Alltid i mitt hjärta. Dagligen i mina tankar. Ofta i min saknad och i min längtan. Hon fattas mig. Jag har fortfarande så mycket jag skulle vilja berätta för henne. Dela med mig. Be om råd. Spegla mig, försöka göra henne glad och stolt.

Jag sörjer henne men också allt det gemensamma liv som vi inte fick dela. Om det inte varit för om. Om hon fått leva. Hur länge skulle hon då ha fått leva? Nu skulle hon ha varit 88 år och jag slutade för ett antal år sedan tänka att det är ett undantagsförhållande att hon är borta. Nu kanske hon skulle ha varit död även om hon fått leva då. Även om hon dog allt för tidigt och det var ett undantagsfall.

Jag skulle ha behövt henne då. Jag skulle ha behövt henne senare och jag skulle så gärna fortfarande ha henne i mitt liv. Med tiden kanske jag hade kunnat få bli ett stöd för henne. Jag saknar henne. Fortfarande finns det sådant som bara hon skulle förstå. Jag kan ibland sakna henne otroligt mycket då jag blir riktigt ivrig för att jag skulle vilja berätta något för henne. Jag tror ju på något plan att hon vet, att hon delar och att hon väntar på mig – och oss. Hon som nu ser i ett förklarat ljus och antagligen har en, om möjligt, ännu större kärlek och fördragsamhet än förr.

Idag har jag tillsammans med mitt barnbarn Hilde tänt ljus på Mammas grav. Det är idag 40 år sedan hon dog. Alldeles för tidigt. 48 år gammal. Det är ju faktiskt ingen ålder alls. Men hon själv ansåg att hon levt sitt liv och sade kort innan hon dog att hon ”ju hunnit med mera än de flesta”. Förnöjsamheten personifierad. Min älskade Mamma Birgit.