Mormor har en egen 👵

Mormor har en egen emoj, inser jag då jag formulerar rubriken, och det om något är ju ett uttryck för att en mormor är en institution. Och i det finns en välsignelse också för oss som kanske inte riktigt har några bra egna modeller. Min egen mamma dogdåmin äldsta var 1 och min nästäldsta var nyfödd.

Jag blev mormor vid 45 och då var jag mamma till en nioåring. Det var inte så lätt att ta sig an den nya rollen. Dessutom var jag dubbelarbetande och slutförde mina studier. Tiden räckte inte till och barnbarnen fanns långt borta.

Den äldsta blir konfirmerad i sommar. Nu vill jag hinna ge dem mera tid än förr, ifall de låter mig göra det. ❤️ Inte bara på sommaren och semestrarna. Under helgen får jag träffa dem, bara vi alla hålls friska.

I söndags, på min födelsedagsfest, representerades döttrar och barnbarn av Amanda och Hilde. Då Amanda inledde sitt tal skaffade jag mig en näsduk. Hilde glömde sin hälsning som jag bara fått bild på, den lär jag kanske få på lördag då storfamiljen och några till möts.

Fest, inte bara i dagarna två, utan en hel vecka!

På tröskeln till vår och sommar

Ledig måndag och en tur till havet. ❤️ Snart bor vi där igen. ❤️ Även om vi bor största delen av året på vårt älskade Willmanstrand är det viktigt för oss att ha ett annat ställe de mörkaste månaderna av året.

Sedan vi har flyttat det boendet från Vasa till Nykarleby har vi valt att i vinter hinna bo in oss i hemmet där och vi kom överens om att vi i år ”flyttar ut” senare än vanligt. P.g.a. födelsedagsfirande nu under två på varandra följande veckoslut får andra bo på stranden nu och vi flyttar ut sedan vi firat klart.

Men snart! Det kommer att bli helt underbart att igen få bo där. Och efter knappt fem veckor börjar min semester och efter den räknar jag med att jobba varannan vecka och vara pensionär varannan. Som jag sagt flera gånger, det känns som att äta kakan och ha den kvar. 😎

Trött, men lycklig

Ikväll somnar jag trött, men lycklig. Tacksam för födelsedagsfirandet i församlingshemmet i Närpes efter högmässan. Lättsamt, allvar varvat med skämt, eller som ”någon” uttryckte det, toastmastern Maken Gösta var hela tiden på gränsen. Många glada skratt, trevlig samvaro. Folk verkade glada över att igen våga träffas.

Jag tyckte mig se människor som jag, trots allt, mött under de senaste åren även om jag tyckt ibland att det bara varit en lång tid av distansering. Glad över många fina människor som de senaste åren blivit en del av mitt liv.

Många kramar. Flera hanslag, jag som avhållit mig från det senare i två år. Kanske det nya normala snart är här.

Tacksam för att så många ville och hade möjlighet att vara med och fira. Tack för det! Tack för sång, musik, tal, blommor, gåvor och bidrag till FRK:s katastroffond!

Och jag har en hel del firande kvar. I morgon ska jag läsa alla virtuella hälsningar, lukta på rosorna som doftar så gott och njuta av all blomsterprakt.

Dessutom återstår firandet med storfamiljen och några till inkommande lördag.

Jag tycker verkligen att det är värt att fira, att en blir 60, men samtidigt har jag inte någonsin tidigare upplevt att det varit så overkligt som det är nu, att jag uppnått den ålder jag har gjort.

Tänk, att lilla jag, är 60 år!

Äntligen fick vi ses, efter tre års väntan!

Äntligen! Det var extra roligt att öppna Röda Korsets distriktsmöte i Österbotten idag. Det var tre år sedan vi träffades fysiskt. De två senaste åren har mötena hållits på distans. Det var roligt att se folk irl, det var fantastiskt att höra sorlet vid matborden, alldeles uppenbart har folk saknat att träffas på riktigt och få prata också litet annat än bara ”asia”.

Efter att jag hållit öppningstal fick jag med Ulf Lassander, vice ordförande idistriktsstyrelsen, dela ut några medaljer för lång aktiv insats i organisationen. Men sedan överraskades jag med uppvaktning från både FRK-distriktet och mottagningscentralens chef Annica och personalen där. Stort tack!

På bilden Uffe och jag, vi gör nu båda vårt sista år i ledningen för distriktsstyrelsen, nästa distriktsmöte ska välja ny både ordförande och vice ordförande.

Detta arbete har, de allra flesta dagar hittills, kännts meningsfull, intressant och lärorikt. Jag brukar säga att det är ett vänligt sammanhang, folk vill väl och har sökt sig till organisationen pga en vilja att göra skillnad, för det goda i enlighet med FRK:s sju principer.

