Min väg till Röda Korsuppdrag

I april för två och ett halvt år sedan, vid middagen under en skidsemester (min man skidade och jag hade semester till fots) sade jag till Gösta, att jag snart skulle tacka ja till ett styrelseuppdrag.

Jag hade insett att jag ville ha något annat än jobbet och jobbrelaterade saker, att jag ville träffa folk också i en annan egenskap än som präst. Då jag jobbat och studerat samtidigt hade jag avvecklat allt extra, men nu var det tid att igen börja göra också något annat.

-Vad då, frågade Gösta? Men det visste jag inte. Men jag sade att jag hade en känsla av att jag snart skulle få frågan. Jag sade inte att detta inte bara var en from förhoppning, utan att jag t.o.m. bett till Gud om att få ett meningsfullt sammanhang utanför jobbet.

Följande kväll då vi satt och åt middag på samma hotell, passade vi på att läsa e-posten medan vi väntade på maten, eftersom vi inte hade internet på rummet. Då fick jag svaret på min bön.

Jag hade en finkänslig förfrågan från valberedningen inför tillsättandet av förtroendeposterna för Finlands Röda Kors Österbottens Svenska distrikt. Frågan var om jag kunde tänka mig att bli vice ordförande i styrelsen för Röda Korset i Österbotten med tanke på att föreslås till ordförande två år senare.

Visst kunde jag det! Det var ju svaret på min bön om ett sammanhang utanför jobbet. Det visade sig, att jag som nog varit FRK-medlem hade tappat bort mitt medlemskap i någon flytting. Men det gick att åtgärda. På den vägen är jag. En väg jag trivs på. En väg där man jobbar tillsammans för det goda.

Vid stämman i Helsingfors i juni i år valdes jag till en av vice ordförandena i centralstyrelsen för Finlands Röda Kors. Ett hedrande uppdrag som jag kommer att försöka sköta så gott jag förmår. Ett uppdrag som på inget sätt står i strid med mitt uppdrag som präst, men där jag samtidigt får vara samhällsvetare och vara en bland många sådana. Jag ser fram emot att jobba med kollegerna i presidiet och i styrelsen och med alla kompetenta tjänstemän.