Det är redan två och en halv vecka sedan jag avskedspredikade i Närpes, men genom att jag jobbade och avslutade med en överlång arbetsdag (drygt 11 h på jobb + fyra h i bil 🫣) först senaste vecka har jag inte riktigt insett att jag verkligen har en lååång semester på gång. Inte förrän nu. 😊

Nu anar jag nya utmaningar från början av maj och blir med ens medveten om att det gäller att ta vara på ledigheten. Det finns alltid en risk med långa semestrar, att man inbillar sig att de är ännu längre än de är, och därför inte planerar dem eller passar på att göra sådant som man kan göra just för att man har ledigt. Att semestern i år, för min del, i huvudsak hålls under en tid då andra jobbar kräver också litet planering.

Då 62 dagar återstår av ledigheten vill jag passa på att påminna mig själv om att jag vill vara utomhus varje dag under min ledighet, ute på ett sådant sätt som jag inte nödvändigtvis hinner vara om jag jobbar.

Jag har en känsla av att min semester i år inte blir så märkvärdig. Men jag hoppas att den blir medveten, att jag tar den till vara och använder mina införtjänade lediga dagar på ett medvetet och konstruktivt sätt.

Måndagssysslorna blandas med reflexion över gårdagen och de intryck som inte hann bearbetas i stunden. Vandrar lätt på moln av tacksamhet, kärlek, uppskattning och gemenskap. Och detta bland blomsterprakt och rosendoft.

Även om det skulle finnas täckning för endast en tiondel av det som sades igår, och för de vänligheter som riktats till mig den senaste tiden, får jag knyta ihop i tacksamhet och förundran. Gömma ovh begrunda.

Tänk att en på många sätt svår tid, som de senaste åren inneburit, får sluta så fint. ❤️Och fint att få känna gemnskapen, delandet och samhörigheten med så många, jag som så många gånger känt mig ensam.

Så här kan också ”semester” illustreras då det handlar om en semestrande präst.

Trött men lycklig och glad, så känns det just nu. Och framför allt tacksam.

”Bästa församlingsbor! Tack för att ni tog emot mig! Tack för att jag fick dela livet med er under den här tiden. Tack för era förböner!” Så slutade jag min predikan idag.

Jag höll min avskedspredikan idag i Närpes kyrka, vid den fina högmässan som vi – församlingen präster, kantorer och vaktmästare – fick göra tillsammans med frivilliga medarbetare och den skönsjungande Laudate-kören under ledning av Director musices Sam Lindén. Många hade mött upp.

Kaplan Ulf Sundqvist var liturg, och kaplan Marcus Jakobsson och jag assisterade vid nattvarden.

Efter högmässan avtackades jag av församlingen då kyrkofullmäktiges ordförande Håkan Westermark talade och kyrkorådets viceordförande överräckte blommor. Uppvaktningen fortsatte i församlingshemmet och jag fick mera blommor och gåvor och presentkort. Alldeles för vackra ord, varma avsked och välgångsönskningar. Solosång, kramar och vänlighet som flödade över.

Ulf Sundqvis, kyrkoherdens vikarie, ledde samlingen i församlingshemmet och gjorde det med den äran. Delade med sig av en irländsk välsignelse och hänvisade i sitt tal till att vi ju faktiskt prästvigdes samtidigt för drygt 12 år sedan.

Övriga talare vid kyrklunchen, som vi åt till förmån för Finska Missionssällskapets katastrofhjälp till jordbävningsdrabbade i Syrien, var den andra kollegan Marcus Jakobsson som talade både från arbetsgivarens sida och kollegernas sida, Ulla-Maj Wideroos, Kerstin Berg, Birgitta Eklund och Herbert Lindén.

Johan Pått sjöng solo. Tack till er alla!

Tack för en fin dag och en storslagen uppvaktning!

Återstår en arbetsdag, efter en dryg vecka. Och gruppen Om Liv&Död med Ann-Mari och Kerstin ska jag samla några gånger till under vårterminen. Dessa underbara damer som varit en härlig livskrydda under min tid i Närpes. ❤️

Idag gick det för mig som för Madicken, jag kände livet i mig. Efter förmiddagens måndagssysslor – vissa hushållsgöromål – och en god lunch som Maken bjöd på blev det Vexala. Och där möttes vi av en alldeles underbart vacker dag. Så tacksam. Litet pynjande som sammanhängde med flytten från jobbostaden och litet jobb för labradoren som fick hämta bollar i terrängen. 🥎🥎🥎🥎🥎🥎🥎 Vad gör man inte för litet knackkorv! 😊 🐾❤️

Nu tar jag igen mig efter dagens vattengymnastik på Nykarleby Sjukhem. Excercisen gör så gott och varje gång känns det lika skönt efteråt. Ja, idag kändes det behagligt redan under träningen.

