Jag har en efterlängtad ledighet på kommande och värmer upp med några dagar den här veckan. Slav som jag är under lagen och under mina egna påhitt blev det den här gången för Maken att skaffa mig en el-cykel. Min ambition är att komma igång med någon slags regelbundenhet i cyklandet ännu sommar. Men el-cykel?

Jag kastade ut frågan till mina barn. Någon liten gliring uppfattade jag, men mest bara hurrarop. Beträffande behovet av motorn och vad den kan göra för att stimulera till ytterligare trampande, det ska jag återkomma till då jag har flera kilometer på mätaren än jag har nu. För jag har nätt och jämt provat den.

Men ikväll skulle cykeln invigas. Stadscykeln. Inget för grusvägen, det fick jag konstatera då vi bara fått hem den innan vi hade första punkteringen. Så jag hängde den bak på bilen och körde till asfalten. Och bestämde mig för att cykla ca tio kilometer till Nykarleby och att samtidigt passa på att köpa frukostägg. På så vis skulle jag också få inviga den praktiska korgen på styrstången.

Jag gick in i affären, tog äggkartången med Ägg av frigående hönor. 10 stycken. Då jag satt kartongen på rullbandet och öppnar min traditionella Marimekko-axelväska – man kan väl säga traditionell om man skaffar den som bruksvara vartefter de behöver bytas ut och den här nu kanske är Mari VI – inser jag att pengbörsen lyste med sin frånvaro.

Nåja, de flesta av oss har ju småpengar på väskbottnen, så jag utgick från att jag skulle få ihop till de där eurona, mellan 2 och 3 som asken kostade. Men icke. 35 cent. Jag hade cyklat 10 km för att köpa ägg och skulle snart cykla 10 till och så hade jag inte pengar till 10 ägg.

Den unga mannen i kassan visste inte vad han skulle säga, då jag frågade om jag kan komma in och betala äggen på torsdag, i övermorgon. Han tystnade. Han trodde kanske att jag skämtade, för då han väl fick upp munnen var det med ett litet leende. Han visste inte om de kunde göra så. Han behövde tala med någon annan, för de är två som tar ställning till sådant.

Medan han väntade på kollegan som han gav tecken till genom lokalen rustade han sig med penna och papper. Han ställde sig som för att skriftligt formulera det beslut som ”stora rådet” inom en stund skulle fatta. Jag upprepade, att jag inte ville ställa till några problem för dem.

Nej, det ville jag inte. Alltså ställa till några problem för dem. Men jag ville faktiskt på riktigt ta reda på vad som hände en måndagskväll i slutet av augusti då en litet rödbrusig tant i min ålder kommer och säger att hon cyklat från Munsala för att köpa en kartong om tio ägg och märker att hon glömt börsen i en annan väska.

Den unga mannen presenterar problemet för sin kollega, en likaså ung man. Han vet bättre, han svävar inte på målet. ”Nej, vi sysslar inte med sånt!”

Tänk. Att vi inte sysslar med sådant ens i Den lyckligaste av städer. Jag hade inte uppträtt hotfullt eller högljutt. Jag hade inga stora anspråk, utan undrade om jag kunde betala mina 10 ägg två dagar senare, för att jag kommit cyklande från grannbyn och märkte då jag stod och grävde i min lilla svarta väska, att börsen tyvärr blivit på fel ställe då jag möblerade om bland mina väskor.

Tänk om jag hade bett om att få betala en burk modersmjölksersättning två dagar senare, om jag haft en liten baby där hemma och hela livssituationen svajade. Tänk om jag bett om att få återkomma och betala min jästbit, ifall jag på så sätt hade kunnat ge mina barn bröd ett par dagar i väntan på lönen, barnbidraget eller utkomststödet. Tänk om…

Mina tankar gick till diakonin. Att det finns någon som kan hjälp där alla andra vägar är stängda. Att det finns ett nätverk i vårt samhälle som utgörs av kyrkan, och där alla vi medlemmar bidrar till att det finns en kassa att öppna då man inte mera ser någon utväg.

Det blev inga ägg. Det blir inga ägg i morgon bitti. Men det finns annat i mitt kylskåp. Men jag kunde inte låta bli att göra ett litet socialt experiment. I den butiken bor inte nåden.

Då jag cyklade hann jag tänka ett och annat, fina djupa tankar. Men i något skede tog de mera lättsinniga tankarna över. Jag undrar vad som hade hänt om jag berättat för pojkarna att jag ansåg att butiken var skyldig mig de där äggen. Att jag en gång då de kanske redan börjat gå (på pottan) hade stannat där i gathörnet och handlat och då inte fått med mig ett paket våtservetter för babyrumpor, även om jag hade betalat den. Det paketet tog de förstås betalt för en gång till. Och det var dyrare än äggen.

Jag ser fram emot att börja cykla. Jag har alltid tyckt om det och då jag var ung cyklade jag mycket. Däremot har de moderna landsvägscyklarna aldrig tilltalat mig. Jag har inte den fysik som krävs, och inte heller det balanssinne som förutsetts. Men en cykel som inte får gå snabbare än 25 km/h passar mig.

Jag minns hur mycket jag hann tänka då jag cyklade. Det ser jag också fram emot.

På vägen tillbaka genom Munsala besökte jag en annan fattiglapp, fattiggubben vid katedralen i Munsala. (Jag kan inte låta bli att kalla kyrkan så, den är stor och mäktig! Mest hela kapellförsamlingen skulle rymmas in!)

”Säll är den som låter sig vårda om den fattige, honom skall Herren hjälpa på olyckans dag.” Så står det på ovanskriften till fatttiggubben. Han fick 35 cent. Det var vad jag hade på väskbottnen. Men någon skärv var det inte, så jag kan inte vänta att någon ringer i den stora klockan.

Men visst var det roligt på den tiden då man kunde köpa tio ägg även om man glömt börsen, även om äggen relativt sätt var betydligt dyrare då.