Sorgen är en naturlig del av våra liv – ”Ska bearbetas, inte städas undan”

Allhelgonahelgen är en helg med minnen, saknad och för vissa även med sorg. Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan, säger kaplan Ann-Mari Audas-Willman.MALIN BYLUND
 SPARA ARTIKEL

Ann-Mari Audas-Willman, kaplan i Närpes församling, tycker att allhelgonahelgen är en fin och stillsam högtid, en helg då vi minns våra nära och kära som gått bort.

– Vi har ett behov av riterna och ritualerna som hör till allhelgona, som till exempel det att tända ljus på gravgården. Vi har ofta svårt att sätta ord på våra känslor, men det här är någonting som vi kan göra helt utan ord, säger hon.

För många kan allhelgona även innebära sorg, och det är något som prästen ofta möter i sitt jobb inom församlingen. Hon är även handledare i sorgbearbetning.

Audas-Willman tror att vi alla bär på sorg, på ett eller annat sätt. Sorg uppstår inte bara i och med dödsfall utan även vid exempelvis skilsmässor, när en vänskap tar slut eller ett arbetsförhållande avslutas.

Sorg handlar om kärlek, förluster och om att hedra någon eller något vi förlorat, berättar hon. Den är en naturlig del av våra liv – men trots det är den inte alltid självklar att tala om eller visa. 

Sorg är någonting som vi borde bearbeta i stället för att försöka städa undan.

– Vi lägger ofta band på våra känslor. Vi vill vara duktiga och inte störa, men det är fel att göra våld på sina känslor. Jag tycker också att det är fel mot den som dött eller mot det som betytt mycket för oss.

När det kommer till sörjande finns inget egentligt rätt eller fel, säger Audas-Willman. Det är viktigt att låta sorgen ta plats, men den ska inte försöka tvingas fram.

Sorg inbegriper många känslor, allt från ilska och besvikelse till rädsla eller osäkerhet inför framtiden. Vissa sörjande visar känslor, andra inte. En del vill prata medan andra tiger.

– Det vet jag också med mig själv. Under de svåraste stunderna i mitt liv har jag saknat ord, fast jag anser mig vara en mycket verbal människa, mångordig, pratande och skrivande.

En sörjande behöver inte bete sig på något speciellt sätt, säger hon.

– Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att någon sörjer mindre.

”Det är okej att skoja, skratta, leka och ha roligt. Det betyder inte att man sörjer mindre.”

Att tiden skulle läka alla sår är ett uttryck som Audas-Willman direkt avfärdar. Sorg är en process som saknar tidsramar.

– Förr pratades det mycket om sorgeår. Efter ett år skulle allting kännas bra igen. Men livet fungerar inte på det sättet. Dessutom har sorgen också många gånger börjat innan någon dött, om någon till exempel haft en livshotande sjukdom.

Sorgen ser också annorlunda ut vid olika förluster. Om vi till exempel förlorar en förälder behöver det inte betyda att vi sedan sörjer den andra på samma sätt.

– Att man har sörjt betyder inte heller att man klarar nästa sorg eller förlust bättre. Tvärtom är det kanske så att det aktiverar gamla sår och gamla förluster.

Hon hämtar ett exempel ur sitt eget liv. Då hon var nybliven tvåbarnsmamma dog hennes mor.

– Eftersom jag hade två småbarn hann jag aldrig sörja henne på det sätt som jag hade velat. Klart att jag var ledsen och saknade henne. Men när min pappa sedan dog tolv år senare var jag i ett livsskede så att jag hann jag sörja dem båda två.

Ibland har vi alltså helt enkelt tid att sörja, ibland inte, konstaterar hon. 

– Hinner man inte lämnar det halvgjort och då är det någonting som man får ta itu med senare. Men alla har sina sorger. Jag tror att vi alla mår bra av att prata om dem ibland.

Vid bemötandet av någon som har sorg är det inte de fina formuleringarna som är det viktiga, säger Audas-Willman. Men undvik att ge råd eller att försöka skynda fram någonting.

– Den som sörjer vill ha empati, kanske sympati, och framför allt möjlighet att kunna säga det där som är viktigt för en sörjande att säga.

Det bästa är att helt enkelt visa att man finns till, genom att till exempel bara lyssna, ge en kram, klapp på axeln eller en kastrull soppa, eller genom att skjutsa barnen till träningen.

– Den gamla traditionen att gå in till varandra med blommor eller varmt bröd när någon dött är ganska fin. Det är ett sätt att visa att vi finns till, utan att vi egentligen behöver säga så mycket, säger Ann-Mari Audas-Willman.