Sensommaren är här, och vemodet rullar alltid i någon mån in för mig den här tiden på året. Sommaren är slut, den fina sköna, lediga, den med familj och en del vänner. Det innebär uppbrottstider.

Vi brukar egentligen inte fira villaavslutning om det är bara vi två vuxna, för oftast bor vi ju ute vid havet på heltid minst en månad efter det och då och då eller i vissa längre perioder längs med vinterhalvåret. Men då någon eller några av de yngre i storfamiljen vill fira, då är vi med! Och i år lär det bli så!

Så visst hänger känslan av ett avslut tungt över en sista veckan i augusti.

Men det gäller också större saker än så för mig i år. Inkommande vecka gör jag mina sista arbetsdagar – för de här gången. Fr o m 1.10 blir jag pensionär, och jag säger inte att jag aldrig ska jobba mera, tvärtom både tror och hoppas jag att jag ska behövas någonstans ibland och att jag ska ha möjlighet att tacka ja till det. Men det blir i så fall först efter en ordentlig paus. Oc

Och det som tilltalar mig väldigt just nu är möjligheten att säga ja eller nej, och ha rätt att välja vad jag svarar.