Många är de som står med förvåningens finger i häpnadens mun. Många är de som inte fattat att det är så vanligt som det förefaller vara. Men många är också de som på riktigt känner sig kränkta för att de pådyvlats en kollektiv skuld som de inte visste att de hade del i.

Och jag frågar mig, har de det? Alla män är ju inte per definition svin. Många är bara litet svinaktiga och många, många är fantastiskt fina och jämställda feministiska män som högaktar kvinnor och behandlar oss väl.

Det finns och har funnits så många fina män i mitt liv. Bara på basen av den populationen vågar jag slå fast, att alla inte kan vara skyldiga. Alla kvinnor är heller inte offer.

Jag har känt mig illojal då jag inte skrivit något metoo#. Jag har känt mig illojal med dem som jag vet att farit verkligt illa på grund av grova övergrepp eller systematiskt utnyttjande av en man som de borde ha fått lita på och vara trygg med, en man som de litat på och varit trygga med, men inte borde ha litat på.

Förmodligen har många sår rivits upp de senaste veckorna, världen över. Det är naturligtvis ingen orsak att låta bli att släppa problemet till ytan. Det måste komma fram i dagsljus, förhoppningsvis är världen redo för det nu.

Jag sov själv dåligt en natt nyligen på grund av detta. För att jag mindes. För att jag såg strukturer jag inte sett tidigare, för att jag såg medlöparna, de som stod brevid och lät det ske. T.ex pojkarna på tvåan i mellanskolan. De där som inte sade ifrån då jag hölls kvar och fast efter skoldagens slut och de ”bara” var med och såg på. De där pojkarna på nian som inte sade ett pip, varken för eller emot, då jag mitt i allt låg under en av klassens största killar på ett toalettgolv och där var fyra eller fem andra pojkar som kunde ha sagt ifrån.

Antagligen var åtminstone någon av dem lika överraskad och överrumplad som jag. Kanske var de lika rädda. Åtminstone vill jag inte tro att de alla hade varit med om det tidigare. Jag vill tro att de inte varit med om det efteråt, åtminstone inte utan att klart ta avstånd från det och stäcka av det.

Jag berättade aldrig för någon. Men det gjorde de. Det tog sig bl.a. uttryck i att några av pojkarna fanns där då risksituationer uppstod. Följde en hem, varnade, gick emellan på förhand.

Det här hade jag nästan glömt. Åtminstone känslan, skammen, tankarna på att jag själv var orsak till det som hänt eller hållit på att hända.

Ibland har känslan kommit till ytan. Då det under åren inträffat sådant som aktiverat den delen av minnet. Känslan av utnyttjande läggs till tidigare liknande känslor. Skam läggs till skam. Det som funnits där visar sig finnas kvar där även om det är väl inkapslat i det aktiva minnet.

Den tid i livet då detta var som mest närvarande i mitt medvetande, var under de år som också annars var svårast. De år då de svinaktiga tydligen läste av koderna så, att jag inte var någons kvinna och att det därför var fritt fram att behandla mig illa. De år då jag skulle klara av uppgiften som ensamförsörjare och ensam mamma, då jag förväntades räcka till för så mycket. Då blev jag tydligen också allmänt villebråd för dem som inte vet var gränser går och hur man behandlar kvinnor. Många gånger var jag äcklad, men bara en gång grät jag och det var den gången då min dotter berättade att de ringt någon ”och han lät som en hund”.

Världen är begåvad med många underbara män. Ni är många just nu som antagligen inte fattar någonting av det som sker och den diskussion som förs. För att ni aldrig kränkt någon. För att ni högaktar kvinnor. För att ni älskar er hustru, era döttrar och er mor.

Jag hoppas innerligt att inte den nu pågående kampanjen skrämmer bort er. För det är ju ni som är Mannen. Den fina, kärleksfulla, intressanta och älskvärda mannen. Låt inte de svinaktiga ha patent på att kallas man och män. De borde kallas kräk. Jag vet att det kan vara sjukligt av ett slag som förutsätter vård, så sök sig till den då!

Bland alla de fina män jag mött, har det också funnits de som varit mera intresserade än jag själv. De som varit väl intresserade. De som t.o.m. kan sägas ha varit klumpiga i sin kärleksförklaring eller uppvaktning. Fastän jag inte velat, eller inte varit intresserad eller inte känt på samma sätt, gör det inte dem till förövare. Även om jag inte känner på samma sätt gör det inte en friares eller beundrares invit till trakasserier.

Vi måste vara försiktiga med vad vi anklagar vem för. Vi måste låta det vara tillåtet att visa att man är intresserad. Annars vågar man ju inte vara vare sig vänlig, uppskattande, artig eller visa intresse för någon. Det skulle ju bli väldigt tråkigt och märkligt.

Men ett nej är alltid ett nej.

Alltid.