IMG_6304

Bilden av ”min” Vasalöpare första gången han var i Evertsberg, 2006.

 

I morgon är det dags igen. Jag önskar alla vasalöpare lycka till!

Själv får jag en lugnare dag genom att min vasalöpare har ett mellanår och stannar hemma. Min tanke går till alla skidlöpare, men framför allt till dem som väntar hemma.

Jag citerar min kolumn som ingick i Vasabladet 5.3.2012. Av responsen har jag förstått att jag inte är  ensam om mina tankar:

”Vasalöparens hustru

President Halonen berättade i en avskedsintervju att hon inte varit bekväm med att man under hennes presidenttid i olika sammanhang ställt henne frågan hur det känns. Republikens president är en offentlig person och en institution och institutioner kan inte känna. Därför har hon valt att, så gott det gått, låta bli att svara på den frågan.

Många har frågat mig också de senaste dagarna. Jag har upplevt att det är i allra bästa välmening och ibland av artighet. Många har också blivit förvånade över mitt svar. För det känns för hemskt. Det är något av det allra värsta. Jag undrar om jag någonsin blir du med det.

Ja, hur känns det då när ens man åker Vasaloppet? Jag kan naturligtvis svara bara för mig själv. Det känns. Det är inte så att det skulle vara någon vanlig dag på året. Det är definitivt en av dagarna med stort D. Dagen är viktig för tideräkningen, det är före Loppet och efter Loppet. För att använda ett lämpligt ord i sammanhanget, kan jag säga att det är en milstolpe. En hel vinters uppladdning kulminerar i denna dag.

Det är den värsta dagen på året för vasalöparens hustru. Det är också den längsta dagen på året. Jag undrar på fullt allvar vad som är värre, att skida 90 kilometer eller att sitta hemma i tv-soffan, vid datorn och vid stora matsalsbordet där allehanda statistiska uppgifter, tidigare resultat och mellanrapporter ligger utspridda. Det gäller att följa med mellantiderna, för att bilda sig en uppfattning om hur det går och hur han mår. Det är långt mellan Oxberg och Hökberg och mellan Hökberg och Eldris för den som sitter på nålar.

Veckan innan trippar jag liksom på tå. Det handlar om tömning och tankning och tvätt och packning och att humma med som svar på en massa frågor som jag, som inte alls skidar, inte begriper ett dyft av. Det handlar om en märklig balansgång mellan att vara med och peppa upp Maken samtidigt som jag på moderligt vis skulle vilja säga att huvudsaken är att man är med och det är roligt. Och visst kan det vara roligt, men allvarligt är det definitivt. Ett halvt års träning och fysiska och mentala uppladdning skall trots allt utvärderas.

Jag har flera gånger följt min vasalöpare till bussen som tagit honom till direktflyget från Vasa till Mora. Flera gånger har jag på väg hem kommit på mig själv med att undra hur det måste ha känts för den som skiljdes åt från sin älskade då han drog ut i kriget. Då har jag som annars är välsignad med en god nattsömn redan en dålig natt bakom mig. Dagen blir som den blir. Följande natt vaknar jag onödigt tidigt, p.g.a. ytterligare en orolig natt och för att sedan inte sova sedan jag vet att skidlöparen stigit upp. Det känns liksom förmätet, att ligga och sova då den andra skall utsättas för ett verkligt mandomsprov.

Jag önskar bara att allt skall gå bra. Att hälsan skall klara påfrestningen, att utrustningen skall hålla, att vädret skall vara bra, att vallningen skall fungera, att det skall kännas litet angenämt någon stund emellanåt och att det skall kännas bra efter genomfört lopp.

Någon kanske tycker att det borde vara enklare då Maken placerar sig bland de 10 000 främsta än bland de 100 främsta. Men plågan blir ju mera långvarig, då man skall vänta över åtta timmar efter start innan man kan dra en djup lättnadens suck och i hemlighet fälla en glädjetår. Och tacka Gud för att det gått bra.

För glädjen sedan han väl är i mål är enorm. Och lättnaden. Och tacksamheten. Och stoltheten. Och kärleken. Med ens känns all oro avlägsen, onödig och självisk och framför allt nästan oförståelig. Med ens är jag fullt övertygad om att jag skall uppmuntra honom att träna inför nästa års Vasaloppet, det som skulle bli det åttonde i raden för vår del.”

Jag har ju inte varit med till Vasaloppet – ännu -, men sommartid har han fört mig till trakten.

DSC_0150.jpg

Och också till Marcialonga i Italien, där har vi varit hela lilla familjen med hund och allt och tittat på landskapet där han skidat.

DSC_0284

DSC_0301.jpg

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s