Projektmänniska som jag är, tänker jag (åtminstone) ännu litet i tidsbundna insatser som har ett visst mätbart mål. Så övergången till pensionärstillvaron blir inte att bara stanna hemma från jobbet och fundera på vad jag ska göra, utan jag vet mycket väl vad som är min främsta uppgift det närmaste året.

Nedräkningen har börjat. Definitivt. Inkommande fredag checkar jag in på Vasa Centralsjukhus för en knäprotesoperation. Jag har börjat packa sjukhusväskan, kollat kryckorna och på jobbet håller jag på att avsluta det som ännu behöver göras.

I januari fick jag en ny höftled och nu är det dags för ett knä. Behovet konstaterades samtidigt så det är ingen överraskning, utan jag har bara fått vänta tills jag ansetts vara så pass återställd efter den förra operationen att jag kan genomgå en ny operation.

Den förra operationen gick bra, jag har återhämtat mig, men antar att rehabiliteringen skulle ha gått ännu bättre/snabbare om knät hade varit i skick. Så nu ser jag fram emot en tid för rehabilitering då jag dessutom av allt att döma kommer att ha tid för det. Årstiden är den bästa att börja stappla ut med kryckorna, i vintras var det glashalt och jag förpassades till hemmet och inomhuspromenader väl länge.