Det är 15 år idag sedan första gjutningen för villabygget på Willmanstrand i Vexala. En plats som valde oss och som med åren blivit bara viktigare och viktigare. Bastun hade vi låtit bygga tidigare.
Vi har bott här så mycket och alla tider på året, att det tidvis samlats för mycket saker här. Ett fritidshus var inte dimensionerat för det. Skåpen fylldes och högarna växte.
Men, nu när vi bor på bara ett annat ställe och har bra med utrymme där kan vi igen satsa på att låta villan vara villa. Ett fritidshus med lagom mycket grejer, överskådligt och lättstädat. Ännu har vi långt dit, men riktningen är klar.
Vi stortrivs i vårt nya hem i Jakobstad, det konstaterar vi ofta. Och ibland fyller vi i, att det bästa med det var att vi igen fick en ”villo”. Ykköskoti har blivit kakkoskoti och det passar oss bra i det här livsskedet.
Vilket kärleksspråk är ditt, hur vill du att kärleken ska uttryckas till dig? Och hur uttrycker du din kärlek till din käresta?
Det finns blommor, choklad, smycken, fina middagar och annat trevligt. Ja, visst!
Men det finns också den där uppmärksamheten på vad som sägs i förbifarten om tillsynes vardagliga ting. Som när jag här om dagen sade till Maken, ”att nästa gång du har ärende till en ”gubbutik” vill jag ha en egen morakniv för att snitta blommor med och en pensel att ”sopa” mellan tangenterna på mitt nya fina tangentbord med.” Jag visade hur bred den skulle vara, men insåg först efteråt att jag inte kommit att säga att den gärna skulle få vara 35 mm.
Då vi en stund senare möts vid lunchbordet ligger kärleksgåvorna där. Morakniven och den 35 mm breda penseln. Den handlingen, och alla de övriga oändligt många sådana, är ett av hans sätt att visa kärlek.
”De 5 kärleksspråken utvecklade av Dr. Gary Chapman innefattar fem primära kategorier: fysisk beröring, kvalitetstid, bekräftande ord, gåvor och tjänster. Varje person har ett primärt kärleksspråk som styr hur de vill att kärlek ska uttryckas för dem.”
Det berättar internet för mig då jag snabbt söker en sammanfattning.
Visst har jag också själv läst ett par böcker på temat, ändå är jag inte helt övertygad. Vi ska inte genom kategoriska klassificeringar ge varandra statiska etiketter. Nej, vi ska se mångsidigheten och utmana varandra att visa kärlek på olika sätt. För att få använda de uttryck som känns naturliga för en själv och inte bara för att det tillskrivs mottagaren av mina kärleksgåvor. Inte heller ska jag låta bli att utmana mig själv att försöka uttrycka min kärlek på varierande sätt.
Präster anses ibland vara ett underligt släkte, och också våra arbetstider och ledigheter kan förefalla rätt märkliga. Det här hör till ämnen som ofta kommer upp vid s.k. small talk t .ex. dopkaffe och andra informella samtal.
-Ni får mycket tillägg för röda dagar, sade en man en gång. Jag trodde först att han skämtade, men insåg sedan att han, trodde att det var så, att vi får 100 %iga lönepåslag på söndagar och kanske också på lördagar.
Nej, så är det inte. En församlingspräst jobbar utan tjänstetid, men har rätt till två tjänstefria dagar per vecka. Om det inte kan ordnas varje vecka ska det redas upp inom tre veckor, så att sex dagar på tre veckor är lediga. Arbetsdagen är i princip 24/7 men man försöker förstå få litet huvud och fötter i tillvaron genom att koncentrera det aktiva arbetet till något som liknar en ”normal” arbetsdag. Till all lycka hålls också de flesta gudstjänster och förrättningar, liksom andra samlingar och sammanträden samt enskilda samtal och förrättningssamtal i huvudsak under de timmar på dygnet då andra människor också arbetar.
Då andra är lediga jobbar de flesta församlingspräster ändå kanske som allra mest. Det gäller helger, både större och mindre. Det gäller jul och påsk och midsommar. alla helgons dag. Det gäller också trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag, och förstås både morsdag och farsdag som inte är kyrkliga helger men som alltid infaller på söndagar. (Den enskilda prästen ska ändå ha minst ett ledigt veckoslut per månad.)
Men det finns ett undantag. Det finns en helgdag – en röd dag – som inte prästerna normalt inte behöver jobba häcken av sig. Det är första maj. Prästernas röda dag.
Därför är jag idag jour inom sjukhussjälavården, för att någon av alla de församlingspräster som annars jobbar de flesta helgdagar om möjligt ska få en ledig dag tillsammans med sina nära och kära. Det är annat med mig som ju inte nu jobbar som församlingspräst, jag är ledig de flesta helger nuförtiden.
I en partiledardebatt här om kvällen förekom ett uttalande om att nattjouren på Malmska antagligen stänger om ett knappt år. Må det inte gå så!
