I kyrkans liv har varje söndag, och den vecka som inleds med den, ett tema. Den här veckan är temat ”Trofast förvaltning av Guds gåvor”. Då jag skulle börja förbereda min predikan drabbades jag av något slags moraliska betänkligheter, att det skulle kännas falskt att inte tala om det som på något sätt börjat gnaga inom mig på sistone. Vad jag gör och inte gör för att vårt jordklot och huruvida jag lyssnar, i mitt fall i första hand på familjens yngsta medlem och på de övriga etikerna i familjen, även om de, åtminstone i familjekretsen är lågmälda, och kanske just därför påverkat mig.

Jag har inte för vana att publicera mina predikningar. Och dessutom eftersträvar jag att hålla dem allt mera fritt, i betydelsen utan att slaviskt följa något manuskript eller ännu hellre vara utan. Men oberoende börjar jag med att skriva ner mina tankar. För jag hör till dem som tänker bäst medan jag skriver.

Jag blev uppmanad igår i kyrkdörren att börja sätta upp mina predikningar på bloggen. Men nej, det tror jag inte att jag kommer att göra, just för att jag vill utvecklas i att predika fritt och inte i att skriva korrekt skriftspråk. Men nu gör jag ett undantag, Monica. Det här är alltså mitt manuskript, inte ordagrannt det jag sade.

Björkö kyrka 29.7.2018.

 ”I våra traker har de senaste veckorna kännetecknats av tropisk värme. Temperaturer kring 30 grader är ingenting som vi är vana med, förutom då vi reser till varmare trakter för att under vinterhalvåret får möta värme och ljus.

Hettan som nu varat i ungefär tre veckor, är på allas läppar. Många njuter av värmen, andra mår sämre. Och alla vet vi att det inte bara som det ska.

Jag är ingen naturvetare. Jag vet inte ens hur det förhåller sig med klimatförändringarna och jordklotets uppvärmning, men något är fel då vi har en sådan väderlek som vi haft de senaste veckorna.

Jag hör till dem som njuter av värmen. Jag har mindre värk än normalt, och jag är framför allt rörligare på morgnarna än jag är van med.

Är det här en gåva? En gåva av Gud? Eller är det det motsatta, en direkt följd av att vi lever över våra tillgångar, att vi skövlar naturen och förbrukar de sinliga resurserna och de förnybara i en takt så att de inte hinner förnyas.

Hur har vi skött vårt förvaltarskap? Har vi trofast förvaltat våra gåvor?

Redan som barn försökte man lära oss att vi ska ta hand om det som är vårt, sköta om det, inte förstöra det, inte slösa det. Och att det vi fått egentligen inte är annat än något vi har till låns och något vi ska förvalta så att det blir till glädje för oss själva och varandra.

Hur har vi lyckats omsätta denna enkla livsvisdom i våra vuxenliv?

Då jag började skolan bestod miljömedvetenheten i att man inte skulle kasta godispapper i diket. Att man inte skulle skräpa ner i naturen.

Mycket har hänt i det 50-årsperspektiv som är mitt. Vi har alla blivit konsumenter, oberoende av vad vi gör i vårt yrkesliv. Vi har alla ökat vår levnadsstandard avsevärt under vår livstid. Vi konsumerar, vi förbrukar gåvorna i första hand. Förts i andra hand förvaltar vi dem.

Jag har den senaste tiden varit illa berörd över vissa saker i mitt eget förhållningssätt till den enorma levnadsstandard vi har. Våra ständiga avtryck på vår planet.

Vi måste börja tänka om. Trots att de stora bovarna inte är vi enskilda människor, utan kanske hela industrin och den globala ekonomin, så har det betydelse hur vi människor resonerar.

Vi är många. Vi som konsumerar mera än vi förnyar. Vi är många som med vår samlade politiska manifestationer och medvetet konsumentbeteende kan åstadkomma mycket.

När det gäller dessa frågor har vi äldre mycket att lära oss av ungdomarna. Att ta efter deras engagemang i miljöfrågorna.

Även om vi lätt försöker avfärda vissa moderna fenomen i den politiska debatten med tankar som att ”var och en blir salig på sin tro” och att varje generation har sina hjärtefrågor. Men de medvetna ungdomarna har nog något de far efter. Och en del av generationsklyftan verkar bestå just i det här.

