Jag är ingen vintermänniska. Men jag är gift med en. I och för sig är han en åretrunt-människa, men längst från varandra i alla politiska spörsmål står vi beträffande inställningen till vintern och snön.

Däremot trivs jag den här tiden på året, men den hoppingivande vårsolens första strålar. Den som påminner om att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda, en gång för alla,  har vunnit över det onda.

Första delen av februari är en tid som får en att hoppas och tro igen. Se på mitt blombord, som bär spår av gårdagens festligheter. Och se morgonsolen på fasaderna i grannkvarteret.

Och att min förkylning tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att ge sig, på 47:e dagen. Det är värt att fira bara det.

0B9BA3F5-90FB-4969-8251-34E2D14F6E66.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s