Den där alldeles speciella känslan, då man som nyckelbarn låst ute sig. Då man stod där med skulden och skammen och alla andra vidriga känslor. För att man inte räckt till, för att man inte var värd förtroendet. Nyckelbarn. Det betydde ju per automatik att man skulle ha en länk med hemnyckeln runt halsen.

Vissa tyckte det var förkastligt, litet som att ha djur i för trånga burar och utan rent vatten. Men vi visste bättre, vi visste att det fanns andra som såg upp till oss för att vi var betrodda. Och för att vi inte gick sönder fastän våra mammor jobbade och det inte alla tider på dygnet doftade nybakt från de dörrar vi kunde öppna.

Men ve och fasa de gånger nyckeln fanns på insidan då dörren smällde igen. Då var det kört. Då föll korthuset, då fanns ingen B-plan.

Idag kom jag hem, eller nästan hem, och märkte att nyckeln var på fel ställe. Att den var innanför dörren. Min tanke var, att so what, jag ska ju snart tillbaka till Röda Korset, så jag kan väl gå litet tidigare. Men just ja, jag hade ju hunden innanför dörren, hunden som behöver rastas och helst motioneras före vi kommer hem till natten.

Hos disponenten berättade jag hur det kändes, att jag kände mig som 7. Hon fnittrade och sade tröstande, att ”här hör vi nog ALLA historier”. Jag nämnde det där med känslan, som jag kände igen från tiden som nyckelbarn. Och hon bejakade känslan genom att berätta att hon inte varit nyckelbarn och att hon hade avundats dem som fått gå med nyckel runt halsen.

Från vaktfirman kom en kille och öppnade, och det kostade mig 4o euro. Lärpeng, skulle man ha sagt för. Men det heter väl inte så i den här åldern. Kvalitetskraven hade också ökat. Jag fick visa legitimation innan han öppnade. Och sedan tog jag ju fram bankkortet som en dubbelcheck.

Jag ska spara kvittot och ta fram det varje gång någon vill ge mig ett förtroendeuppdrag jag inte vill ha. Det är väl nog något slags intyg över att man inte är värd förtroenden.