Det är så vi har det nu, de flesta av oss. Att det går en alldeles för lång tid innan vi får träffa dem vi hör ihop med. Här om dagen hämtade vi våra tre Umeå-barnbarn hos deras farmor på hennes sommarställe för att få rå om barnen några dagar. Detta nästan ett år sedan vi senast träffade dem i juli senaste år.

En av dem hade blivit längre, en äldre och en ja, också hon hade utvecklats. Förändringen och utvecklingen blir så tydlig då det gått längre än vanligt sedan vi senast träffades. Men vi landar i vardagen och rutinerna och minnena och smågnabbet och allt det där som hör till förutom sol och bad och pidro och fotbolls-em.

Hela dagen har varit ett födelsedagskalas. Vi har på kvinnors vis tagit igen att vi inte kunde fira dagarna tillsammans. Det blev nu en shoppingdag i Jakobstad, hamburgerlunch och eftermiddagsfika. Och det allra finaste återstod sedan vi kom hem igen då tre kusiner med föräldrar dök upp. Barnen var så förväntansfulla, ivriga, rörda. Och leken tog vid, badet och annat som hör till.

Vilken dag! Vilken tacksamhet över det lilla livet som är det största livet, över det storslagna i vardagen. Och att få ha dem man älskar omkring sig. Eller en del av dem.