Jag upplevde det både som en för- respektive nackdel att nyligen ha genomgått en liknande operation, då jag förberedde mig inför dagens knäledsoperation.

Gösta frågade mig igår kväll medan jag packade min sjukhusväska, hur det kändes. Jag sade som det var, att det kändes litet jobbigt, genom att ”jag vet att mina krafter imorgon ska brytas ner”.

Dagen började för min del kl 5.40 då jag gick runt vår säng och viskade i Göstas öra ( för att hunden skulle förstå att vi inte ännu haft väckning, hon har ju gått sömnskola och har egen väckarklocka): ”tro inte att jag blivit tokig nu, men det är jag som ska gå med hunden på morgonpromenad” . Dels ville jag ha syre efter förrgårdagens (första lediga dagens) migrän och dels vet jag att det tar ca två månader tills jag igen promenerar med den underbara labben. Så mellan 6 och 6.30 var vi ute på en långsam morgonpromenad vid Maria Malm, Runebergsparken och Rosenlund. Men det passade ”skärebruden” som skulle lukta på allt och lämna sina visitkort åt stsdshundarna efter att hon varit borta fyra månader.

Men sjukhuset och operationen då? Tacksamhet, glädje och eufori har fyllt min dag – ja, jag vet, delvis p.g.a. smärtlindring och andra preparat, och jag vet också att smärtan är värre imorgon än idag.
Men det viktigaste av allt är att jag fått specialsjukvård av yrkeskunniga, ansvarskännande och förtroendeingivande specialistläkare och annan vårdpersonal på ett högklassigt sjukhus.

Tänk så bra vi har det i vårt land och i Österbotten!