MIN MAMMA DOG ALLDELES FÖR UNG, mänskligt sätt. Hon blev bara 48 år. Dog av cancer, bukspottkörtelcancer år 1984. Diagnosen var vid den tiden ännu det samma som en dödsdom. Läkarna gav henne en Nådatid på 2 månader till högst 2 år, det blev fyra månader.

Jag brukar säga att hon spyttade två gånger. Trots att hon den första gången varit på släktträff och misstänkte något med maten och den andra gången funderade om det var något hormonellt, då det kom en månad efteråt, gick hon ändå till läkare. Och då började nedräkningen.

Jag var litet på 20 då mamma dog, och min syster bara ett barn. Efter det var jag i årtionden fixerad vid min ålder just i förhållande till den ålder mamma uppnådde. Det här vet många andra som också förlorat en förälder för tidigt, i synnerhet tror jag att det är vanligt då det gäller ens förälder av samma kön som man är själv.

Jag döptes av min mammas farbror John hemma i Vasa.

Jag verkade alltid utgå från att jag skulle bli 48. Då min yngsta dotter föddes trodde jag ibland att jag hade 12 år kvar. Småningom blev det tio och åtta och fyra och tre. Ungefär då började jag förtränga tankarna. Jag insåg att jag skulle bli för fixerad om jag fortsatte så där. På något märkligt sätt kunde jag lämna tanken eller fixeringen.

Då jag var 48 visste jag plötsligt igen att det var nära. Jag sköt undan tankarna, men naturligtvis visste jag vilken månad det var som gällde. Jag bestämde mig för att försöka låta bli att tänka på det före det med marginal var över. Jag ville helt enkelt inte vet vad jag gjorde den dagen som var dagen D. Jag ville inte heller fundera på vad jag skulle ta mig an för storverk sedan jag förhoppningsvis passerat den magiska åldern och den magiska dagen.

Efteråt räknande jag och för en stund sedan, innan jag skrev det här blogginlägget,  kontrollräknade jag. Dagen D eller rättare att natten D tillbringade jag Hotell Sparre i Borgå. Natten efter min prästvigning. Så visst var det en mycket speciell dag och på sätt och vis ett nytt liv.

Biskopen lägger stolan på mig vid prästvigningen, stolan som är det yttre tecknet på prästvigningen. ”Mitt ok är milt och min börda lätt.” (Foto: Linnea Ekstrand.)