Hon är ett barn av sin tid, och en produkt av de förhållanden under vilka hon vuxit upp, coronavalpen Laleh.

Hittills har hon fått leva och tro att de människor man träffar är på väg till oss, för så har det ju varit under pandemitiden då hon levde isolerat med husse och matte. Nu har vi inlett stadsorienteringen och tränar att gå förbi dem vi möter utan att vänslas med dem. Det är inte lätt och ibland tvärstannar labben också mitt på övergångsstället för att hon fått syn på någon på andra sidan gatan. 😊

Hur är det inte med oss andra, som distanserats och lagt oss till med olika ovanor under pandemitidens isolering? Hur påverkas vi och vilket slags träning behöver vi för att ånyo socialiseras? Hur ska vi återbygga upp det sociala livet för att finnas där för varandra? Vi är ju sociala varelseroch mår bäst i samverkan med varandra, precis som labradoen.