Min sista ”prästmåndag” på länge har så här långt levererade över förväntan.

Jag säger sista prästmåndag på länge, genom att jag nu jobbar sista veckan före en lång semester. Jag har semester och annan ledighet från mitten av februari till slutet av april, förutom att jag jobbar en dag i slutet på februari och gör ett par inhopp under semestern. Mitt förordnande i Närpes församling slutar i och med semestern.

Det ska bli skönt med ledigt. Jag håller aktivt på att skapa vissa nya rutiner, dels kring vårt boende i Nykarleby och dels kring mitt motionerande och några andra goda vanor. Sådant gör gott och jag är motiverad, men sådant kräver också tid för att bli av.

Sedan tycker jag att det är både roligt och litet spännande att småningom få se vad framtiden för med sig i jobbväg. Fint att först få avsluta en sak och ta en välbehövlig paus.

Sista söndagslunchen på Folkhälsan bestod av hämtpizza från Casa mellan högmässa och dop och mellan flyttkorgar och väskor. Tallrikarna hade redan flyttat ut, så det blev att äta direkt ur pizzakartongen. 🙂

Inkommande vecka är jag ledig och då ska de sista möblerna hämtas och slutstädningen ordnas. Det återstår några arbetsdagar före den långa semestern som sträcker sig till sista april inleds. Jag har så smått börjat förbereda semestern, men ännu är väldigt litet spikat.

Först ska jag reda upp husen. Sängarna jag haft i Närpes har jag lånat ur gästrummet i Vexala. Nu hoppas jag att gästrummet ska få vara gästrum och att vi ska få ha sällskap med oss då och då i sommar.

Det är en och annan pinal som ska hitta sin plats, både i city-flatten inne i Nykarleby och i hemmet på stranden. För då jag efter att ha varit ute från Folkhälsan under värsta pandemitiden igen inredde min hyresbostad där, gjorde jag det nästan uteslutande med saker som jag ”lånade” hemifrån eller från ”skären”.

Det mesta är packat. Det mesta är t o m flyttat. Återstår det som behöver tas med en litet större bil och sedan städar vi det sista.

Jag har trivts bra på Folkhälsan. Fin bostad i nytt och fräscht hus, ett kort stenkast från jobbet, så det har varit hur behändigt som helst att gå hem emellan för att senare under dagen återvända till jobbet för ett pass till.

Jag är glad över att Gösta trivts så bra i Närpes och på Folkhälsan – och på Vargberget – att han gärna varit där med mig.

Jag är också glad att han inte knorrar då det ska flyttas och bäras ibland.

”Jag är inte den gladaste prosten, jag är som person mera allvarsam än så. Men jag tror inte att någon blivit gladare än jag över att bli prost.”

Ungefär så avslutade jag tacktalet till biskop Bo-Göran i anledning av att han i december ifjol förlänat mig prostenamn och värdighet. Jag talade om det finaste av yrken och hur vissa saker vuxit fram också för mig som hunnit med så mycket annat, betydelsen av sammanhanget Borgå stift och intresset för det svenskspråkiga församlingslivet i vårt land samt prästidentiteten och också teologidentiteten, som blir starkare och starkare hos mig även om jag länge identifierat mig som i första hand statsvetare och politolog.

Det är viktigt för en präst att ibland komma till biskopssätet, att delta i högmässan i domkyrkan och besöka biskop och domkapitel och påminnas om i vems hjord man ingår, att återvända till fadershuset därifrån man en gång sändes ut av sin vigningsbiskop, i mitt fall biskop Björn. Så jag var ocks glad över att prostebrevet inte sändes per post utan att jag fick en personlig inbjudan.

Det var en högtidlig stund i domkapitlet, med kaffe och tårtor, vackra ord och vackra blommor. Domprosten Mats Lindgård erhöll riddartecknet av I klass av Finlans Vita Ros orden och lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson riddartecknet av Finlands Vita Ros orden.

