Jag avslöjade för några trevliga damer på stan här om dagen, att jag ser lika mycket fram emot Makens pensionering som jag gjorde inför vårt giftermål. Det pirrar helt enkelt i magen på samma sätt.

Foto: Chanette Härus

På något underligt vis föreställer jag mig att han skall bli ännu mera min då han lämnar jobbet som stadsdirektör. Inte kan jag säga att jag varit svartsjuk på hans jobb, men nog har det ju tagit en hel del av det som kunde ha varit vår gemensamma tid. Men visst hade vi en stor fördel av att jag själv varit med i kommunalpolitiken i Vasa i många år och visste litet vad det handlade om, framför allt att ingen med säkerhet kan säga exakt när man kommer hem från jobbet. Och att det då och då seglar upp vissa saker oberoende av om man trodde man skulle vara ledig eller inte.

Då för 22 år sedan läste jag inte bara om kommunalpolitiken i tidningarna, jag läste också föredragningslistorna – så intresserad var jag. Den förälskelsen har gått över, men inte den till Maken. På något förunderligt sätt intalar jag mig att äktenskapet fullbordas först efter nästa vecka, att han då först riktigt på riktigt blir min.

Då säger jag som yngsta dottern, klädd i Mimmi-dräkt sade då hon gick direkt före kön av autograf- och kramjägare fram till Micki Mouse på Disney i Paris och slog armarna om honom, ”han är min!”.