I alla yrken finns väl en risk för att ofrivilliga pauser, och ovanan som följer av dem, kan göra en osäker. Något sådant höll på att drabba mig inför dagens gudstjänst. Jag skulle äntligen få predika igen, det hände senast i september! I oktober var jag liturg en gång, men efter det jag inte fått medverka vid någon gudstjänst.

Att det skulle vara familjegudstjänst idag, gjorde att inga rutiner fanns, allting skulle tänkas igenom i minsta detalj, dessutom mot bakgrund av alla säkerhetsföreskrifter. Många medverkande brukar innebära ett visst osäkerhetsmoment, och ett behov av att alla (vuxna) medverkande är alerta.

Det gick bra. Även om det krävdes ett visst mått av improvisation. Och det kändes gott! Fint samarbete med kolleger och underbara barn som medverkade!

Men jag hoppas att jag efter denna ofrivilliga paus ska få börja hålla gudstjänster igen. Nu har de varit mest begravningar, och det är också en mycket meningsfull arbetsuppgift. Men förutom att det kan bli tungt, att mest bara träffa folk i det sammanhanget är det också främmande för den som är van att leva i församlingens liv, där allt annat utgår just från gudstjänsten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s