Jag konstaterade också i mitt lilla tacktal att jag inte tänker sluta. Att jag tror mig höra till de präster som alltid kommer att vara präst.

Nu är det litet spännande att se vilka uppgifter som väntar för mig. Jag har redan tidigare meddelat domkapitlet att jag, sedan jag fullgjort mina åligganden i Närpes, är beredd att ta emot prästuppgifter där jag behövs, men att jag nu ska bo med Gösta i Nykarleby på heltid.

Som församlingspräst lever man litet i otakt med omvärlden. Söndag kväll är litet av fredag och då jag kom hem till Nykarleby igår kväll drabbades jag av något slags eufori. Arbetsveckan hade varit skälig med endast en högmässa, två jordfästningar, ett dop, en dopfest och fyra samtal av olika slag (och förstås en hel del talskrivning), och därför var jag inte övertrött som jag ibland varit på sistone efter en arbetsvecka

Bild: Bara en del av böckerna, och en del är det definitivt dags att göra sig av med. Inte minst för att få rum för nya.

Måndag morgon innebär något slags ”lördag morgon” för de flesta församlingspräster. Det här är förstås inte bara lyckat för den som har en gemål som arbetar normala tider eller skolbarn, men för mig som har ”bara” en pensionär hemma är det annat. Vi hinner umgås då jag är ledig, även om han sätter de flesta måndagar på vårdpolitiken, men det ger å andra sidan mig litet egen tid.

Måndag morgon är det väl tillåtet med litet morgonmys, pyjamasförmiddag och min nya hobby – att gå omkring och plocka i hemmet, starta en tvättmaskin, tömma diskmaskinen och plocka i, städa litet, byta handdukar, recycla, röja, göra något för döstädningen.

Projektmänniska som jag är har jag ett eget utvecklingsarbete på gång. ”Att fokusera , koncentrera och centrera.” Till det hör att bygga ett hem, inte bara en lägenhet eller en bostad, utan ett hem. Till det hör att få en bättre överblick och färre barlaster. Det förutsätter, att jag som flyttat hela livet, men som sällan har haft tid att röja tillräckligt, nu försöker göra det på långsikt. Ett litet projekt åt gången, ett i sänder, långsamt.

Bild: Det kan vara litet svårt att hitta rätt svarta plagg i det jag kallar prästskåpet.

Och på det; måndagsutmaningen till Maken och mig: att varje måndag göra oss av med varsitt klädesplagg och varsin bok. Och därtil, att då vi skaffar nytt, skall ett plagg eller en bok ut istället. För vi ska konsumera, framförallt lokalproducerade tjänster men också böcker och annat. Annars stannar både livet och samhällsekonomin.

Den 14 januari firar vi Topelius-dagen och det brukar innebara fest och te med Zachrislimpa. Idag blir det ingen fest för min del, jag är i jobb i Närpes. Men vid en jordfästning idag läste jag Topelius dikt Min moder, den första och den sista versen.

Kuddnäs, Topelius barndomshem i Nykarleby, i vinterskrud.

Min moder

Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.

Allt band är själfviskt, som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det förglömt.

När minnes hon i de långa åren
den tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vare en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloder,
det är en hugnad för alla tider,
att i det själfviska lifvets strider
få rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!

Så löna, Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer …

Zacharias Topelius (1868) vid modern Catharinas, f. Calamnius, frånfälle.

Jag vill inte avfärda 2022 som ett år som endast innebar sådant man inte önskar. Mitt i en tid av elände, framför allt en bit ifrån oss, men också på de håll i världen där det varit illa redan länge, har jag själv fått uppleva så mycket fint. I mitt eget liv eller, på gamlas vis, genom barnen och barnbarnen. Ett sätt att påminna sig själv om all det goda som mött mig, är att bläddra bland fotografier.

Min glädje över storfamiljen innebär dela glädje och en mångfald av glädje och glädjeämnen:

Ett giftermål, en doktorspromotion, en konfirmation efter ett uppskattat konfirmandläger, egen 60-årsdag, ett 14-årskalas, ett 3-årskalas , ett 1-årskalas , ett 12-årskalas, ett 10- årskalas, ett 6-årskalas (jag har säkert glömt något!) ett framgångsrikt välfärdsområdesval för Maken som inte förr ställt upp i ett allmänt val – stackarn, hög sysselsättningsgrad bland de egna, hög grad av hälsa hos de allra flesta av oss, goda idrottsprestationer, många fina kompisar, trygga vuxna i barnbarnens närkretsar, glädjeämnena tar inte slut.❤️🙏

För egen del gläds jag över att jag mognat fram till vissa beslut angående min vardag, att jag återfått krafterna och mått så bra att jag vågade säga upp mig och ge mig ut på arbetsmarknaden igen, att jag ska få mera tid hemma, genom att jag nu hoppas bo hela veckan på samma ställe, och därmed en både enklare och billigare vardag.

