Jag var i femårsåldern. Ute med lekkamraterna hemma i Paradiset på Strandgatan 9 i Vasa. Jag kände på mig att jag var litet sen, jag hade svårt att slita mig. Vi skulle iväg, hela familjen med bilen, och jag skulle komma in och äta innan vi skulle åka.

Mamma hann komma ut efter mig. Jag såg henne komma ner för trappan till husbolagets bakgård. Hon tittade efter mig bland de lekande barnen och jag såg då hon steg snett eller snavade och föll och slog pannan i trallen nedanför nedersta trappsteget.

Följande minnesbild är att vi sitter i bilen, men inte på väg till vänner, utan till sjukhuset. Pappa kör, mamma sitter brevid honom och håller en tyghandduk mot pannan för att hindra det värsta blodflödet.

Jag sitter i baksätet. Och även om ingen anklagade mig för något upplevde jag att det var mitt fel att hon skadat sig, eftersom jag inte kom in i tid och hon därför behövde komma ut efter mig.

Mamma hade efter den dagen ett bandage och för evigt ett ärr i pannan. Jag tänkte ofta på det, under åren som följde, att det ärret var något hon hade p.g.a. mig och för att jag inte kommit hem i tid.

Sedan några år tillbaka finns ärret nu i min panna. Ibland då jag ser det i badrumsspegeln eller på en selfi tagen i solsken tänker jag på mamma och de sår jag gav henne, både de synliga och de osynliga. Även om hon av allt att döma hade fått denna rynka helt oberoende av mig.