De mörka augustikvällarna är magiska, i synnerhet de ljumma och trolska. Tacksamheten över den sommar som varit sänker sig i kapp med mörkret. En tid för återhämtning, rekreation och reflektion. En sommar då jag fått träffa alla barn och barnbarn. Om än inte långa perioder, så dock träffat och kramat om dem alla.

En lång sommar är förbi, en ännu längre höst och vinter är på kommande. Vad väntar? Vad väntar mig och vad förväntas av mig? Nu finns inget vanligt, ingen vardagslunk. Vi får ändå var och en och tillsammans försöka skapa den.

Det nya vanliga finns inte, för det finns knappast något vanlig och beständigt i det som u är. Jag har jobbat en hel del på det, att försöka bygga upp en mera strukturerad vardag. En arbetsdag med en början och ett slut. För att få och skapa tid för ”egenlek” och rekreation. Tid för livet.

Vemod känner jag alltid i augustimörkret. Men också förväntan. Augusti är en tröskel mellan det som ännu gärna skulle få vara kvar en tid och det som snart är här.