Då min man fyllde 50 år gav jag honom en resa till Rom. Vi planerade resan nästan ett halvt år på förhand, och med hjälp av fina guideböcker hade vi ganska klart för oss vilka sevärdheter vi skulle hinna bekanta oss med under vårt några dagar långa besök i den eviga staden. Det blev inte alls som vi planerat, för i staden rådde undantagstillstånd.

Redan första kvällen då vi satt på restaurang och åt middag, kom servitören och berättade för oss att påven var död. Det var visserligen inte någon överraskning för oss eller någon annan som han berättade det för, eftersom nyhetssändningarna de föregående dagarna hade förberett oss på det.

Men vad betydde det för oss turister, som också var intresserade av den katolska kyrkan och dess betydelse för Rom samt också av Vatikanstaten? På kort sikt betydde det, att vad vi än hade planerat för våra dagar i Rom, kom de planerna nu att läggas åt sidan för att vi skulle få följa med de händelser som hela världen ville ta del av.

Följande morgon steg vi upp och åt frukost och sökte oss efter det till Petersplatsen där folk strömmade till för att delta i minnesmässan över den älskade påven. Vi kom till Petersplatsen strax efter halv tio på morgonen och vi fick plats långt framme, kanske bland de 10 000 första besökarna. Under gudstjänstens gång strömmade det till människor hela tiden och innan den var färdig räknade man att det hade samlats ca 130 000 människor på Petersplatsen.

Några dagar senare var påven föremål för lit de parade och folk vallfärdade bokstavligen till Rom för att hylla påven. För oss var detta naturligtvis något nytt, men vi kunde inte hålla oss borta. Vi visste att vi inte skulle hinna ända fram, innan vi skulle bli tvungna att ta oss till flygplatsen. Kön med 10.000-tals människor, ringlade sig långsamt fram. Det var förvånansvärt tyst och stilla, man var rätt hänsynstagande åtminstone vad vi erfor. Men det tog länge. Man blev kanske trött och hungrig. Man blev törstig. Innehållet i våra vattenflaskor tog fort slut. Men där fanns vatten. Stora trallar med vattenflaskor. Röda Korset fanns där. Man kom dit där människor kom att befinna sig i en situation där man inte kunde bedöma sitt behov av vatten på förhand. För man visste inte hur länge man skulle vara där. Och man kunde inte lämna sin plats för då var den förlorad. Och det illabefinnande och illamående som kunde följa av brist på vatten kunde få följder för flera.

Jag var litet förlägen. Dricker jag Röda Korsets vatten? Är jag beroende av humanitär hjälp för att jag inte har kunnat uppfatta den situation jag försatt mig i? Borde jag betala igen på något sätt, kan jag bara ta emot flaskan gratis?

Röda Korset hjälper där det finns behov av att hjälpa. Utan att fråga efter betalningsförmåga eller huruvida man borde ha kunnat förutsäga utvecklingen och bunkrat upp med några flaskor vatten till. Utan att peka finger och säga att man borde ha tänkt sig för och inte försatt sig i den här situationen.

Humanitärt arbete låter den som behöver hjälp, och den som hjälper, mötas. På samma sätt som vi ibland behöver hjälp utan att vi själva har handlat oansvarigt, behöver den som kan hjälpa också en kanal för sitt hjälparbete. I Röda Kors-arbetet på alla nivåer handlar det om att skapa detta möte som utgör en möjlighet för humanitärt arbete och hjälpverksamhet, i större och mindre sammanhang. Jag tror att den där vattenflaskan öppnade mina ögon för möjligheten att hjälpa. Och att jag såg, att Röda Korset hade denna beredskap att snabbt finnas där.

Texten ovan är en ledare som jag skrev i den svenskspråkiga medlemstidningen Här och Nu i januari 2019.

Nu har jag två lediga dagar och är på väg till Kyrkslätt för att delta i Finlands Röda Kors centralstyrelses möte.