Det är ett år idag, sedan min kaplansinstallation i Närpes. Det var en högtidlig stund i kyrkan och trevlig samvaro efteråt i församlingshemmet. Många mötte upp. Jag fick känna mig välkommen. Jag var glad och entusiastisk och förväntansfull.

Efter en och en halv månad i församlingen hade jag vid tiden för installationen väldigt lite uppfattning om vad som väntade. Hur skulle jag tas emot? Hur skulle en kvinnlig präst tas emot? Skulle jag få några jordfästningar? Hur skulle det vara att inte vara ledare, att ha en ”chef” första gången på många år. Vad talade man om att det var för en förändring på kommande? O.s.v.

Efter några veckor i Närpes visste jag att många var glada över att jag var där. Man var glad över att ha alla prästtjänster besatta, många gav uttryck för en personlig men också en kollektiv glädje över att ha fått en kvinnlig präst. Men… Själv hade jag kännt också en inre kallelse till församlingen, upplevde att min plats just nu var här.

Någon karriärplanering har jag aldrig sysslat med, det är heller inget som normalt hör ihop med att vara församlingspräst. Men jag hade ju en ”civil” karriär före det, och inte heller då planerade jag. Snarare lät jag mig ledas och har fått känna mig buren. Och alltid haft jobb. Intressanta jobb som jag trivts med. Något som är viktigt för mig som engagerar mig helhjärtat i det jag gör.

Nu närmar sig min 58:de födelsedag och min hemmaman har varit pensionär ett och ett halv år. Därför börjar det väl snart vara aktuellt med en karriärplan också för min del. Även om jag fortfarande tror att min plats just nu är i Närpes.

Vad vill jag ännu göra? Vad orkar jag ännu börja med? Vad anförtros jag? Finns det något jag inte vill ha ogjort? Vad skulle jag, om jag vetat, ha gjort annorlunda? Den sista frågan är den största, och den kommer jag att återkomma till.

Kaplansinstallationen skedde på palmsöndagen vid en familjegudstjänst. Så jag fick predika till barnen, något som inte alls är så lätt som det kanske verkar.

Mina hedersgäster på högtidsdagen.

Här utbryter allmän munterhet vid kyrklunchen i församlingshemmet då jag, av tidigare kyrkoherden Anders Kronlund, tentas i närpesdialekt.

Foton: Matilda Audas Björkholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s