Ett av de mest speciella åren i mitt liv

Året 2025 kommer jag att minnas som ett litet udda år. Mycket av det jag upplevde var för första gången eller något som inträffar bara en gång i livet. Mycket var nytt. Mycket var överraskande. Mycket var långsammare än vanligt, enklare och just därför storslaget och mäktigt. Mycket öppnade mina ögon för livets storhet, framförallt för det stora i livets små och återkommande vardagligheter. Mycket nytt har jag fått lära mig fortfarande, både om skönhet och vänlighet men också om prövningar och otrevligheter. Men det allra mesta i mitt eget liv gav upphov till tacksamhet och en hel del till stort mått av förundran.

2025 var året

  • då jag i januari fick en ny höftled och Maken och jag därför flyttade in i en lägenhet på Himmelsbergsgatan i Jakobstad – innan den var riktigt färdigrenoverad
  • då jag i februari lärde mig gå igen och fick känna att jag mellan varven var smärtfri, det hade jag inte varit på rätt många år och mina steg blev plötsligt längre igen
  • då jag i mars återgick jag till deltidsjobbet som sjukhuspräst på Malmska sjukhuset i Jakobstad, antagligen för tidigt men tålamodet hade inte utvecklats mera än så under veckorna hemma
  • var året då vi i april fick fira vår första påsk i vårt nya hem, det hem som jag minst varannan dag säger högt att jag är så glad att få bo i, det hem som vi valt helt själva, på den ort som vi själva valt att bli gamla på (nej, inte ännu). Jag som flyttat hela livet tänker inte flytta mera, så långt det kommer an på mig. Jag trivs och Maken trivs och här vill vi bo. Jag tackar Gud varje morgon för att vi får vakna till en ny dag och att vi får ha varandra. O.s.v. Orsakerna till tacksamhet är så många och jag har nuförtiden närmare än förr till den. Jag blev också invald i stadens fullmäktige, tacksam för det. Det är mitt sätt att socialisera mig och förhoppningsvis bidra till något på min hemort. Att vara ny och gammal i politiken samtidigt innebär sedan vissa utmaningar för en sådan som mig. Jag har mycket att lära mig.
  • var året då vi flyttade ut till Vexala litet senare än vi brukar, för att vi ännu ville bo in oss på Himmelsberget (kan man ha finare adress i den här världen?) Tröttheten efter höftledsoperationen, flyttningen, anemi och annat började göra sig påmind.
  • var året då jag i juni besökte Umeå tre gånger, den förtas på svärsonens psykolog-dimission. Imponerande prestation i vuxen ålder och med stort ansvar som familjefar! Den andra på återvägen från Vadstena där jag med egna ögon fått se hur bra dottern och svärsonen har det och jag fick äta den godaste vegetariska pizza man kan tänka sig. Den tredje resan var för barnbarnets konfirmation, mitt första dopbarns. Fint att få vara med!
  • var året då jag i juli var otroligt otålig och började vänta allt mera aktivt på följande operation, höften mådde bra, men mitt knä var slut och värken därefter, vädret var tidvis dåligt och jag slutade köra bil till jobbet. Men mitt i detta trivdes jag som aldrig förr i Vexala och funderade allt oftare varför vi alltid varit bortresta på semestrarna då vi hade kunnat vara där, men jag insåg lika snabbt att vi hade att sådana jobb att vi behövt byta miljö då vi var lediga. Men som pensionärer ska vi hållas där på somrarna och företa resor utanför den varmaste sommartiden. Vi var glada för varje bokning och övernattning i Lillstugan och allra bäst var det de gånger ännu flera än så ur vår storfamilj sammanstrålade på Willmanstrand.
  • var året då jag en av de första dagarna i september tog en förhållandevis lång hundpromenad i ottan, för att jag visste att det antagligen skulle vara väldigt länge till nästa gång. Också den här operationen gick bra och jag kände en euforisk tacksamhet till den fantastiska skattefinansierade vård vi har i detta land och inte minst de beundransvärda läkarna och den övriga vårdpersonalen. Resten av månade rörde jag på tårna och vristen, gick med kryckor, både inom- och utomhus vilade och höll benet i högläge. Lite bakslag, men all utveckling ser väl ut så.
  • var året då jag i oktober fortsatte på samma linje, men inomhus kunde börja röra mig utan kryckor. Jag kunde rentav börja hjälpa till litet i hushållet. SÅ ofta jag kunde bad jag maken ta mig till en lunchrestaurang, han behövde också litet avlastning i köksarbetet. Värken höll i sig, men rörligheten var upphov till stor glädje även om trappgången fick vänta. Från början av månade blev jag heltidspensionär och upplevde det som ett stort privilegium att få sätta rehabiliteringen i första rum. Jag fick konstatera gång på gång, att knät är en större utmaning än höften då det gäller rehabiliteringen. Åtminstone för min del.
  • var året då jag i november, som nybliven pensionär, återvände till jobbet på deltid, 1-2 dagar per vecka. Utöver det återupptog jag handledningarna, främst sorgbearbetning. Gåendet gick bra, ståendet och sittandet tyngre. Jag borde kanske ha cyklat mera, men då det knakade så i knät…I slutet av månade klarade jag att besöka dottern som bor på prästgårdsvinden och fick besök av barnbarnet som kom för att shoppa loss med mormor och planera sitt 9-årssläktkalas.
  • var året då jag i december orkade mer och mer men förvånades över att jag detta stillsamma år inte läst flera böcker, då tid ju varit det jag haft mest av. Men det kanske förhåller sig så att det är svårt att orka koncentrera sig på läsning då man har värk. Under konvalescensperioder upptäckte jag i någon mån ljudböckerna men var i den belägenheten att jag hade nära till sömnen och lätt tappade tråden. I december fick jag göra en efterlängtad resa till familjen i Umeå och fira Luciahelgen och hänga med dem där ett par dygn i deras fina julhus.