De vill ta ansvar. De vill förändra världen till det bättre. De vill rädda det som räddas kan. De vill förändra oss och vårt beteende. Och de vill omsätta sin övertygelse i konkret handling.

Klimatfrågan berör oss alla. Och den kräver något av oss var och en. Vi är kallade att förvalta vår jord och bära ansvar för vår egen konsumtion och vilka avtryck på jorden som just jag och just du gör.

Det räcker inte längre med att låta bli att kasta karamellpapper i diket. Det räcker inte med att sortera avfallet. Det räcker inte med att vi byggt ut avloppsnätet och anslutit närmare 100 % av våra hushåll. Även om allt det här naturligtvis är viktigt. Det handlar om vår konsumtion. Vår levnadsstandard, Vår bekvämlighet. Vår girighet. Och vår kortsynthet.

Det handlar om vårt begär. Att vi vill ha. Att det är viktigare att få det vi vill ha än att beakta vilka konsekvenser det får för den jord vi är satta att förvalta.

Vi är alla rika. Då vi jämför oss med jordens befolkning är varje finländare rik. Det här säger jag med stor respekt för den fattigdom som förekommer också i vårt samhälle, men det är en fattigdom i förhållande till genomsnittet i vårt land. Och naturligtvis helt onödig.

För det handlar om en omfördelning. Att dela med oss. Till dem som behöver oss. Att ta ansvar inte bara för oss själva, utan att finns där också för vår nästa, för vår hungriga broder och syster.

Vi har inte bara de ekonomiska resurserna i västvärlden, inkomsten per capita. Vi har också kunskapen. Ett samhälles trofasta förvaltande av Guds gåvor bör vara att ta sitt ansvar, att konsumera skäligt, att dela med oss med dem som behöver oss på nära håll men också globalt, att ta ansvar för den fattiga delen av vår värld.

En trofast förvaltning av Guds gåvor handlar inte bara om en ekonomisk utjämning i form av bistånd och handelsrelationer. Det handlar också om att ta tillvara den forskning som kan förändra utvecklingen.

Och det bör ske snabbt, det inser vi alla. Även om vi också förstår att vi som enskilda inte kan förändra utvecklingen i världen.

Men vi är många. Om vi tillsammans börjar stätta krav på politiker i vårt land och de i sin tur arbetar för förändringar internationella sammanhang, då sker en förändring. Men vi behöver börja kanalisera vår medvetenhet om att vi behöver ett ökat ansvarstagande, en trofastare förvaltning av de gåvor som anförtrotts oss.

I dagens text talas om förvaltaren som väljer att missbruka ett förtroende och hur det går med honom. Samtidigt talas det om skillnaden mellan den som av oförmåga inte klarar av sin uppgift och den som medvetet sviker ett förtroende. Här konstaterar Jesus, att av den som fått mycket krävs mera än av den som fått mindre.

Som kristna har vi en särskild kallelse. Det har med det paradoxala i kristen tro att göra. Att det helt enkelt har betydelse vad vi gör i tro. Att ett ansvarstagande i förhållande till det som vår Gud anförtrott oss har betydelse för oss, för tingens utveckling och för allt.

Motsatsen är naturligtvis ännu mera uppenbar. Om vi låter bli att bry oss. Om vi inte tar det ansvar Gud anförtrott oss eller om vi inte förvaltare de gåvor som han gett oss av kärlek. Då får det följder.

För då sviker vi vårt ansvar, då bryter vi mot hans vilja. Då lever vi i synd. Det måste bli en förändring.

Vi ska ta emot sommarvärmen. Vi ska njuta av de goda stunder den ger oss. Men vi ska samtidigt ta ett allt större ansvar för de gåvor vi är satta att förvalta.

Vi börjar under diskbänken. Vi sorterar vårt avfall. Vi utvärderar vår konsumtion. Vi avstår något. Vi utvärderar vår användning av kemikalier. Vi utvecklar vår återanvändning. Vi nöjer oss med litet mindre. Vi stöder kampanjer som innebär mindre förpackningsmaterial och onödiga emballage. För att på sikt påverka hur samhället utvecklas.

Vi lär oss mera om det som berör vår jord och dess framtid. Vi blir bättre på att trofast förvalta Guds gåvor. Var och en på sitt sätt. Var och en inför sin Herre och Gud. Amen.”