Vi var sju som vaknade i vår trea imorse. Inte alldeles för många timmar tidigare hade invånarantalet i bostaden stigit med 250%. De kom och de sov och de drog vidare efter litet frukost. Då Arvid vaknade på vårt vardagsrumsgolv medan jag kokade havregrynsgröten frågade jag om jag fick komma på litet morgongos med honom, och det fick jag!

Morgonstunden hade inte bara guld i mund, för Arvids föräldrar tog vuxenansvar och lät sig inte förledas av litet trots. Så den unge mannen visade helt tydligt missnöje resten av vår gemensamma stund. Men då han satt sig i bilen och vi tog avsked och jag sade ”Arvid, mormor älskar dig”, då log han genom ilskorna. Jag tyckte att han behövde få höra det just då och där.

En liten vän blev kvar på soffan. Jag saknar de andra, men det var väl ändå bäst att ingen av dem glömdes kvar.