Det. var igår en vecka sedan jag opererades i Vasa och fick en ny knäled. Jag tror att operationen har gått bara bra och att återhämtningen kommer att gå bra, såret ser fint ut o.s.v. Jag var väldigt glad över den vård jag fick på vårt centralsjukhus i Vasa, vården, specialistkunnandet, bemötandet, allt.

Men det värker! Så det värker! Och det har man också förberett mig på. Alla som förstår sig på och de flesta av dem som själva gått igenom det. Man har också sagt att jag ska vara beredd på att det är jobbigare än efter höftledsoperationen som jag fick i början av året. Annat är sedan lättare, t ex avsaknaden av begränsningar, att jag får sitta på vilken höjd jag finner för gott o.s.v.

Men ett litet bakslag fick jag, efter två infernaliska dygn. Då var det fint att kunna ringa vårbedömningen som bad mig åka in till Malmskas dejourpoliklinik. Den ska vi ha kvar! Jag hoppas att de av regionens politiker som bär ansvar i välfärdsområdet bevakar den frågan! Och likaså avdelningen för avancerad rehabilitering, ett av sjukhusets varumärken.

På jouren mötte jag en fin akutläkare som tog mig på yttersta allvar. P.g.a. att det var så få dagar från operationen kommunicerade han med Vasa, både med kir-avdelningen och med ortopedin. Röntgenläkaren i Jakobstad gjorde ultraljudaljud och de bekräftades att jag INTE hade något i vristen som behövde åtgärdas annat än med högläge, kompression och värkmedicin.

Så nu har det varit litet trist att ligga här med foten högre än hjärtat. Men goda vänner förgyllde gårdagen, den dag då vi väl nog var närmast att börja klättra på väggarna, jag och erfarenhetsexperten och egenvårdaren. Han sköter mig fint, handlar, kokar, plockar, servar. Ibland får jag berätta att jag inte har fel i händerna eller i huvudet, utan att jag ”kan själv” vissa saker som är enklare att göra själv och som väl också i längden är bra att göra själv för att ha något slags känsla av att man behärskar sin egen tillvaro.

I morse vände, som för Abbe i Madicken, en vecka efter krisen då han hade lunginflammation. Jag kände efter det närande morgonmålet att nu, nu sker det. Nu blev jag starkare och mera klartänkt än jag varit de senaste dagarna.

Och ikväll ville jag ut och gå. Inte långt, men en liten bit. Ja, jag kommer igen!