Orsaken är fatal, följderna bedrövliga. Men jag hoppas det ändå är ok att säga att det finns också det jag trivs med i vår corona-bubbla. Lugnet, samtalet, tvåsamheten, lekfullheten. (Och att det finns tid att städa.)

Som församlingspräst är jag van att göra distansarbete, genom att jag också normalt gör nästan alla mina förberedelser hemma, inte minst för att mina böcker finns där. Men också min egen dator och bekväma möbler. Nu har samtalen först i högre grad över telefon och olika plattformer, och enskilda samtal har kunnat föras i kyrkan på avstånd och till fots utomhus.

Men genom att jag är van vid distansarbete på deltid, var steget för min del kortare än för de flesta då vi blev uppmanade att göra distansjobb, de av oss som kan. Jag hör till dem som kan, foortfarande bara på deltid. Naturligtvis har gudstjänsterna hållits i kyrkan, dop, vigslar och jordfästningar likaså. Men i övrigt har de fysiska mänskliga kontakterna varit ytterst få sedan 10 mars.

Under denna semestervecka har jag varit fysiskt nära min man, men i övrigt försökt hålla fysiskt avstånd till folk. Jag har ett par gånger varit på prommenader med nära och kära i det vackra vårvädret och vi har försökt hålla påbjudet fysiskt avstånd.

Men visst längtar jag. Efterbarn och barnbarn. Efter vänner. Efter ett vanligare liv. Efter ett liv mera på sikt. Och drömmer om sommaren. Och gemenskap.

Men jag hoppas också att vi ska komma ihåg att faran på inget sätt är över. Att vi ska fortsätta ta ansvar för oss själva, varandra och för de andra. Att vi ska vara beredda att avstå de gånger vi har orsak att göra det. För att priset för motsatsen kan vara alldeles för högt.

BILDEN: Röda Kors-styrelsemöte på distans, veckan mellan min födelsedag och Valborg, då ballongerna skulle återanvändas.