit upp tidigare. Men det är inte så lätt att göra det då man trivs så bra som jag har gjort hela tiden medan jag verkat i församlingen.

Jag älskar Solfs församling. Jag kommer alltid att minnas församlingen och er församlingsbor med stor kärlek och med en enorm tacksamhet. Solfs församling blev min första kärlek. Här har jag buren av förbön och innerlig kärlek fått bli präst. Här har jag fått skapa min yrkesidentitet och lära mig vad det innebär att vara församlingspräst. Allt det goda bär jag med mig.

Att lämna den man älskar lär aldrig vara bara lätt. Men jag väljer att jämföra det inte med ett älskande par utan med en föräldra-barn relation. Ni har älskat och fostrat mig, ni har burit mig och hjälp mig på traven. Ni har – på föräldrars vis – varit krävande och jobbiga ibland, men jag har alltid vetat att det varit av kärlek. Nu kanske jag börjar vara rustad för att gå vidare, för att få pröva mina egna vingar och stå på egna ben.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att jag haft förmånen att jobba med ett alldeles underbart medarbetarlag. Hängivna, ansvarskännande människor, självgående men med stor respekt och generositet mot dem man jobbar med, såväl mot församlingsbor, som mot oss andra i medarbetarskaran.

Och denna vackra kyrka. Det enkla och avskalade i kombination med den detaljerade vackra altaruppsatsen.

Jag är oerhört tacksam för den tid jag fick i Solf församling! Tidvis har det varit nästan för bra för att vara sant. Och därför har jag väl också fått min sträng av smärta, för att det i den här världen inte får vara bara bra. Och för att vi också behöver påminnas om att det är så. Här strider det onda med det goda och det som är rätt med det som är fel.

Vi får jobba vidare på det, att med Guds hjälp försöka bli allt mera Kristuslika, för i gemenskap med andra kristna vara den Kristi kropp vi är kallade att vara och för att bli allt mera fördragsamma mot varandra. Då vi brister får vi påminna oss själva och varandra om, att det finns förlåtelse. Att Jesus tagit våra tillkortakommanden på sig och att vi som fått mycket förlåtet också skall förlåta varandra.

Kära kristna församling. Ta väl vara på er. Bär varandra, bär församlingens medarbetare. Be om en ny kyrkoherde och ge honom eller henne lika mycket kärlek som ni gett mig. Störst är kärleken.

Må Gud vår Fader, hans son och den heliga Anden alltid vara med er. Amen.

441cb58d-31c4-4965-befb-6a15fd906ce1.jpg

Vi var många som samlades i församlingshemmet. Det hölls tal och det uttalades vackra ord. Jag fick både presenter och blommor. Camilla hade ordnat så fint i församlingshemmet och pyntat i mina färger. 770d373e-e717-4dcb-ad20-331ac9fba7a9-1.jpgFörsamlingsrådets vice ordförande Kerstin Weckström talade från församlingens sida. Jag fick ett vackert halssmycke. Kerstin och Jeanette Smeds talade så vackert om varför man valt Minna Candt-smycket.

d5cd7f2d-8508-4286-b846-94a7016cb007.jpgVärldens bästa medarbetare. Olof Jern, Ebba-Stina Beukelman, Gun-Lis Landgärds och Susann Nabb-Vornanne. Karolin Wargh saknas på bilden.

Olof Jern, min ungdomsarbetsledare, trodde att man skulle behöva visioner i Närpes också. Men där får ju i första hand någon annan dra upp dem.

89ac291d-5218-4684-8c97-6b1239447fc1.jpg

Min företrädare och mitt stora stöd under åren i Solf, Ingmar Weckström.

201eb541-f8d2-4466-b150-8cb5b68e1c10.jpg

Jag, kontraktsprosten Berndt Berg, Knips jordgubbstårta och många församlingsbor. En verklig dag för tacksamhet.

Den som rörde mig allra mest med sitt tal var Casse, Clas-Göran Smeds ordförande i Solf fria församling. Att få höra att de sett mig som sin präst, det var ett enormt erkännande.

c5d141cc-3319-4126-801d-914797f54a6b-1.jpg

Casse och Rose-Marie, en av mina andliga mödrar.

Det blev utgångspunkten för mitt lilla tacktal. Att skillnader i det vi kallar tro allt för ofta egentligen är olika åsikter. Och åsikter leder ingen vart. Allt är beroende av Jesus Kristus och det han har gjort för oss. Vi skall vara ödmjuka över de olika vägar som lett oss fram till en levande tro på Kristus.

Dagen blir en pärla att trä på livets halsband.