Första vårdagen igår – men utan sidovagn

+En helt underbar dag, då det visade 16,5 grader då jag kom körande till scillornas och krokusens land. Efter en hotellnatt i Helsingfors tog jag förmiddagståget till Vasa för att få ha en mommoledig eftermiddag och kväll.

Vi närmade oss prästgårdsgaveln och hon som blir förskoleflicka i höst utbrast varnande sin mormor.

– Där är fullt av fina blommor som man inte får plocka!

Jag berättade att jag älskar de här blommorna och att jag vill fotografera dem.

Några timmar med en dam i hennes ålder ger en många uppslag och en får höra många gulliga resonemang om allt från korsfästelsen till matematiken i förskolan. Men jag undrar om inte den tjusigaste repliken ändå var:

– Jag tycker om att åka sidovagn!

Nå vem skulle inte. Så säg. Eloge åt kusin A.

Påskvecka och påsklov

Påskveckan börjar och de flesta återgår till jobbet. Prästen har inte ännu fått påsklov, men nu knyts stilla veckan och påskhelgen ihop och några lediga dagar väntar.

Att vara ledig är ju sällan att göra ingenting, men den här veckans lediga dagar – som är fyra till antalet genom att två veckolediga dagar, vilket också präster har nu för tiden, för min del utökas med en sparad (uppskjuten) ledig dag och en oavlönad tjänstledighet en dag – används för Finlands Röda Kors. Det har blivit en hel del med mitt engagemang där i vinter, både på distrikts- och nationell nivå. Men det känns angeläget och intressant, de allra flesta dagar.

Jag har inte, som så många andra i dessa tider, gjort så mycket praktiskt. Mest har jag suttit på möten, men någon ska göra också det. Och talat på några välgörenhetskonserter, någon ska göra också det. Det är väl det som är meningen med föreningen, att olika människor bidrar med olika saker.

Imorgon handlar det om revision. Mot slutet av veckan organisationsstyrelsens möte och på lördag samlas de österbottniska rödakorsarna till distriktsmöte i Närpes.

Så ser mitt påsklov ut i år.

Bilden: Köpenhamn en aprildag för några år sedan.

Valdag och vaccinationsdag

Ibland påminns man mera än annars om medborgarskapet i republiken. Det gäller förstås till exempel valdagar, eller som som idag på förhandsröstningens första dag, då jag i stadsbiblioteket i Nykarleby avgav min röst i det allra första välfärdsområdesvalet.

Jag blir påmind om hur fint vi har det, vilken levnadsstandard vi har, vilken klass vi har på den allmänna vården. Men ingenting är självklart, vare sig tillgången eller finansieringen av vården och inte heller tillgången på personal. Under hela processen, allt sedan 2005, har man talat om att vi ska ha rätt till samma vård oberoende av var i landet vi bor. Jag hoppas att det ska betyda att vi ska ha det lika bra, inte lika dåligt. Att det inte ska bli sämre, utan att vi fortsättningsvis ska få ha det lika gott på vår välfärdscentral, som den kanske heter numera den där hälsovårdscentralen jag besökte för en stund sedan.

Efter att jag fått rösta i valet firade jag med ett besök på det vi hemma hos oss brukar kalla världens bästa hvc. Det var dags för mig att få den tredje coronasprutan, också det upplägget ett uttryck för demokrati, för att alla är lika viktiga, att alla behöver skyddas, att vi påverkar varandra och t.o.m. är beroende av varandra.

Demokrati och meborgarskap. Ansvar och rättigheter. Att ge och få. Och att ta ansvar både för sig själv och medmänniskan.

Prästgårdsromantik och prästgårdsrealism

Jag hoppas att det blir flera läsupplevelser i år än senaste år, nu då jag har en hel uppsättning nya glasögon.

Den första boken i år blev Hästprästen av Peter Kankkonen. Hög igenkänningsfaktor både beträffande hans skildringar av livet som präst men också hur det är – eller var – att vara prästbarn. Att jag dessutom känner, kände eller kände till merparten av dem han nämner i boken ger förstås något extra.

Att jag redan som barn var politiskt intresserad gjorde att jag hade behållning också av passusarna om högerpolitiken och de konstitutionella. Medan jag läste drog jag mig till minnes, något som utspelade sig i en annan prästgård, den gång några konstitutionella gossar kom på besök till mitt föräldrahem och jag, som då var 15 år, stekte plättar åt dem. Sent ska jag glömma min mors oroade blick då de unga männen visade sin uppskattattning över plättarna och marktjänsten.

Peter Kankkonen är inte bara kokkolabo, utan också berättare. Ibland kanske han drar till litet, jag vet inte. Men även om bara hälften av dråpligheterna skulle vara självupplevda har han haft ett synnerligen intressant prästgårdsliv.