Vårt jul-och nyårsfirande kulminerade under veckoslutet (jag vet att det redan är 2026) med Storfamiljens årliga sammankomst på Hemmet vid havet i Pörkenäs. Det är oftast enda gången under året som alla träffas samtidigt, åtminstone så att det är bara vi. Alla satsar och ställer upp och ordnar ledigt, fixar hyrbil för att någon ska kunna sitta med benet i höjdläge då man kör från Västerbotten runt Bottenviken till Jakobstad (Aurora Botnia är dockad) och kompromissar för att det är viktigt och värt det.

Nu har vi fått rå om varandra i två dygn. Tacksamheten är stor, kärleken och vänskapen. Med en stor familj finns det så många att glädja sig över och så många att bekymra sig för. Så många liv att intressera sig för och vilja uppdatera sig om. Det var nu sjunde gången vi träffades på Pörkenäs lägergård och planerar att göra om det om ett år.

Snart blir jag jobbonär

Jag tog, bokstavligt talat, steget till pensionärstillvaron på kryckor. I början av september gjorde jag min sista arbetsdag och opererades den 5 september. Sjukledig var jag månaden ut, en sjukledighet som inte behövde förlängas eftersom jag från och med början av oktober är full pensionär. Ja, inte full då, även om jag varit hög ibland mellan varven, ibland av smärtstillande och ibland av lycka och förnöjsamhet över hur väl allt är ordnat i denna del av världen.

Det normala vid knäprotesoperationer lär vara en sjukskrivning på 8 veckor, så jag har hela tiden haft den tidtabellen som norm. Nu löper den åttonde veckan och sedan är planen att jag återgår i arbete på deltid. Eftersom jag har en invalidpension (det som tidigare hette sjukpension) får jag jobba en del, men fram tills jag blir 65 år (och pensionen omvandlas till en ålderspension) hålla mig under en viss inkomstgräns varje månad jag lyfter pension. Och avsikten är förstås att jag i första hand ska rehabilitera mig och komma i form efter ett år med två stora ledoperationer, en höftledsoperation i januari och en knäled i september. Tacksam att få tid för det!

Men från början av november jobbar jag 30 % som sjukhuspräst på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Jag blir följaktligen en jobbonär, som det lär heta då man jobbar litet sedan man är heltidspensionär. Tycker att det är en fin lösning för en sådan som mig och passar min livssituation just nu.

Samtidigt återupptar jag handledningsuppdragen efter en paus på några månader, både arbetshandledning och sorgbearbetning. Jag tar emot på Salutorget 2 A 1 i Jakobstad. Se gärna fb-sidan Arbetsshandledning & Sorgbearbetning Ann-Mari Audas-Willman.

Abbe, krisen och jag

Det. var igår en vecka sedan jag opererades i Vasa och fick en ny knäled. Jag tror att operationen har gått bara bra och att återhämtningen kommer att gå bra, såret ser fint ut o.s.v. Jag var väldigt glad över den vård jag fick på vårt centralsjukhus i Vasa, vården, specialistkunnandet, bemötandet, allt.

Men det värker! Så det värker! Och det har man också förberett mig på. Alla som förstår sig på och de flesta av dem som själva gått igenom det. Man har också sagt att jag ska vara beredd på att det är jobbigare än efter höftledsoperationen som jag fick i början av året. Annat är sedan lättare, t ex avsaknaden av begränsningar, att jag får sitta på vilken höjd jag finner för gott o.s.v.

