Jag har använt en del av veckoslutet till att sätta mig in i GDPR, General Data Protection Regulation. 

Den nya dataskyddslagstiftningen är här för att få oss att ändra våra rutiner. Att få oss att handskas med information som innebär persondata, på ett sätt så att ingens integritet skadas. Allt är ok. Logiskt. Rätt och riktigt. Och samma lagstiftning i hela EU, som en del av den pelare i unionsbygget som heter människors rörlighet. Men paradoxalt att detta kommer i en tid då allt flera av oss, till synes,  lämnar u allt mera om vårt privatliv.

På bilden ovan kan man knappast urskilja vilken labrador retriever det är, genom att ansiktet inte syns. För varken skriftligt eller muntligt samtycke har gått att erhålla för en publicering.

Samma torde gälla maskrosorna. De är knappast heller identifierbara. Men många och gula och tidiga. Så i ögonen fallande att de fick mig att stiga ur bilen på väg ur den Lyckliga staden.

En härlig sommardag. Jobb, tandläkare och småningom en förflyttning till Helsingfors. Före det en stund på verandan. 

Jag anar morgonluft. Och tror på sommaren. Tankar litet skäreluft ännu innan jag sätter mig på skolbänken ett par dagar.