Regeringen förordar distansarbete för dem som har möjlighet till det. Biskoparna och domkapitlen i det svenskspråkiga Borgå stift och i det finskspråkiga Lappo stift gör likadant. Så även om det inte lokalt, på min arbetsplats, utfärdats något att hålla sig till, tolkar jag det som så, att det gäller att packa ihop och jobba hemifrån så mycket som möjligt en tid framöver.

Distansarbet är inte främmande för församlingsprästen. Tvärtom. Det mesta av alla förberedelser av tal och predikningar har jag under åren gjort hemma . Där finns böckerna, där finns mjukisbyxorna och där finns variationmöjligheterna i möbelväg.

Men däremellan önskar man sig ju en arbetsgemenskap. Där man stöttar varandra, ger varandra ideer och fungerar som bollplank åt varandra. Där vill man känna att man har en gemensam vision och drar åt samma håll. Där vill man få en bekräftelse på att det man gör har betydelse, att det är en del i en helhet. En puzzelbit som är viktig för slutresultatet.

Bland det finaste i mitt jobb som präst är att få möta människor i sorg. Jordfästningar och jobbet kring dem är väldigt meningsfullt. Men det blir i längden tungt att i huvudsak möta människor bara på begravningar. Litet så har det varit för den senaste tiden. Läs coronatiden.

Jag hade just ”flyttat ” in på jobbet, sedan jag fick ett eget rum, och har i höst haft som ambition att jobba mera regelbundet till den del det låter sig göras, för att få bättre tid för återhämtning under arbetsdagarna . Nu får jag byta strategi igen.

Men. Visst hjälper en vacker natur. Distansarbete vid havet. Det öppna havet och horisonten har alltid påmint mig om himlen. Och det passar väl riktigt bra vid prästens distansjobb.