Vilken sommar, vilken värme och skönhet! Jag försöker låta bli att klaga, men komma ihåg att dricka vatten och söka skugga emellanåt.

Jag känner mig privilegierad som får vara långledig just nu. Nu har jag varit ledig fem veckor och ännu mera än så återstår.

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. ” För snart ett kvartsekel sedan bad jag min svärmor brodera den tavlan åt mig. Då jag ser på den nu inser jag att mitt förhållande till de orden har ändrat. Jag anar att varje dag i pärlbandet av dagar är en betydande del i mitt liv.

Ingenting är självklart längre. Jag förundras en aning varje morgon över att jag fortfarande får vara med och jag tackar Gud för den nya dagen och dess möjligheter. Det gör inte att jag passivt tar emot det som kommer. Det gör mig inte sorglöst passiv, tvärtom.

”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Om det första citatet var upptäckten hos kvinnan i den yngre medelåldern , var det här tonåringens insikt.

Här om dagen insåg jag att jag nu formulerat om ett annat enkelt citat. Det som i min värld förr hette ” Idag är första dagen på resten av ditt liv” heter nu ”Idag är första dagen på återstoden av mitt liv”. Varför denna nyansskillnad, finns detnågn skillnad mellan de två uttrycken? Kanske för att jag upplever den senare mindre kaxig, ”återstoden” som mera saklig. Hur som helst, då blir varje dag viktig. Då får man fortsättningsvis lov att fatta beslut om hur man vill och ska leva sitt liv, vilka prioriteringar som är viktigare än andra, hur man ska göra det bästa av det som återstår.

Då passar det rent av ännu med en liten, eller stor, om inte livskris så åtminstone ålderskris medfunderingar om det viktiga, hur jag ska göra med det som återstår av mitt liv. Så långt det på mig beror.