Jag gråter för sällan. Nästan aldrig. För jag mår så otroligt dåligt av det, genom att det oftast triggar min huvudvärkssjukdom och ger mig ett skov. Men idag grät jag. I min ensamhet sista riktiga semesterdagen passade jag på. Jag tror det hade med den där tröskeln till en ny start, som hösten innebär, att göra.

Men jag saknade mina föräldrar. Jag kan säga att jag idag direkt sörjde min mamma som dog för 36 år sedan och min pappa som dog för 24 år sedan. Jag sörjde så jag grät. Min tanke var att jag skulle ha velat ha dem tillbaka för bara en endaste dag. För att berätta vissa saker för dem, för att höra vad de tänker om det. O.s.v.

Så kan det gå. På tröskeln till en ny höst och en ny jobbperiod efter en himmelskt bra sommar. Och lång ledighet.

Av naturliga skäl finns inga bilder av gråten och tårarna, och av orsaken jag nämnde i början av texten lät jag dem inte bli för många. Men: ta vara på era föräldrar så länge ni har dem.

Det finns heller ingen bild av Lalehs ( 10 v 5 d) första simtur. Men den var underbar! Det ser ut som om hon också tycker det på bilden som togs medan pälsen ännu är våt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s