Det är mörkt. Tråkigt. Osäkert. Irriterande. Skrämmande. Någon misstänker smitta, någon testas positivt, någon oroar sig för en äldre anhörig. Någon distanseras i riktig karantän.

Många gånger säger den som varit utan jobb en tid, att det värsta var osäkerheten och framförallt ovissheten om hur länge det skulle räcka. Det skulle ha varit enklare att förhålla sig till verkligheten om man vetat hur länge den aktuella perioden skulle räcka.

Nu vet vi inte. Det ritas kurvor. Det prognostiseras och spekuleras. Till påsk, till terminens slut, till midsommar, till höstterminens början, till september, till slutet av året. Ingen vet.

Jag inte bara känner mig privilegierad, jag är det. Ung och frisk och inga barn hemma som jag behöver ansvara för. Inga åldriga föräldrar att oroa mig för. Barnbarn som enligt uppgift mår bra. Regeringen har dessutom genom att skydda 70+ gett en klar vink om att vi som inte är 70 men endå i samma generation ska akta oss, att det inte är meningen att mor- och farföräldrar nu ska sköta barnbarn. Utan att allt ska sakta in, gå på sparlåga. Vi ska kollektivt hålla andan.

Min största oro är de vuxna barnen och deras krafter. Att vara bara hemma, har ju aldrig varit något bara. Nu ska de dessutom klara jobbet vid sidan om, samtidigt som de ska stötta barnens skolgång. Måtte deras krafter och deras humör räcka till. Och tålamodet, Herre! 🙏

Vi har litet tråkigt ibland. Samtidigt har vi kul, vi är roligare med varandra än någonsin tidigare. Vi har heller aldrig varit så mycket på tuman hand som den senaste månaden. Under den tiden har jag varit inne i åtta (8) byggnader. Tre hem, en kyrka, ett församlingshem, ett församlingskansli och två byggnader till.

Konstigt. Men det gäller att tro. Att hoppas. Och att inse att detta går över. I Vexala i morse, blev bilden av framtidshoppet en fiskebåt utanför oss. Att se över dunklet och snön och ana en båtsäsong.

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren:välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. (Jeremia 29:11)