Sista kvällen av sommarlovet firas ikväll. Sista kvällen av en sommar som allmänt betraktas som en dålig sommar. Dålig för att den innehållit för litet av det som vi kan enas om att en god sommar bör innehålla: fint, varmt och lagom torrt sommarväder.

Men som någon sagt då och då, de finländska somrarna kan vara så här. Men, för att behandla mitt eget annalkande vemod eller för att om möjligt kväva det i sin linda plockar jag fram litet av allt det goda som  sommaren 2017 kom att innehålla för min del.

Sista helgen i april fick vi tillbringa med två av barnbarnen i Helsingfors. Det är sällan vi kan ställa upp med sådant, men den här gången hade vi båda ledig helg så det lyckades. Barnen fick bestämma menyn.

Sommaren i församlingen började med en uppskattad fest på Kristi himmelsfärdsdag då vi firade 500 år sedan reformationen. Söndagsskolbarnen planterade äppelträd, barn sjöng, fyraåringarna fick sin Bibel m.m.

Ungdomsarbetsledare Olof Jern som reformatorn, Martin Luther.

Fannys studentdag, på hennes 19-årsdag, var en högtidsdag för oss alla. Fint betyg, fina stipendier och dessutom kamratpris.

Jag var väldigt stolt över hennes tal från studenterna.

Sedan var jag sökande till kyrkoherdetjänsten i Vasa svenska församling. Och även om jag av domkapitlet bedömts vara den formellt mest behöriga och satts i första förslagsrum av de sökande, räckte inte de drygt 300 rösterna till. Samtidigt som valresultatet naturligtvis var en besvikelse, innebar det en lättnad. Ännu idag är jag glad att jag sökte tjänsten, annars hade jag ångrat mig.

Samma dag som kyrkoherdevalet i Vasa, valdes jag till en av tre vice ordförande i Finlands Röda Kors styrelse, ett ärevördigt uppdrag som jag ödmjukt skall sköta så gott jag kan. Stämman i Helsingfors var en mycket positiv upplevelse för min del. Det kändes gott att vara bland drygt 1000 finländare som jobbar för den goda saken, och gör det i samförstånd och med det goda för ögonen.

Här Kalle Sundelins bild (Tack Kalle!) från Finlandiahuset och valpaneldebatten som leddes av Arto Nyberg.

Vidare har sommaren innehållit traditionell sommarverksamhet i form av kusinklubben. Barnbarnen är naturligtvis välkomna när som helst till Willmanstrand, men föräldrafritt är det på bestämda tider och då är det både planerad verksamhet, treårs åldersgräns och kadaverdisciplin på stranden som gäller.

I sommar har vi inte gjort några längre resor, men däremot några kortare. Fanny tillbringade sommaren på Åland, så dit åkte vi några dagar. Hon for för att jobba på ett hotell, men sade upp sig och gick till Röda Korset och fick jobb, obs! helt utan mors förskyllan. Fanny jobbade som fejsare och gjorde av allt att döma ett gott jobb. Hon hälsade på mig då vi dök upp tio minuter före hon skulle sluta sitt arbetspass, innan hon sade ”nu vet jag ju att du inte är månadsgivare…”, behöver jag säga det: numera är jag!

Fejsare, ett nytt ord för mig.

Litet lokal och regional kultur hann vi med mellan varven. Här får det illustreras av Vita frun på Tottesunds herrgård.

Jag är glad att jag fått bli vasabo igen. Sedan vi gifte oss för 21 år sedan har jag någonstans innerst inne närt en förhoppning om att vi skall landa där. Även om vi lever största delen av året på stranden i Vexala där vi byggde vårt ställe för sex-sju år sedan, behöver vi ha en bostad närmare civilisation också.

I våras sålde vi både huset i Solf och lägenheten i Nykarleby och väntar på att vår bostad i Lyran på Flickisområdet skall bli färdig i vinter. Jag som levt ett så flyktigt liv med många adresser, har alltid känt mig som vasabo. Jag är född i Vasa, bodde mina första år där, återvände till nionde klassen, gick gymnasiet där och studerade där. Mitt kommunalpolitiska engagemang under tre perioder har naturligtvis långt bidragit till min känsla för min hemstad. Hoppas att Gösta också kommer att trivas där, åtminstone på deltid framöver!Här lunchar Gösta och jag i ett av Vasas offentliga vackra rum, Sandviksvillan – eller Villa Sandviken som den väl egentligen heter, men så brukar inte vi vasabor säga.  Obs! Han hade inte privatbeställt stället, men vi var tydligen hungrigast av alla den här söndagsförmiddagen.

Sommaren avslutades med Tjejmilen, vår tradition att mötas döttrarna och jag (och ibland har Gösta varit med), en helg för att springa Tjejmilen med 30 000 andra kvinnor. I år var vi väl bara 25 000. I år fick jag bestämma mig för att gå, men tyckte nästan att det var mera jobbigt att gå 10 km än att jogga eller att gå och jogga om vartannat. Men minst lika roligt var det! En av flickorna hade tävlingsförbud, men det är inte det viktigaste att få springa.

Det motiverar oss nu igen att motionera och hålla igång för att förhoppningsvis kunna vara med nästa år. Och att samtidigt få ett veckoslut då vi får tala ostört om allt möjligt och omöjligt. Vi blir inte utan samtalsämnen, men kanske utan muntur och tid.

Ni har sätt så många bilder från Gärdet, så ni får nu en från efter duschen. Matilda (Avbild) fotar och är följaktligen inte med på bilden.

På söndag förmiddag bänkade vi oss i Adolf Fredriks kyrka. Vilken sång! Alltid lika fina högmässor där.

Några söndagar tidigare firade vi högmässa i Uranienborgs kyrka i Oslo. 

Sommaren har präglats av flyttning. Tömningen av ett hus och en lägenhet, och som sagt skall det snart flyttas igen. Fanny flyttade till Oslo och henne hjälpte vi att få dit en billast med grejer. Då man har så mycket saker…

Två bröllop hade vi också i familjen. Göstas dotter Johanna, en av mina fina bonusdöttrar, gifte sig med sin Jukka och min Emma gifte sig med Patrik. Vi gläds med dem alla och önskar dem allt gott.

Så visst har det varit en innehållsrik sommar i alla fall, även om vi tenderar att avfärda den som en dålig sommar.

Allt detta hann jag tänka på idag då jag blicka tillbaka litet och tacksamhet kom över mig där jag satt på vår veranda och njöt av den underbart vackra dagen. Tack för en fin sommar!