Men också riktiga festligheter – jag trivs ju med sådana. Jag firade min 60-årsdag i april i arbetets- men också i kalasandets tecken med soppa och tårta i församlingshemmet efter högmässan.

En vecka senare firade jag med familjen och några till. ❤️

Vi hann med en del resor.

I juni for vi med husbil till Stockholm, Vadstena, Lalehs 40-årskonsert på Ullevi i Göteborg, sedan via Fyn och Bogensee och till Moseldalen

och Tybingen och sedan till Bayern för att i Oberammergau se passsionsspelen. Hemvägen gick via Lutherstadt Wittenberg i Tyskland och Rostock därifrån vi tog båt till södra Sverige och hann via Vadstena och firade midsommaraftonens brunch med de i familjen där. Midsommarafton ”firade” vi i stillhet på ett lastfartyg till Åbo och kom hem till Vexala på midsommardagen.

I juli hölls vi mycket hemma, d.v.s. i Vexala.

.

Och jag på jobb emellanåt. 😊 Det var 1.7. Jag började jobba deltid, varannan vecka onsdag-söndag.

I början på augusti packade vi kylskåpet i bilen och körde via Haparanda mot Umeå och äldsta barnbarnets konfirmation. En väldigt fin dag, både i Tegs kyrka och hemma i Täfteå. Tack att vi fick vara med!

‘

I medlet av augusti flög vi till Island, mitt första besök där. En underbar upplevelse. I en predikan har jag benämnt det en religiös upplevelse, att Island och dess natur måste vara det närmaste himlen man (jag) kan komma här i världen. Jag har inte riktigt hunnit dokumentera Islandsresan eftersom den också innebar några dygns isolering p.g.a. Covid.

I månadsskiftet augusti-september blev det Stockholm och Tjejmilen. En fattades i laget men varje år hoppas vi att följande år ska innebära att vi alla kan mötas.

Laget presenteras här med en bild från mors 60-årsfestligheter.

I november representerade jag Finlands Röda Kors vid Danska Røde Kors landsmøde i Nyborg.

Vi har fått en del julkort i år, och jag är glad över varenda ett. ❤️ Tack till er som kommit ihåg oss!

Jag tycker att det är en fin tradition, och beklagar att jag själv ofta överskattar mig själv beträffande julförberedelserna och julkorten, och att de därför så många gånger blivit oskrivna eller postade för sent.

I år hade jag skaffat korten i god tid, de flesta är inköpta hos Röda Korset. Och några andra hade jag fallit för bara för att de i största allmänhet tilltalade mig rent estetiskt. Men hur det nu var så höll det på att bli bråttom med dem också i år. Och då ville plötsligt han som oftast agerat bisittare eller skrivare vid skrivandet av julkorten, Maken 🥰, att vi skulle göra som så många andra nu och istället för att skicka julkort göra en inbetalning till välgörenhet och låta det vara vår julhälsning.

Sagt och gjort.

Men hoppas att vi inte helt tar död på traditionen (alltså inte vi då med våra oregelbundet återkommande julkort, utan vi som folk och kultur). Allra minst ta död påtraditionen för att vi skulle låta det stämplas som politiskt inkorrekt att skicka julkort. Och låt oss akta oss för att tänka att de som skickar julkort inte stöder välgörenhet, för det kan vara precis tvärtom, att de som i sin godhet skickar julkort också är generösa beträffande annat inför jul och andra tider under året.

Jag skulle, i sammanhanget, gärna begagna mig av det österbottniska uttrycket ”var och ein me sett o ja me mett”.(snälla, överse med min stavning!) – var och en med sitt och jag med mitt.

Sedan är det en helt annat sak, att jag tycker att portot för julkort blivit väldigt dyrt.

P.s. Jag har ju julkort införskaffade till nästa jul redan. D.s.