Jag är inte den samma som då jag reste till Reykjavik för åtta dagar sedan. Då menar jag inte t ex det faktum att jag nu slutfört det grundliga firandet av min 60-årsdag, ett firande som pågått fyra månader. 😊 Inte heller det faktum att också jag, sent om sider, haft covid. Jag var sjuk några dagar och höll mig på hotellrummet, i hyrbilen och på vidderna – lättare än på de flesta ställen i världen att hålla avstånd. 😊 Efter en vecka på Island insåg jag att jag knappt sett några islänningar.

Nu har jag landat i min nya Islands-tröja på Willmanstrand.

Att jag inte är den samma som förr beror på, att jag tänker att Islands orörda natur måste vara det som allra mest liknar himlen.

Jag reste till Island i den föreställningen att det skulle vara mitt både första och sista besök där, jag kände rent av ett litet vemod på grund av det, att nedräkningen börjat mera påtagligt än förr, då man kommer till nya ställen medveten om att det inte blir igen.

Nu hoppas jag, att om himlen får vänta, ska jag kunna resa till Island igen en dag. Så underbart vackert var det jag såg.