Men ett litet bakslag fick jag, efter två infernaliska dygn. Då var det fint att kunna ringa vårbedömningen som bad mig åka in till Malmskas dejourpoliklinik. Den ska vi ha kvar! Jag hoppas att de av regionens politiker som bär ansvar i välfärdsområdet bevakar den frågan! Och likaså avdelningen för avancerad rehabilitering, ett av sjukhusets varumärken.

På jouren mötte jag en fin akutläkare som tog mig på yttersta allvar. P.g.a. att det var så få dagar från operationen kommunicerade han med Vasa, både med kir-avdelningen och med ortopedin. Röntgenläkaren i Jakobstad gjorde ultraljudaljud och de bekräftades att jag INTE hade något i vristen som behövde åtgärdas annat än med högläge, kompression och värkmedicin.

Så nu har det varit litet trist att ligga här med foten högre än hjärtat. Men goda vänner förgyllde gårdagen, den dag då vi väl nog var närmast att börja klättra på väggarna, jag och erfarenhetsexperten och egenvårdaren. Han sköter mig fint, handlar, kokar, plockar, servar. Ibland får jag berätta att jag inte har fel i händerna eller i huvudet, utan att jag ”kan själv” vissa saker som är enklare att göra själv och som väl också i längden är bra att göra själv för att ha något slags känsla av att man behärskar sin egen tillvaro.

I morse vände, som för Abbe i Madicken, en vecka efter krisen då han hade lunginflammation. Jag kände efter det närande morgonmålet att nu, nu sker det. Nu blev jag starkare och mera klartänkt än jag varit de senaste dagarna.

Och ikväll ville jag ut och gå. Inte långt, men en liten bit. Ja, jag kommer igen!

Vilken dag!

Jag upplevde det både som en för- respektive nackdel att nyligen ha genomgått en liknande operation, då jag förberedde mig inför dagens knäledsoperation.

Gösta frågade mig igår kväll medan jag packade min sjukhusväska, hur det kändes. Jag sade som det var, att det kändes litet jobbigt, genom att ”jag vet att mina krafter imorgon ska brytas ner”.

Dagen började för min del kl 5.40 då jag gick runt vår säng och viskade i Göstas öra ( för att hunden skulle förstå att vi inte ännu haft väckning, hon har ju gått sömnskola och har egen väckarklocka): ”tro inte att jag blivit tokig nu, men det är jag som ska gå med hunden på morgonpromenad” . Dels ville jag ha syre efter förrgårdagens (första lediga dagens) migrän och dels vet jag att det tar ca två månader tills jag igen promenerar med den underbara labben. Så mellan 6 och 6.30 var vi ute på en långsam morgonpromenad vid Maria Malm, Runebergsparken och Rosenlund. Men det passade ”skärebruden” som skulle lukta på allt och lämna sina visitkort åt stsdshundarna efter att hon varit borta fyra månader.

Men sjukhuset och operationen då? Tacksamhet, glädje och eufori har fyllt min dag – ja, jag vet, delvis p.g.a. smärtlindring och andra preparat, och jag vet också att smärtan är värre imorgon än idag.
Men det viktigaste av allt är att jag fått specialsjukvård av yrkeskunniga, ansvarskännande och förtroendeingivande specialistläkare och annan vårdpersonal på ett högklassigt sjukhus.

Tänk så bra vi har det i vårt land och i Österbotten!

Inte vilken onsdag som helst

Klockan 16.00 idag hämtade han mig på jobbet med rosor, vin, sötsaker och annat gott.Jag har jobbat hårt i, mest med byråkrati och annat trevligt, de senaste dagarna. Jag höll på tills jag skulle lämna ifrån mig nyckeln idag, avbröt där jag var just då. För världen blir ju inte färdig.

Så jag hade inte riktigt hunnit känna efter hur det känns. Men i bilen på väg till Vexala satt jag med ett småleende på läpparna, och jag började småningom ta in verkligheten. Att jag gjort min sista arbetsdag denna månad och att jag efter det är heltidspensionär.

Så inte är det riktigt vilken onsdag som helst.

Hildes bullar Nostalgi och heder.

Idag ska Hilde få äggfria örfilar då vi firar villaavslutning i Vexala. Bullarna är bakade på hennes mormors farmors bakbord. Min farmor Tyra var född i slutet av 1800-talet.

Jag minns och hedrar och försöker minnas också framåt, att Hilde ska ha openslade.

Och hushållsassistenten hänger med. Den fick jag 1983 av mina föräldrar. Och bakbordet har farbror Valter gjort.

