Nykarleby församling har valt sin nya kyrkoherde och det råder feststämning i stan. Att var fjärde röstberättigade använde sin röst är också väldigt fint, på flera sätt. Det är en viktig angelägenhet för en småstad att välja sin kyrkoherde och att så många bemödat sig om att vara med och avgöra valet är värdefullt. Jag hoppas att Mia Andersson-Löv också framöver ska få känna detta stöd i mötet med församlingsbor, vid förrättningar och också genom att många väljer att delta i högmässan i församlingen.

Nykarleby församling är inte vilken som helst för mig, även om jag själv både hör till en annan församling och jobbar i tredje och därför i huvudsak delar församlingsgemenskapen där. Men Nykarleby är viktigt för mig, jag har levt i staden på hel- eller deltid de senaste 16 åren och vi har under tiden byggt upp vårt eget paradis i Vexala och kommer så länge vi själva kan påverka saken att bo där minst halva tiden.

Jag har under många år haft förmånen att delta i gudstjänstgemenskapen i St:a Birgitta kyrka och har många vänner på orten och i församlingen. Klart jag bryr mig. Jag gjorde också i gudstjänstpraktik i den kyrkan inför min egen prästvigning och jag har hunnit vara förtroendevald i både församlingsråd och kyrkofullmäktige.

Klart jag gläds med församlingen! Men inte för att Mia är kvinna. Utan för att hon är Mia och att Nykarleby församling får en så fin kyrkoherde. En varm och fin människa, en troende präst, en helgjuten person, en duktig teolog, en god förkunnare m.m.m.m. Därför gratulerar jag Nykarleby församling och alla oss som har möjlighet att på ett eller annat sätt vara en del av den församlingen.

Jag använder Vasabladets bild av kyrkoherde Mia.

Visst är det roligt att Nykarleby får en kvinnlig kyrkoherde. Men ni får så mycket mera än så! Det är att förminska henne väldigt mycket om man tror att det är det som är grejen. Visst är det ett plus, som i alla andra arbetslag där det ena könet är kraftigt underrepresenterat eller saknas, som det idag är  bland prästerna i Nykarleby församling. Och det är framför allt ett plus i själavårdande situationer där en man av någon som helst orsak inte skulle ha möjlighet att nå den som söker själavård.

Men för oss kvinnliga kolleger är det roligt, och för alla de andra kvinnor och män som delar den människoskyn som säger att ”här är inte man eller kvinna”.

Som präst, erfar jag, är det ibland litet tudelat att engageras för ett uppdrag för att man är kvinna, kvinnlig präst eller kvinnopräst. Vi är präster. Vi har annat att komma med i vårt värv än vårt kön. Ibland tycks man t.o.m. resonera som så, att man gör oss en tjänst om man anlitar oss, att. man därmed bidrar till att vi får verka i kyrkan och att man kanske är politiskt korrekt om man önskar att en kvinnlig präst ska utföra den aktuella förrättningen.

Målet är väl att vi ska få jobba under samma premisser och ha samma möjligheter att få tjänster oberoende av kön. Men också att vi ska få jobba utan att man fäster stor vikt vid vårt kön, som i de flesta andra yrkesgrupper.

Så länge minoriteter är små är det legitimt att stöda dem som minoriteter. Därför är det också rätt och riktigt att stöda kvinnliga präster i kontexter där de är få och inte brutit mark. Men vi ska akta oss att förminska någon till sitt kön, då han eller hon har så många strängar påsen lyra som t.ex. Mia har.

Härmed inte sagt att församlingen eller väljarna eller någon annan gjort det. Men jag drabbades av eftertankens kranka blekhet då jag själv kunde uppfattas ha gjort det då jag utbrast i mitt hurrarop. Med den här texten vill jag säga att jag vet att hon är mycket mera än så och att det är därför Nykarlebyborna skall skatta sig lyckliga.