Jag är oerhört tacksam för den fina avskedsfesten i församlingshemmet i Solf efter högmässan idag! Men också för den fina högmässan som vi gjorde tillsammans alla församlingens medarbetare och församlingen. Koralkören förgyllde gudstjänsten. Vi var många. Vi var känslosamma. Också jag själv.

Högmässan gick som det heter ”bra”. Men då jag vid högmässans slut böjde knä vid yttre sidan av altarrudneln, precis där jag för några år sedan installerades i min tjänst av biskopen och han uppmanade församlingen att ta emot mig och följa mig med förbön, då brast det. Kyrkoherden vandrade ut från högmässa via sacria med tårar rinnande längs kinderna. Men det var nu bara så.

Jag citerar avslutningen på min predikan:

Jag hoppas under årets fastetid få umgås mera med Maria. Då jag lämnar kyrkoherdetjänsten hoppas jag att jag skall få mera tid för att läsa både Bibeln och annan litteratur. Jag hoppas hinna mera med mitt eget andaktsliv. Det är väl som Predikaren säger, att allt har sin tid under solen. Att vi ibland skall ha mera tid för offentlig förvaltning och ibland tid för att läsa uppbyggande litteratur och be.

En av de allra finaste sakerna under mina 7, 5 år i Solfs församling har varit detta att få vara buren i bön. Att både få känna och uppleva att det finns de som ber för en själv och för församlingen och det arbete vi gör, men också att det finns de som jag kunnat – och också framöver kan vända mig till med bön om förbön – för någon eller något. Bönen är en otrolig kraft. Bara i detta att veta att någon ber för en eller för det som man själv ber för, är en stor källa till kraft och glädje.

Allt har sin tid. Det har för mig under den senaste tiden mognat fram, att jag var på väg någon annanstans. Även om uppbrottet på sätt och vis blev plötsligt var det ett led i en utveckling som skett under en längre tid. De senaste dagarna, då jag städat mitt arbetsrum, arkiverat och slängt –  har jag rent av tänkt att jag borde ha brutit upp tidigare. Men det är inte så lätt att göra det då man trivs så bra som jag har gjort hela tiden medan jag verkat i församlingen.

Jag älskar Solfs församling. Jag kommer alltid att minnas församlingen och er församlingsbor med stor kärlek och med en enorm tacksamhet. Solfs församling blev min första kärlek. Här har jag buren av förbön och innerlig kärlek fått bli präst. Här har jag fått skapa min yrkesidentitet och lära mig vad det innebär att vara församlingspräst. Allt det goda bär jag med mig.

Att lämna den man älskar lär aldrig vara bara lätt. Men jag väljer att jämföra det inte med ett älskande par utan med en föräldra-barn relation. Ni har älskat och fostrat mig, ni har burit mig och hjälp mig på traven. Ni har – på föräldrars vis – varit krävande och jobbiga ibland, men jag har alltid vetat att det varit av kärlek. Nu kanske jag börjar vara rustad för att gå vidare, för att få pröva mina egna vingar och stå på egna ben.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att jag haft förmånen att jobba med ett alldeles underbart medarbetarlag. Hängivna, ansvarskännande människor, självgående men med stor respekt och generositet mot dem man jobbar med, såväl mot församlingsbor, som mot oss andra i medarbetarskaran.

Och denna vackra kyrka. Det enkla och avskalade i kombination med den detaljerade vackra altaruppsatsen.

Jag är oerhört tacksam för den tid jag fick i Solf församling! Tidvis har det varit nästan för bra för att vara sant. Och därför har jag väl också fått min sträng av smärta, för att det i den här världen inte får vara bara bra. Och för att vi också behöver påminnas om att det är så. Här strider det onda med det goda och det som är rätt med det som är fel.

Vi får jobba vidare på det, att med Guds hjälp försöka bli allt mera Kristuslika, för i gemenskap med andra kristna vara den Kristi kropp vi är kallade att vara och för att bli allt mera fördragsamma mot varandra. Då vi brister får vi påminna oss själva och varandra om, att det finns förlåtelse. Att Jesus tagit våra tillkortakommanden på sig och att vi som fått mycket förlåtet också skall förlåta varandra.

Kära kristna församling. Ta väl vara på er. Bär varandra, bär församlingens medarbetare. Be om en ny kyrkoherde och ge honom eller henne lika mycket kärlek som ni gett mig. Störst är kärleken.

Må Gud vår Fader, hans son och den heliga Anden alltid vara med er. Amen.

Vi var många som samlades i församlingshemmet. Det hölls tal och det uttalades vackra ord. Jag fick både presenter och blommor. Camilla hade ordnat så fint i församlingshemmet och pyntat i mina färger. Församlingsrådets vice ordförande Kerstin Weckström talade från församlingens sida. Jag fick ett vackert halssmycke. Kerstin och Jeanette Smeds talade så vackert om varför man valt Minna Candt-smycket.

Världens bästa medarbetare. Olof Jern, Ebba-Stina Beukelman, Gun-Lis Landgärds och Susann Nabb-Vornanne. Karolin Wargh saknas på bilden.

Olof Jern, min ungdomsarbetsledare, trodde att man skulle behöva visioner i Närpes också. Men där får ju i första hand någon annan dra upp dem.

Min företrädare och mitt stora stöd under åren i Solf, Ingmar Weckström.

Jag, kontraktsprosten Berndt Berg, Knips jordgubbstårta och många församlingsbor. En verklig dag för tacksamhet.

Den som rörde mig allra mest med sitt tal var Casse, Clas-Göran Smeds ordförande i Solf fria församling. Att få höra att de sett mig som sin präst, det var ett enormt erkännande.

Casse och Rose-Marie, en av mina andliga mödrar.

Det blev utgångspunkten för mitt lilla tacktal. Att skillnader i det vi kallar tro allt för ofta egentligen är olika åsikter. Och åsikter leder ingen vart. Allt är beroende av Jesus Kristus och det han har gjort för oss. Vi skall vara ödmjuka över de olika vägar som lett oss fram till en levande tro på Kristus.

Dagen blir en pärla att trä på livets halsband.