En kväll då jag var i Närpes och Maken i Nykarleby ringde Gösta och undrade vad jag hade så roligt åt. Då fick jag lov att citera en halv sida ur Hästprästen, roligheterna avhandlas ibland på en halvsida och ibland räcker de tillflera rader än så.

Boken kunde med fördel vara kursbok i pastoralutbildningen. 😊

Modernt ”prästgårdsliv”

Igår då jag kom till Närpes hade jag med mig en del grejer. Är man mitt i en flytt så är man och då åker man inte tomhänt, eller med tomt bagageutrymme. Mitt autistiska drag är att räkna, i detta fall, kollin. Nu var de tretton. 😃

Eftersom möblerna inte ännu hunnit till arbetsbostaden i Närpes blev det en natt på madrass på golvet. 😎 Jag hör till dem som mår bättre av litet för hårt än litet för mjukt underlägg (dessutom hade jsg också bäddmadrass), så det oroade jag mig inte för. Men hur jag, med min morgonstelhet skulle ta mig upp på morgonen, det oroade mig nog en del dör jag låg i mörkret och skulle somna.

Jag kunde räkna med att inte behöva upp före morgonen, jag hör inte till dem som går på toa på natten. Men det gällde att ha klockan att ringa så pass tidigt att jag skulle hinna med all den nödvändiga uppvärmningen och stretchningen innan jag skulle ta mig upp.

Det gick över förväntan.

Då jag packat upp mina väskor och korgar och påsar insåg jag att jag hade skäl att göra ett besök i den lokala K-affären. Livets nödtorft formulerade jag igår kväll som toapapper, andningsskydd, tvål, något sött och något salt. Frukosten skulle jag inta med kvinnorna på Kvinnofrukosten på den lokala restaurangen, så handlandet fick inskränka sig till detta.

Förr bodde präster i prästgårdar. Förutom att prästgården var bostad för prästen och hans familj tjänade den som samlingsplats i församlingen, det var före församlingshemmens tid. Därtill skötte församlingsborna en hel del av sina myndighetsärenden just i prästgården.

Prästen bodde där så länge han tjänade församlingen, då han bytte tjänst flyttade familjen in i en annan prästgård.

Det här var i huvudsak i en svunnen tid. Nu skaffar prästen sin bostad själv, köper eller hyr. För mig var det viktigt att bo i församlingen medan jag var kyrkoherde. Som kaplan har jag en annan ställning i församlingen, och har valt att ge mig själv rätt att inte permanent bo i Närpes. Däremot vill jag vara där så mycket som möjligt, dela livet med människorna i församlingen, handla där o.s.v.

I vårt projekt att skapa en enklare vardag ingår att vara på ett ställe åt gången. Att jag under arbetsveckorna bor i Närpes är den kompromiss som denna 59-åriga kaplan sträcker sig till. Och det är ingen uppoffring, tvärtom. Men jag är vuxen och har också andra förpliktelser och min fasta punkt i tillvaron, det hus vi lät bygga i Vexala för drygt 10 år sedan, det står där det står och utgående från det styr vi nu vår tillvaro.


.

Att äta kakan och ha den kvar

Sedan drygt två månader tillbaka jobbar jag tredagars veckor. Genom en partiell sjukskrivning har jag fått möjlighet att söka ersättning från Fpa för att jag är tjänstledig på deltid.

Arrangemanget är helt underbart! Jag får, som jag upplever saken, både äta kakan och ha den kvar. För jag vill jobba. Jag är väldigt motiverad för att jobba, trivs med det jag gör och vill hellre ha litet för mycket jobb än litet för litet. Samtidigt mår jag oerhört bra av att jobba litet färre dagar, för kroppen verkar behöva det. Min värkande kropp, och periodvis också knopp, behöver tid för motion och vila, för att må så bra som möjligt. Återhämtningen verkar ta så mycket längre nu än förr.

Min deltidsledighet används också för ett större projekt, att på sikt försöka göra livet och vardagen mera lätthanterlig. Till det hör att resa mindre, att inrätta livet så att jag pendlar en gång i veckan istället för att köra varje arbetsdag. Att jag jobbar då jag jobbar, och gör det i Närpes och att jag är ledig då jag är ledig och är det i Nykarleby.

I Nykarleby har jag en bra coach då det gäller den livsstil som jag vill att ska bli också min., den med motion, vila och meningsfulla uppdrag i riktiga proportioner. Maken är en glad och aktiv pensionär och ett gott stöd för mig också i detta avseende. Så i Nykarleby upplever jag att jag är på semester, här lever vi ungefär som på en semesterort.

I den flyttning som jag inte verkställer, men som jag långt administrerar, skickar jag prästkläder, predikoverkstadsbacken m.m. till Närpes där jag igen har lägenhet hos Folkhälsan.

Att äta kakan och ha den kvar.

Bilden från dagens hundpromenad. St:a Birgitta, en flitigt fotograferad kyrka vid Nykarleby älv.