Mitt nästa projekt

Projektmänniska som jag är, tänker jag (åtminstone) ännu litet i tidsbundna insatser som har ett visst mätbart mål. Så övergången till pensionärstillvaron blir inte att bara stanna hemma från jobbet och fundera på vad jag ska göra, utan jag vet mycket väl vad som är min främsta uppgift det närmaste året.

Nedräkningen har börjat. Definitivt. Inkommande fredag checkar jag in på Vasa Centralsjukhus för en knäprotesoperation. Jag har börjat packa sjukhusväskan, kollat kryckorna och på jobbet håller jag på att avsluta det som ännu behöver göras.

I januari fick jag en ny höftled och nu är det dags för ett knä. Behovet konstaterades samtidigt så det är ingen överraskning, utan jag har bara fått vänta tills jag ansetts vara så pass återställd efter den förra operationen att jag kan genomgå en ny operation.

Den förra operationen gick bra, jag har återhämtat mig, men antar att rehabiliteringen skulle ha gått ännu bättre/snabbare om knät hade varit i skick. Så nu ser jag fram emot en tid för rehabilitering då jag dessutom av allt att döma kommer att ha tid för det. Årstiden är den bästa att börja stappla ut med kryckorna, i vintras var det glashalt och jag förpassades till hemmet och inomhuspromenader väl länge.

Prostens nya kläder

Jag har konstaterat flera gånger, att min garderob är något ensidig. Så blir det lätt då man mest jobbat i svart de senaste 15 åren. För några år sedan lovade jag mig själv, att jag inte skulle köpa ett enda svart plagg på två år. Det har jag hållit. med marginal. Det är ingen bedrift, bara att konstatera att jag inte lär behöva några svarta plagg.

Men då jag nu ska bli pensionär vill jag klä mig litet ledigare, och det tycker jag att är helt ok. Jag har unnat mig tre vardagliga t-skjortor. Jag har gjort ”käyttöönottopesu” och tjuvstartat med att använda en av dem. De kommer att påminna mig om att jag härefter primärt har andra uppgifter.

Att packa ihop

Sensommaren är här, och vemodet rullar alltid i någon mån in för mig den här tiden på året. Sommaren är slut, den fina sköna, lediga, den med familj och en del vänner. Det innebär uppbrottstider.

Vi brukar egentligen inte fira villaavslutning om det är bara vi två vuxna, för oftast bor vi ju ute vid havet på heltid minst en månad efter det och då och då eller i vissa längre perioder längs med vinterhalvåret. Men då någon eller några av de yngre i storfamiljen vill fira, då är vi med! Och i år lär det bli så!

Så visst hänger känslan av ett avslut tungt över en sista veckan i augusti.

Men det gäller också större saker än så för mig i år. Inkommande vecka gör jag mina sista arbetsdagar – för de här gången. Fr o m 1.10 blir jag pensionär, och jag säger inte att jag aldrig ska jobba mera, tvärtom både tror och hoppas jag att jag ska behövas någonstans ibland och att jag ska ha möjlighet att tacka ja till det. Men det blir i så fall först efter en ordentlig paus. Oc

Och det som tilltalar mig väldigt just nu är möjligheten att säga ja eller nej, och ha rätt att välja vad jag svarar.

Morsdagsafton

Morsdagens beredelsedag innehöll bland annat ett besök på Variska där vi fick vara med då barnbarnet Hilde uppträdde med sin jympagrupp från Kvevlax på Wasa Uniques våruppvisning. Sedan blev det ett besök på gravgården. Jag har de flesta morsdagar fått söka mig dit, det är över 40 år sedan min mamma Birgit dog.

Många år, sedan de blev vuxna, har alla döttrarna bott för långt borta för ett besök hos mig på morsdagen och lika många år har jag själv jobbat då. Därför är det extra roligt att i år få vänta en älskad dotter med älskad familj på morsdagslunch.

Morsdagen är en känslosam dag. Vi älskar, tackar och saknar. Samtidigt vet vi att det inte är så enkelt för envar. Vi firar vår egen mor och våra modersfigurer, men också det institutionella moderskapet.


Jag citerar Z.Topelius dikt Min moder som han skrev 1868 då modern Catharina f. Calamnius dog. En dikt som jag ibland använt delar av i jordfästningstal.

Min moder 

Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.


Allt band är själfviskt, som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det förglömt.


När minnes hon i de långa åren
den tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?


Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd!


Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i lifvets höst.


Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigar och bygger bo.


Välsignad vare en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloder,
det är en hugnad för alla tider,
att i det själfviska lifvets strider
få rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!


Så löna, Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer …