I år är året då vi flyttar. Många gånger. Det har vi ju alltid gjort och jag har väl något slags rekord i att ha bott på många platser, om vi med det menar i många olika hem. Men i år blir det ännu oftare än vanligt. Mitt myckna flyttande kan säkert används som diagnos vid kartläggande av vissa drag i min personlighet och åtminstone tror jag att det bidragit till att jag på ett märkligt sätt är fäst vid mina saker.

Man brukar tala om katt- och hundmänniskor. Katterna fäster sig vid omgivningen och därför svåra att flytta, medan hundarna fäster sig vid tingen och kan därför flyttas nästan vart som helst bara de får ha sina bekanta saker med sig. Jag är definitivt en hundmänniska. Fäst vid mina saker, inte för att de skulle vara dyrbara eller märkvärdiga på något sätt, utan för att de är mina. Och för att de följt med i mina flyttningar.

I våras gick det upp för mig, mitt i studentskrivningstiderna, att yngsta dottern faktiskt var på väg ut i världen. Plötsligt insåg ja, att hon ”i värsta fall” lämnar hemmet för att jobba någonstans redan efter att skrivningarna är slut. Då förstod jag också med ens, att jag inte behöver 220 m2 för mig själv. Inte ens om Maken ofta hälsar på. Jag beslöt på en gång att sälja egnahemshuset och det gick sedan av sig självt och väldigt snabbt allihopa och efter några veckor hade vi tömt huset.

Vi hade redan då bestämt oss för att skaffa bostad i ett nybygge i Vasa, för att ha på sikt i kombination med vårt hus vid havet i Vexala. Även om vi haft klart för oss att vi kommer att bo ”i skären” en allt större del av året sedan vi inte har ungdomar hemma, behöver man nog ha något annat åtminstone vissa tider på året. Det blir aktuellt att flytta in i den nya bostaden i början av nästa år.

I linje med detta, att vi ser fram emot att få flytta in i den nya bostaden i Vasa och samtidigt vara ännu större del av året i Vexala i Nykarleby, har vi tömt också en lägenhet i centrum av Nykarleby. Det var alltså den andra flyttningen i år.

Men, man ska helst inte ha mera än två hem, tror jag. Förutom att det är hutlöst dyrt är det opraktiskt. Det belastar minnet. Det är nytt för mig. Hittills har jag inte haft något som helst problem med att veta var jag har mina saker. Men så är det inte längre. Men att ha en höghuslägenhet och ett hus, det klarar de flesta av, och det är inte heller något problem för mig även om man förstås ibland kan uppleva att något är på fel ställe då man skulle behöva det.

Men boende och behov av boende är en föränderlig sak. Visst har det varit mysigt att kunna härbärgera hela storfamiljen på 16-17 personer som vi kunde i huset i Solf. Men det är både dyrt och förspilld kvinnokraft att hålla sig med tre-fyra gästrum som används några gånger i året. Nej, det finns hotell i Vasa och de är väl tänkta att använda för att svara mot tillfälligt behov av extra utrymme.

I projektet att leva gott sedan barnen flugit ut, ingår i allra högsta grad detta att göra vardagen enklare. Då jag fick vara ledig 10 veckor senaste vinter för att rehabilitera mig var en av mina främsta utmaningar att ringa in energitjuvar. Jag kom till att vi ”på sikt” inte skulle ha mera än ett hus, inte mera än två hem, ingen trädgård och antagligen ingen hund den dag Vera inte längre är med oss. Men det får vi se.

Så efter två flyttningar i år planerar vi redan för nästa, och utmaningen är naturligtvis att göra oss av med ännu mera saker och rensa upp efter ett liv med stor familj. Vi kan ju inte, sedan vi är bara två, behöva lika mycket grejer som då vi var sex personer till vardags och ännu flera där emellan.

Tre flyttningar på ett år är maffigt, t.o.m. med för ett flyttningsproffs som mig. I den här åldern tar det mera på krafterna rent fysiskt. Och då man väl kommer så långt att det börjar handla om ”dödstädning”, då tar det mentalt på att gå igenom allt som finns i ett hus. Papper, fotografier, minnen, både glada och jobbiga. Men mitt mål är att reda upp så mycket som möjligt. Inte i första hand med tanke på eftervärlden, men för att resa med litet lättare packning medan min resa pågår. För allt man har skall skötas om och kräver i något skede energi av en.

För att vi inte riktigt ska komma av oss medan vi drar andan passar vi på och hjälper den nyssutflugne studenten, så inom kort blir det ett litet flyttlass till Oslo.