Det sägs att vi tjuvstartar i år. Att vi julpyntar, framför allt våra hem, tidigare än vi brukar. För att vi behöver ljuset i mörkret, i alla avseenden.

Det mest påtagliga i år, tycker jag är, att julpyntspoliserna, de som hävdar att man inte får börja för tidigt, hållit tyst och t.o.m. högt uttalat, att det är ok i år. Coronaåret 2020.

Jag var en sån, i tiden, som tog in julgranen en eller högst två dagar före jul. Julklapparna införskaffades de sista dagarna före jul. Jag njöt av de där timmarna på stan, det var på den tiden då man i Vasa handlade i mindre specialaffärer med personlig service eller på SOKOS varuhus. Julklappsrundan var ett nöje i sig, kunde innebära både lunch och fika på stan och många möten med vänner och bekanta.

Då jag gifte mig till Norra Svenska Österbotten där gatubelysningen inte var lika omfattande som på Skolhusgatan i Vasa, ändrade jag mina rutiner och plockade fram den elektriska delen av julpynten, läs fönsterstjärnor och elljusstakar, redan till första advent. Det har jag fortsatt med sedan dess.

I år då vi beslöt att fira coronajulen i Vexala, fyra km från närmaste vägbelysning, var det självklart att vi skulle pynta redan till lillajul. Då jag (läs vi) dessutom skulle vara i Närpes en del under själva julhelgen fanns det väl ingen orsak att skjuta upp ”upplysningen” och feststämningen.

Nu är jag väldigt glad att vi gjorde så. Ett tredskande knä har ställt till det för mig. Jag ligger i sängen eller i soffan och kommenderar min älskling. I nöd och lust. Störst är kärleken står det på en tavla i vårt sovrum. Så fint att vi har varandra, mest jag honom då…

Å andra sidan, om jag hade ställts inför möjligheten eller uppgiften att välja vilken jul jag skulle gå på kryckor hade det med stor sannolikhet blivit just den här.

Att dessutom få tro att eländet snart går om gör det uthärdligt.