Jag har en massa grejer. Jag har flyttat in i föräldrahemmet efter att mamma dog, och lovade pappa att han bara behövde ta med sig det han ville ha på nya stället. Jag hade varken tid eller lust den gången att röja, utan flyttade in med för mycket grejer redan då.

Sedan är jag ju fäst vid saker. Inte i betydelsen materialist, men som rotlös och med rekordmånga adresser genom åren har jag inga djupa rötter och fäster mig allts vid saker istället för omgivningar. Som en hund, som inte heller är svår att flytta bara den får ha familjens tillhörigheter omkring sig. I motsats till en katt som kanske rymmer hem till de gamla hemsoporna.

IMG_6253.jpg

Bilden: Vera trivs på nya stället, det har hon gjort från första stund.

Några år efter att jag börjat bo med mammas saker och pappas också förstås, blev det också så att pappas grejer behövde tas om hand. Vi var ju två som kunde dela på dem och hon tog 30 lådor med sig till Tyskland den gången, men ändå tyckte jag att jag fick en hel del till.

Jag tömde mammas arbetsrum efter att hon gått bort. De svarta sopsäckarna blev på något vis deprimerande bilder av alltings förgänglighet. Pappa som dog betydligt mera plötsligt än mamma, han hade haft aningar och döstädat själv.

För ett år sedan vinnlade jag mig om, att den här gången skall jag reda upp sådant som jag hellre kan reda upp själv än att barnen ska behöva göra det. Och oj så jag har slängt! Så duktig jag varit! Så frimodig! Och oj så bra det ska gå att knoga på utan alla dessa barlaster. Nog finns det en del kvar, mycket skulle säkert många tycka. Men jag vet att jag varit duktig.

Men det höll på att börja stressa mig, innan vi var riktigt klara, men nu ser vi slutet. Jag har inte bara lagt bloggandet åt sidan, utan en hel del annat har också få bida sin tid medan jag döstädat. Det lär vara et nytt svenskt ord, att döstäda eller dödstäda. Jag föredrar varianten med ett d mindre, det blir liksom mera mustigt då man uttalar det.

Det är över ett år sedan jag insåg att jag småningom skulle bli, åtminstone periodvis,  ensam i ett jättestort egnahemshus, jag som aldrig bott ensam. Huset blev snabbt sålt, men lägenheten vi trodde vi skulle flytta in i gick vår näsa förbi då den löstes in i kraft av den inlösningsklausul som finns i så många äldre hus i Vasa, en klausul jag sett annorlunda på före den drabbade mig.

Vi reserverade en bostad i ett nybygge, flyttade in på hyra i Vasa, men bytte sedan objekt i samma Flickis-kvarter, så det blev en kortare vistelse i hyresbostaden än vi räknat med. Under sommaren tömde vi cityflatten i Nykarleby och magasinerade det vi skulle ha till vårt nya hem då det skulle bli färdigt i Vasa. Det blev det några dagar före jul.

Sedan dess har vi bott på Biblioteksgatan, men vi är inte ännu r-i-k-t-i-g-t färdiga med flyttjobbandet, men nästan. Om en drygt vecka ska jag lämna tillbaka nycklarna. Nu återstår inte mycket. Så här såg det ut ett par timmar före vi slutade jobba igår. IMG_6272.jpg

Snart är det tömt. Skönt. Men nog har det varit jobbigt att flytta den här gången. Tur att det var sista gången!

2 reaktioner på ”Döstädning

  1. För två år sedan då jag låg 9 veckor på sjukhus var min största stress att jag inte hinnit döstäda, inte själv sortera vad som är viktigt och vad som bör slängas. Då vi flyttade fick jag det gjort och nu då jag låg 7 veckor på sjikhuset fanns inte samma stress kvar. Skönt!

    Gilla

    1. Ja, du! Och samtidigt är det ju tråkigt att sådana ”världsliga” saker stör oss då vi har allvarligare saker att fundera på. Men antagligen är det bra att göra sig av med sådant som ger onödig stress.
      Tack för din kommentar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s