Även om beslutet den dagen skulle fattas av våra beslutsfattare i Österbottens välfärdsområde, är det en fråga som angår oss alla. Inte minst är det en fråga som också de kommunalvalskandidater som får förtroende att representera Jakobstadsborna i stadsfullmäktige behöver bevaka, och på samma sätt representanter för övriga kommuner i regionen.
Ett eventuellt stängningsbeslut föregås av en utredning om ekonomi och om vårdsäkerhet med mera. Men sett ur ett regionalt perspektiv behöver man ta in också andra aspekter än de som explicit gäller de patienter som vårdas nattetid på akuten. Då talar jag inte om det antal årsverken det innebär på akuten, utan om den nedmontering av sjukhuset som det i värsta fall kan föra med sig.
”Det gäller för oss att inte oskäligt påtala brister som kanske inte finns.”
Det handlar naturligtvis först och främst om tillgång på vård nattetid i den egna regionen. Det handlar om avvägningar om huruvida man ska åka längre bort eller vänta till morgonen. Det handlar om var nattpatienter skrivs in och därför också om sjukhusets status som första alternativ för dem av regionens invånare som behöver allmänmedicinsk vårdplats.
Det sägs att ett problem varit tillgången på läkare på jouren, att man i stor utsträckning varit hänvisad till dyra, inhyrda läkare. Då det gäller tillgången på vårdpersonal i regionen bär vi alla ett ansvar. Det gäller för oss att inte oskäligt påtala brister som kanske inte finns, att inte klaga på allt det nya som vi inte förstår oss på och att inte heller utgå från att det som heter välfärdsområde per definition fungerar dåligt. Om invånarna i en region talar så lockar man knappast kompetent och motiverad arbetskraft och man riskerar att förlora den man har.
I mitt jobb som sjukhuspräst på Malmska ser jag en motiverad och kunnig personal som jobbar hårt för patienternas bästa. Jag träffar dagligen patienter, och anhöriga, som är tacksamma och glada över den vård de får.
Med BB försvann i praktiken i stor utsträckning den så kallade dygnetruntberedskapen. Vad försvinner på sikt om man rör nattjouren? Det behöver våra vårdpolitiker ha klart för sig innan ett sådant beslut kommer upp till behandling. Det här tror jag är en av de viktigaste regionala frågorna den närmaste tiden.
Flera har undrat var det riktigt är, Himmelsberget. Här från ett av våra fönster är det lätt att positionera sig. Med Kvarnbacken och vattentornet bakom sig ser man både Tobaksmagasinet och busstationen. Äntligen är flyttningen genomförd, alla våra tillhörigheter finns nu här. Idag jobbades det med de tyngsta möblerna och de största, också den som behövde lyftas in via balkongen och köksfönstret! Tänk vad de fixar, flyttkarlarna!
Det kommer att ta länge den här gången innan jag har möjlighet att fixa det som beror på mig. Men som vi säger med jämna mellanrum Maken och jag, att vad gör det, vi har ju flyttat för sista gången. Vi hoppas det, att vi ska få ha varandra länge ännu och att vi ska få bo i det hem som planerats för detta skede av livet.
Jag har ett par veckor mer eller mindre isolerat mig. Med tanke på min förestående höftoperation har jag undvikit folksamlingar och därmed smittor. Jag insåg i något skede att de ställen jag frekventerat de senaste två veckorna, förutom en dag på jobbet, ett besök på K-market och på lunchrestaurang, samt ett direktionsmöte var labben, röntgen, jouren, preoperativa och apoteket. Litet enahanda, men jag har gjort vad jag kunnat för att vara i operationsdugligt skick. Så nu hoppas vi att det är så i morgon då jag kommer till Vasa centralsjukhus.
Tack till alla fina människor som tänker på mig och för alla förböner!
Jag har blivit ombedd att kandidera i kommunalvalet på min nya hemort, Jakobstad, och efter moget övervägande kommit till att jag vill ställa upp.
Varför, frågade det åttaåriga barnbarnet då vi kring jul informerade varandra om vad som är på gång? ”Varför vill du ställa upp i det valet?”
Jag svarade att jag vill vara delaktig i det samhälle där jag både bor och jobbar och där jag tänkt bo resten av mitt liv. Politik är för mig det mest naturliga sättet att delta i lokalsamhället, jag kan det bättre än mycket annat och är väldigt intresserad av samhällsutveckling och lokalpolitik. Jag tror att jag har något att ge.
Det blir mitt fjärde kommunalval. I Vasa stad har jag kandiderat och blivit invald 1988, 1992 och 2004. Jag har varit stadsfullmäktig, medlem i stadsstyrelse och socialnämnd bl a. samt gruppordförande för Sfp:s fullmäktigegrupp.
Åren 2003-2006 var jag viceordförande för Svenska folkpartiet och kretsordförande i Österbotten åren 1994-96.
