Det började för snart sju år sedan. Jag höll på att bli klar med min andra slutexamen efter att ha jobbat heltid och studerat på fritiden, men den naturliga följden att något blev lidande. I mitt fall var det motionen som hade fått stå åt sidan för det som jag prioriterade högre.

Tack och lov hade vi hunden. Den gjorde att jag kommit ut åtminstone på tre längre promenader varje vecka och kortare promenader ofta på morgnarna, även om husse småningom började ta mera och mera ansvar för morgnarna.

Det gällde alltså att ta itu med motionerandes då för sju år sedan och slav under lagen som jag trivs att vara, så satte jag igång mycket systematiskt. Innan jag började jogga promenerade jag en månad enligt ett fastställt program, Iform.se

Men för att sätta ännu mera piska på mig själv anmälde jag mig till Tjejmilen i Stockholm första veckoslutet i september 2011. Och för att göra det ännu roligare bjöd jag med de tre av mina döttrar som då hade åldern inne för att delta. Och det blev också både en morot och en piska för dem.

IMG_4730.JPGBilden från 2016 år Tjejmilen. En i laget är höggravid.

Dessutom tyckte jag att jag inte tillräckligt gett dem vad jag  hade velat ge på det här området då de växte upp. Jag som själv varit en knattefriidrottare som barn hade gärna gett också mina barn den upplevelsen och de goda vanor som kan tänkas följa av det, men för det hade inte min tid och mina krafter som ensam mamma räckt till.

Och ska jag erkänna, jag upplevde också den världen som litet manlig och en konstig blyghet gjorde att jag inte ville beblanda mig så aktivt som det skulle ha inneburit om jag som ensam mamma med tre barn engagerat oss i det sammanhanget.

Men mitt i allt år 2011 var vi anmälda till Tjejmilen och vi tränade var och en på sin nivå inför vårt första lopp. Och roligt var det, både före och under och efter. Allvaret fanns där, liksom realismen och självironin. Men vi fick mersmak och anmälde oss igen på ort och plats inför följande år. Och så har vi hållit på. Och den yngsta dottern får numera också vara med.

I år är landslaget något sargat, som coachen och servicekarlen uttryckte det i går kväll. Träningen har inte gått som på Strömsö för alla av oss detta år. En har tävlingsförbud och en annan har inte sprungit alls i sommar, utan investerat i en motionscykel istället. Men iväg ska vi.

Tröskeln är nämligen väldigt hög för att bli borta. Och det är ju så mycket annat än själva springandet runt Gärdet och Djurgården med 30 000 andra damer. Det är den gång varje år då vi får träffas och får tala utan att bli avbrutna av barnbarnen, sötnosarna som allt ju normalt kretsar kring nu för tiden då vi träffas.

Och visst är det roligt om någon i gänget, vid vår sjunde Tjejmil,  skulle klara en tid under en timme och roligt om mitt knä klarar att alternera mellan att springa och gå i 10 km. Det är inte säkert den här gången. Men iväg ska jag. Och optimist som jag är anmäler jag mig nog till nästa års version av Tjejmilen, den 35:e i historien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s