Jag tog, bokstavligt talat, steget till pensionärstillvaron på kryckor. I början av september gjorde jag min sista arbetsdag och opererades den 5 september. Sjukledig var jag månaden ut, en sjukledighet som inte behövde förlängas eftersom jag från och med början av oktober är full pensionär. Ja, inte full då, även om jag varit hög ibland mellan varven, ibland av smärtstillande och ibland av lycka och förnöjsamhet över hur väl allt är ordnat i denna del av världen.

Det normala vid knäprotesoperationer lär vara en sjukskrivning på 8 veckor, så jag har hela tiden haft den tidtabellen som norm. Nu löper den åttonde veckan och sedan är planen att jag återgår i arbete på deltid. Eftersom jag har en invalidpension (det som tidigare hette sjukpension) får jag jobba en del, men fram tills jag blir 65 år (och pensionen omvandlas till en ålderspension) hålla mig under en viss inkomstgräns varje månad jag lyfter pension. Och avsikten är förstås att jag i första hand ska rehabilitera mig och komma i form efter ett år med två stora ledoperationer, en höftledsoperation i januari och en knäled i september. Tacksam att få tid för det!

Men från början av november jobbar jag 30 % som sjukhuspräst på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Jag blir följaktligen en jobbonär, som det lär heta då man jobbar litet sedan man är heltidspensionär. Tycker att det är en fin lösning för en sådan som mig och passar min livssituation just nu.

Samtidigt återupptar jag handledningsuppdragen efter en paus på några månader, både arbetshandledning och sorgbearbetning. Jag tar emot på Salutorget 2 A 1 i Jakobstad. Se gärna fb-sidan Arbetsshandledning & Sorgbearbetning Ann-Mari Audas-Willman.