Förutom i lokala val har jag kandiderat i elektorsval 1988, riksdagsval 2003 och EU-parlamantsval 2004.
Till utbildningen är jag statsvetare, teolog och lärare och har examen i undervisningsförvaltning. Vid sidan av mitt halvtidsjobb som sjukhuspräst erbjuder jag sedan år 2023 arbetshandledning och sorgbearbetning i Jakobstad.
Efter att ha jobbat mest som lärare i samhällsvetenskapliga ämnen och inom undervisningsförvaltning , samt som folkhögskolrektor och eu-projektkoordinator blev jag prästvigd 2011 och har sedan dess jobbat som kyrkoherde, kaplan och nu som sjukhuspräst på Malmska sjukhuset i Jakobstad.
De senaste åren har jag varit aktiv inom Finlands Röda Kors, som viceordförande på nationell nivå och som distriktsordförande i Österbotten. Det uppdraget har varit lämpligt att förena med jobbet som församlingspräst, däremot har jag inte varit aktiv inom varken kommunalpolitik eller partipolitik medan jag var församlingspräst. Det har varit mitt val, andra präster kan komma till andra slutsatser. Men nu ser jag igen möjligheten att vara med och bidra på det här sättet.
Jag är gift med Gösta, mamma till fyra vuxna döttrar och därtill har jag två bonusdöttrar. I storfamiljen finns sammanlagt 10 barnbarn.
Förhoppningsvis får jag det förtroende som behövs för att med min erfarenhet och kunskap få vara med i laget som jobbar för Jakobstadsbornas gemensamma bästa och utvecklar staden på ett optimalt sätt också framöver.
Alltid i mitt hjärta. Dagligen i mina tankar. Ofta i min saknad och i min längtan. Hon fattas mig. Jag har fortfarande så mycket jag skulle vilja berätta för henne. Dela med mig. Be om råd. Spegla mig, försöka göra henne glad och stolt.
Jag sörjer henne men också allt det gemensamma liv som vi inte fick dela. Om det inte varit för om. Om hon fått leva. Hur länge skulle hon då ha fått leva? Nu skulle hon ha varit 88 år och jag slutade för ett antal år sedan tänka att det är ett undantagsförhållande att hon är borta. Nu kanske hon skulle ha varit död även om hon fått leva då. Även om hon dog allt för tidigt och det var ett undantagsfall.
Jag skulle ha behövt henne då. Jag skulle ha behövt henne senare och jag skulle så gärna fortfarande ha henne i mitt liv. Med tiden kanske jag hade kunnat få bli ett stöd för henne. Jag saknar henne. Fortfarande finns det sådant som bara hon skulle förstå. Jag kan ibland sakna henne otroligt mycket då jag blir riktigt ivrig för att jag skulle vilja berätta något för henne. Jag tror ju på något plan att hon vet, att hon delar och att hon väntar på mig – och oss. Hon som nu ser i ett förklarat ljus och antagligen har en, om möjligt, ännu större kärlek och fördragsamhet än förr.
Idag har jag tillsammans med mitt barnbarn Hilde tänt ljus på Mammas grav. Det är idag 40 år sedan hon dog. Alldeles för tidigt. 48 år gammal. Det är ju faktiskt ingen ålder alls. Men hon själv ansåg att hon levt sitt liv och sade kort innan hon dog att hon ”ju hunnit med mera än de flesta”. Förnöjsamheten personifierad. Min älskade Mamma Birgit.
Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang det var, och i närvaro av vilka av våra vänner det var, då jag plötsligt i den trånga skaran avslöjade vem jag hade röstat på i ett val.
-Oj, det har jag ju aldrig sagt ens till dig, vem jag röstat på, sade jag till Maken.
Inte i ett endaste val har han och jag som bott tillsammans i snart 30 år sagt till varandra vem vi röstat på. Samtidigt har vi antagligen diskuterat politik i högre grad än de flesta äkta par i valkretsen.
Men. Valhemligheten är helig. Det är ju bl a för de värden som valhemligheten är en del av, som jag röstar. Därför fotograferar jag inte i det valbås som ska skydda min valhemlighet och därför brukar jag inte tala om vem jag röstat på.
Däremot anser jag att vi ska uppmana varandra att rösta. Rösträtten är också helig. Det är för att vi lever i en demokrati som vi faktiskt kan räkna med att vi har en lika rösträtt och demokratiska val.
Vi ska också vara aktiva i valrörelsen och i mån av möjlighet ta del av den politiska debatten och de politiska alternativen. Vi ska tala för den politik vi tror på och de kandidater vi tror på. Vi ska också – då det känns så – aktivera oss för en enskild kandidat. Det är politik och politisk aktivitet, det är inte att offentligt avslöja valhemligheter.
Så tycker jag som som inte ännu avgett min röst i presidentvalet.
Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang det var, och i närvaro av vilka av våra vänner det var, då jag plötsligt i den trånga skaran avslöjade vem jag hade röstat på i ett val.
VardagsPrästen 