Jag antar att det för många av oss blev så i år, att Morsdagen kom att firas mera eller mindre i stillhet. Så var det förvisso också tänkt, med de rekommendetationer statsmakten gett oss, att vi skulle undvika att träffas på Mors dag detta Coronans år.

I vanliga fall brukar jag jobba den här dagen, och har ärligt talat många gånger tyckt att det varit en litet jobbig dag, för att mitt jobb till den delen ofta sker på bekostnad av familjen, inte bara allmänna helgdagar utan över lag dagar då de flesta andra är lediga.

Att vi dessutom inte bor riktigt på kaffebesöksavstånd från varandra har gjort att Mors dag inte varit en dag då hemmet fyllts av alla ban och barnbarn.

I år har jag semester på Mors dag och hade hoppats på besök av en dotter med familj. Jag såg extra mycket fram mot detta då jag inte träffat barn eller barnbarn på 2 månader, annat än ett parkhäng och en promenad med ena bonudsottern och hennes barn.

Men. Den här morsdagen blåste och snöade bort till en del. I förmiddags tyckte jag det var bäst att meddela mig med de efterlängtade gästerna för att säga att det är ok att de kommer en varmare dag, så att vi kan vara utomhus och hålla påbjudet avstånd.

Men jag har fått tala i telefon med döttrarna och flera av barnbarnen. Och vi kom överens om att tro på sommaren.

Tacksamhet, över de fina döttrarna och den glädje de skänker mig har varit påtaglig idag. Liksom tacksamheten över min egen mamma och den kärlek och omsorg hon gav mig, hon som alldeles för tidigt togs ifrån oss.